Mias blogg

Det här är ett blogginlägg som jag har funderat länge på om jag skulle skriva eller inte. Men efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag måste. Nu börjar jag nämligen tröttna på att ständigt behöva plocka upp spillrorna som återstår av mina barns känslor efter att de återigen blivit kränkta och misshandlade hemma hos sin pappa.

Redan 2009, när vi varit separerade i ett år, berättade barnen M och W att farfar slog dem ifall han blev arg på dem. Jag ringde direkt och pratade med först deras pappa, som bara skrattade åt mig och sa att jag inte kan något om barnuppfostran, och sedan med farfar som sa att självklart har han rätt att göra vad han vill med barnen om de inte lyssnar. Jag talade om att det verkligen inte var ok, och trodde i min enfald att han skulle sluta när han nu fått ögonen på sig.

2012 berättade M för sin lärare i förskoleklassen att pappa, farfar och farmor brukade slå, nypa och knuffa honom. Skolan gjorde en orosanmälan och en utredning inleddes. Pappan medgav att han dragit pojkarna i öronen, men lovade att sluta med det. Socialsekreterarna släppte därmed ärendet utan åtgärd!

2014 var det dags igen. M bröt ihop hemma och berättade att pappa slagit honom flera gånger. Storebror W (som alltid varit väldigt ”pappalojal”) bekräftade det hela då han sett pappa ge M örfilar flera gånger. Vid den här tiden pågick en boendeutredning, då barnens pappa stämt mig för att få hela boendet hos sig. Jag nämnde därför det M berättat för den ansvarige utredaren, som i sin tur gjorde en orosanmälan. En ny utredning inleddes, av samma socialsekreterare som första gången. Den här gången medgav inte pappan att han gjort något. Även skolan anmälde det M berättat för skolpersonal, och jag blev själv vittne till hur pappan utsatte M för våld i samband med en hämtning. Trots barnens berättelser och att jag sett pappan använda våld valde socialsekreteraren att avsluta utredningen utan åtgärd. Hon gav mig numret till en samtalsgrupp för mammor som inte kan samarbeta med barnens pappor…

Vid huvudförhandlingen om barnens boende 2015 framkom att någon okänd gjort en polisanmälan mot barnens farfar för något han tydligen utsatt M för vid ett restaurangbesök. Liksom vid tidigare polisanmälningar mot honom (gjorda av socialtjänsten) lades ärendet ner pga brist på bevis.

Nu i sommar inträffade ytterligare en incident. W skickade ett sms till mig där det stod ”farfar drog M i håret och puttade han”. Barnen bad om att bli hämtade, så jag skickade ett sms till deras pappa och skrev att jag tänkte komma redan samma dag (de skulle egentligen hem dagen därpå). Under resans gång hörde de av sig med jämna mellanrum, mer eller mindre panikslagna och undrade om jag inte kom snart. De var rädda att pappa skulle komma hem från jobbet och vara jättearg på dem.

När vi kom fram stod barnen ute vid vägen och väntade med all sin packning. Pappa hade mycket riktigt kommit hem från jobbet och varit riktigt arg, inte på sin pappa som alltså dragit M i håret och knuffat honom, utan på barnen för att de ”skvallrat” för mig! Både pappa och farfar hade talat om för barnen att de var ”jävla idioter” och att det var deras fel att de båda fått sitta i polisförhör tidigare. Pappan kallade dem även för ”jävla rövhål” och andra kränkande saker, och talade om att de aldrig mer var välkomna dit. De fick inte ens vänta på gården utan skulle stå vid vägen tills jag kom.

Det här beteendet med kränkande behandling och fysisk bestraffning som både pappa, farfar och farmor utsätter barnen för är givetvis hemskt i sig. Vad som är ännu värre är att de dessutom kallar sig goda kristna, och är respekterade medlemmar av en kristen sekt. Jag är själv uppvuxen i den religionen (har lämnat den i vuxen ålder), men har haft en underbar barndom med snälla föräldrar som verkligen försökte leva efter Bibelns principer. Och enligt sektens ”regler” är det inte ok med barnmisshandel, och man förväntas även följa landets lagar. När varken socialtjänst eller polisen kommit någon vart med att stoppa misshandeln har vi därför vänt oss till de ”äldste” inom sekten eftersom vi tänkte att de i alla fall måste agera och göra något. Till svar fick vi att det var en familjeangelägenhet och inget de var intresserade av.

Nu vet jag inte riktigt vad som blir nästa steg, mer än att jag inte släpper iväg barnen dit fler gånger. Det känns så hopplöst att veta att tre vuxna människor kan bete sig illa mot små barn gång på gång utan att någon agerar och stoppar dem. Hur kan man ha vetskap om att någon misshandlar och kränker barn, och låtsas som ingenting? Hur kan man fortsätta att umgås med personer som systematiskt ljuger och plågar andra? För mig har det här lett till att jag är ännu mer säker på att jag gjorde rätt som lämnade sekten. Man kan ju inte påstå att det är enskilda individer som gör fel, när dessa tillåts att fortsätta med de äldstes goda minne. Man undrar ju vilka fler regelbrott och kriminella handlingar som det blundas för…

Ibland träffar man på människor i livet som förvånar en. Vissa på ett positivt sätt och andra på ett negativt. Den här dagen har inneburit möten med personer ur båda kategorierna.

När två människor som haft en relation bestämmer sig för att avsluta förhållandet finns det ofta många andra människor runtomkring som på något sätt påverkas. Det kan exempelvis handla om ens svärföräldrar, som man kanske haft en nära och god kontakt med under tiden man var tillsammans med deras son eller dotter. Men så tar kärleken slut, och frågan är vart den där andra relationen tar vägen. Ska man fortsätta att prata med varandra, umgås som ”vanligt”, helt ta avstånd eller i alla fall kunna hälsa på varandra? Givetvis beror det till stor del på vilket förhållande man haft tidigare. Har man inte umgåtts eller ens tyckt om varandra särskilt mycket, kanske man inte behöver börja socialisera sig bara för att det tar slut med sonen/dottern. Det kan såklart vara känsligt ifall de personer som gjort slut har en konflikt och det hela tiden blir diskussioner åt olika håll. Men såvida det inte varit någon form av misshandel eller elakhet inblandad borde man väl åtmisntone kunna hälsa på varandra? Är fd svärföräldrarna dessutom far- eller morföräldrar till ens barn kan man ju verkligen tycka att man borde kunna bemöta varandra med någon form av ömsesidig respekt. Alla håller tydligen inte med mig, och dagens händelser har verkligen varit en intressant upplevelse som på något sätt ”tvingade” mig att blogga av mig.

På eftermiddagen idag var vi hembjudna till M:s fd svärmor (alltså hans barns mormor). En helt fantastisk människa, med stort hjärta och ett varmt och underbart sätt att bemöta andra! Vi har varit hembjudna där flera gånger, och hon är alltid trevlig, vänlig, rolig och positiv. Det känns inte det minsta konstigt att sitta där och umgås, eller att bjuda hem henne heller för den delen. På något vis måste det vara det ultimata förhållningssättet, särskilt med tanke på barnen. Lite senare på kvällen skulle jag hämta mina barn hos deras farföräldrar, eftersom deras pappa vägrar skjutsa hem dem hit. Vi umgicks väldigt mycket när jag var ihop med barnens pappa, men det har väl aldrig funnits någon fantastisk personkemi mellan oss. Jag vet också att de är upprörda över att jag anser att de gör fel som använder fysiska bestraffningar på sina barnbarn. Men trots våra olikheter som människor borde man kunna respektera varandra, med tanke på att vi har barnen som några slags minsta gemensamma nämnare. Dessutom gör jag ju dem (och deras son) en tjänst som faktiskt åker och hämtar barnen trots att vi har ett avtal som säger att de ska lämnas hemma hos mig. Ytterligare en aspekt i det hela är att de påstår sig vara väldigt troende kristna (och som kristen ska man väl vara snäll och trevlig mot andra?). Hur förlöpte då min hämtning av barnen? När jag kom fram gick jag mot ytterdörren, och såg genom glasrutan i den att barnen höll på att klä på sig ytterkläderna. Barnen vinkade glatt, och jag gick fram och öppnade dörren. Då de inte fått på sig skorna, tog jag ett steg in på mattan i hallen och skulle stänga till dörren (för att inte släppa ut värmen). Då sa barnens farfar till mig (med otrevlig röst) ”Jag får faktiskt be dig att vänta i bilen. Du får inte komma in här”. Barnen sjönk ihop och jag såg att det var jättejobbigt för dem. Jag kunde inte låta bli att säga att jag tyckte att det var patetiskt, innan jag gick ut och inte visste om jag skulle skratta eller gråta (jag valde att skratta lite för att avdramatisera det lite för barnen). När pojkarna kom ut fick jag stora kramar, och de var väldigt upprörda över hur farfar agerat. De berättade att pappa sagt att jag inte var välkommen där, och att farfar sagt att jag inte fick gå in i deras hus. Givetvis tar jag inte åt mig personligen, det är ju inte jag som gör bort mig inför barnen. Men jag kan ändå inte låta bli att få lite ont i magen när jag tänker på hur jobbigt det måste vara för pojkarna att vara med om sådana här händelser. Och jag undrar givetvis varför jag ska hämta barnen i ett hus där jag inte ens får ta ett steg in på hallmattan. Frågan är nu bara: ska jag låtsas som ingenting och fortsätta hämta barnen med näven knuten i byxfickan? Eller ska jag vägra spela med i deras charader och låta farföräldrarna skjutsa hit pojkarna (om inte annat blir de ju tvungna att lämna dem i skolan dagen därpå)? Eller… Kan jag kanske be M:s fd svärmor ha en liten charmkurs med barnens pappa och farfar, så de kanske kan lära sig lite vett och etikett av denna fantastiska människa?

Älskade lilla morfar… Nu har jag kommit hem efter att ha suttit vid din sida en stund. Det är svårt att sätta ord på de känslor jag har, det gör så fruktansvärt ont i mig. Du ska inte ligga där, gammal och svag i en säng och ha ont. Nej, du ska vara ute i verkstaden och bygga båtar. Framåt halvelvatiden ska du komma in och dricka kaffe, helt oförstående över fnittret jag, syrran och mormor kväver när vi frågar om det regnat mycket på dig (de sa ju på radio att det skulle komma lokala skurar, och din verkstad är väl i högsta grad en lokal!). När du ätit en smörgås med ett centimetertjockt lager smör på, till ditt utspädda kaffe, ska du ta exakt två Jätten Vanilj, varken fler eller färre. Sedan ska du ta och titta lite på text-TVs aktiekurser en stund innan du går ut för att fortsätta med ditt otroliga hantverk – att bygga en eka gör man inte i en handvändning! Om jag och syrran har tur plockar du lite plommon och päron till oss, eller sticker till oss en liten peng så vi kan gå iväg till affären och köpa glass. Eller så får vi följa med och kolla vilka fiskar som ligger i ”sumpen”, och kanske gå ut på bryggan du byggt och titta på alla båtar som ligger förtöjda vid den. När vi åker bil till Börjes i Tingsryd (där vi får välja precis vad vi vill att fika på) bjuder du oss på hårda fruktkarameller, som vi glatt mumsar i oss trots begynnande åksjuka. Om vi är upprörda över något som vi drabbats av – någon har säkert varit orättvis eller elak, hjälper du oss att byta perspektiv och sammanfattar det så klokt med ”det är synd om alla dumma människor”.

För mig, lilla morfar, är du trygghet, kärlek och barndom. Utflykterna till dig och mormor på loven är underbara minnen. Jag minns hur vi plockade körsbär utanför köksfönstret, man var tvungen att vara försiktig med nätet så inte fåglarna skulle ta sig in och knycka dem. Jag minns hur vi satt och tittade på TV tillsammans på kvällarna, ofta fick jag och syrran sitta i snurrfåtöljerna (som man verkligen kunde – och fick! – snurra i…). Jag minns sena kvällar med rhododendrongrenarna skrapandes på sovrumsfönstret – jag fick alltid gå upp och släcka trots att jag var yngst eftersom jag inte var mörkrädd. Ibland fick mormor komma ner i sovrummet och jaga mygg med dammsugaren när vi inte kunde (ville…) sova. Jag minns långa, hårda kramar med så många outtalade känslor.

Det är så många saker jag skulle vilja säga till dig, älskade morfar. Men orden fastnar i halsen på mig. Att ta farväl av dig är något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag vet att du levt ett långt liv, och din kropp är gammal och trött och du förtjänar att få vila och sova nu. Men det ändrar inte det faktum att jag vill ha dig kvar. Jag älskar dig så otroligt mycket och kommer sakna dig varje dag så länge jag lever.

Ibland när livet känns motigt och man undrar varför allt drabbar en själv, behöver man något som ger lite perspektiv till eländet. Jag har känt mig lite lagom nere idag och tyckt allmänt synd om mig själv, eftersom jag varit hemma från jobbet pga en elak stukning av foten. Som om det inte vore illa nog att vara mer eller mindre sängliggande finns det dessutom inget bra på TV, och favoritglassen är slut… Ja, ni förstår. Suckandes över det trista utbudet på TV:n zappade jag runt lite och hamnade på en faktakanal lååångt borta bland kanalerna. Först var jag nära att zappa vidare, men jag kunde inte förmå mig att trycka bort programmet. Svartvita filmer varvades med berättelser som var så hemska att de höll mig i ett järngrepp. Barn slets från sina mödrar och äldre personer misshandlades framför mina ögon. Programmet jag råkat byta över till handlade om Förintelsen. Överlevande berättade om skräckupplevelser som var så hemska att inte ens den värste skräckfilmsregissör kan gestalta något liknande. Jag kan bli väldigt berörd av filmer som är tragiska (jag såg t ex att ”Love Story” gick ikväll på en annan kanal, och den klarar jag inte att se utan att gråta floder), men att se riktiga svartvita filmer från något så fasansfullt gör mig både kall, tom och rädd. Det är inte bara fiktiva berättelser avsedda att väcka känslor hos en publik, utan en verklig grymhet och riktiga små barn som gråtande springer efter sina föräldrar utan att någonsin få se dem igen.

Som mamma, syster, dotter, hustru och medmänniska kan jag inte låta bli att leva mig in i de öden som visades. Mina egna bekymmer känns helt plötsligt små och futtiga i jämförelse. Jag behöver bara gå uppför trappan (eller snarare hoppa på ett ben för tillfället…) för att kunna titta på mina barn och känna deras varma hud när jag ger dem en godnattpuss till. Även om livet är stressigt och hektiskt emellanåt så har jag i alla fall mina nära och kära omkring mig, och jag behöver inte oroa mig för att någon ska komma och föra iväg oss till ett utrotningsläger mitt i natten. Det värsta som kan hända mig på nätterna är väl att en fladdermus tar sig in och flyger omkring eller att hamstern Sniffs hjul gnisslar lite. Tänk så oförskämt bra jag ändå har det som vaknar upp varje morgon i ett varmt hus, tillsammans med människor jag älskar! Och även om vissa månader innehåller fler utgifter än önskat så har vi tak över huvudet, mat på bordet, varma kläder och mer än vad vi behöver för att klara oss i livet. Det är så lätt att ta allt detta för givet, allt det här vardagliga som man oftast inte tar sig tid att stanna upp och känna tacksamhet över. Det finns dock en liten tanke som stör mig mitt i alla mina funderingar: Man kan ju tycka att mänskligheten borde ha kommit en bra bit sedan Hitlers härjningar. Folk förfasas och reagerar med avsky och bestörtning (i likhet med mig) när vi påminns om vad som försiggick när oliktänkande, judar, homosexuella, Jehovas vittnen, kommunister m fl skulle utrotas från jordens yta helt utan anledning. Men ändå pågår liknande grymheter idag, i andra delar av världen förvisso men ändå… Någonstans slits små barn från sina föräldrar just nu, någonstans sitter mödrar och undrar ifall deras söner någonsin kommer hem igen, någonstans letas det förtvivlat efter mat för att mätta små hungriga magar. Och under tiden sitter jag och tycker att livet är jobbigt för att jag har ont i en fot… Jag tror att vem som helst som lever i krig, fattigdom eller under andra omänskliga förhållanden lätt hade velat byta med mig när som helst. Jag har dessvärre ingen universallösning på problemen, så länge det finns människor som vill ha makt över andra kommer nog eländet att pågå. Men jag hoppas att vi någon gång kan bli klokare, starkare och mer empatiska och sätta stopp för allt det vansinne som pågår lite varstans på jorden. Tills dess gäller det att försöka ta tillvara och uppskatta allt det vi har omkring oss, att sprida glädje och kärlek till dem vi möter i livet och att försöka ge hjälp där vi kan. Om vi bara anstränger oss lite till (istället för att klaga på stukade fötter…) så kan vi göra skillnad, det är jag helt säker på!

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta… Hade det inte gällt mina fina barn så hade jag förmodligen sett det komiska i hela situationen, men när jag ser kaoset i barnens känslor så är det lätt att hålla sig för skratt. Barnens pappa har fått för sig att han ska stämma mig för att få hela boendet, trots att barnen uttrycker väldigt tydligt att de inte alls vill bo på heltid hemma hos honom. Som jag skrivit spaltmeter efter spaltmeter om tidigare är relationen mellan mig och exet minst sagt frostig. Han tog initiativet till vår separation för drygt fem år sedan, och när han sedan ångrade sig (efter att vi delat på oss) och jag inte ville göra ett nytt försök blev han bitter, tvär och hånfull och har varit så sedan dess. När jag träffade min fina M för tre och ett halvt år sedan satt jag och exet i ändlösa samarbetssamtal på familjerätten, där vi skulle försöka enas om vart barnen skulle gå i skolan/förskolan. Deras pappa flyttade från det samhälle vi bott i redan när vi separerade, och flyttade sedan en gång till i en annan riktning. M hade hus ett par mil från där jag bodde med barnen, och pappan skulle inte behöva köra mer än någon km extra för att lämna barnen ifall de fick börja skola/förskola där M:s barn redan gick. Exet motsatte sig detta och ville att de skulle gå kvar i gamla skolan/förskolan trots att ingen av oss bodde där. Jag föreslog att han kunde ta över min lägenhet, alt skaffa sig annat boende på vår gamla ort, men det ville han inte. Då det inte fanns något som talade för att barnen skulle gå kvar på gamla orten, gick han till slut med på att låta barnen flytta. Han fick därmed köra 4 km extra sammanlagt till och från jobbet.

Det växelvisa boendet fortsatte utan några större bekymmer och barnen fann sig snabbt tillrätta i sin nya miljö. Så träffade pappan ny tjej  som bodde drygt 10 mil bort, och valde att flytta till henne efter ett tag. Återigen blev det diskussioner hos familjerätten, eftersom jag ansåg att man inte bara kan flytta så pass långt bort och sedan tro att man kan ta med sig barnen. Eftersom jag själv varit i den situationen tidigare (innan jag träffade M dejtade jag en man på Gotland, och trots enträget tjat från hans sida vägrade jag att ens överväga tanken att flytta dit, med motiveringen att barnen hade växelvis boende och att jag inte hade någon som helst rätt att förvägra dem det), tyckte jag faktiskt att jag hade rätt att ha en åsikt i ämnet… Barnens pappa höll inte med. Han tyckte att han hade all rätt att ta barnen på heltid. Trots allt blev de boende hos mig, och har så varit i snart två och ett halvt år. De saknar givetvis sin pappa, och känner sig rätt så svikna av honom, men överlag hanterar de situationen bra.

I vintras blev så vår samarbetssituation om möjligt ännu sämre än tidigare, då lillkillen M berättat för fröknar på skolan att pappa slagit honom och utsatt honom för annan fysisk bestraffning. En polisanmälan gjordes och en utredning drogs igång. Jag tyckte att det var lite jobbigt, men var samtidigt lättad över att någon äntligen tog M:s berättelse på allvar. Jag hade tidigare försökt berätta om situationen vid två tillfällen då vi satt i samarbetssamtal, men socialsekreterarna som höll i samtalen ignorerade tyvärr detta. Jag hade även vid flera tillfällen försökt diskutera det med barnens pappa, men som alltid skrattade han bara åt mig, skakade på huvudet och upprepade sitt mantra om att jag inte förstår mig på barnuppfostran. Mellankillen W hamnade i en extremt jobbig lojalitetskonflikt, och bröt ihop mer än en gång här hemma eftersom han slets mellan en önskan att vara pappa till lags och att samtidigt våga säga som det var. I utredningen som gjordes ansåg socialsekreterarna att han hellre ville bo hos sin pappa, och när vi pratade om det hemma blev han både arg och frustrerad och sa ”ingen vill ju lyssna och förstå! Jag vill INTE bo hos pappa hela tiden, men jag vill ju träffa honom mer än jag gör nu…”

Grundat på socialsekreterarnas uppfattning i utredningen (som alltså gäller att han använt fysiska bestraffningar mot sina egna barn!) tänker han alltså nu stämma mig för att försöka få boendet. Jag fick ett brev för två veckor sedan där hans advokat undrade hur jag ställde mig till det hela, samt undrade över hur jag tyckte att umgänget mellan mig och barnen skulle utformas… Jag pratade med barnen om detta, eftersom det givetvis är viktigt att veta hur de vill ha det. Skulle de hellre vilja bo hos sin pappa så känns det ju onödigt att fightas till sista blodsdroppen för att låta dem bo här, om ni förstår hur jag menar. Båda pojkarna förklarade att de gärna skulle vilja att pappa flyttade tillbaka så att de kunde bo halva tiden hos honom, men ingen av dem var villig att byta och bo hos honom på heltid och bara träffa mig på helgen. Jag lät W läsa igenom och godkänna mitt svar till advokaten innan jag skickade det, eftersom han flera gånger uttryckt frustration över att ha blivit missförstådd. Han sa att han menade precis som jag skrivit, och jag mailade iväg svaret där jag bl a föreslog att vi kunde träffas på familjerätten och diskutera. Idag fick jag ett nytt brev av advokaten, där jag upplystes om att exet alltså tänker stämma mig.

Som jag började inlägget med vet man knappt om man ska skratta eller gråta, det känns helt absurt på något vis. Jag anser att barn har rätt till båda sina föräldrar, och om man inte klarar att leva ihop så kan växelvis boende vara en bra lösning. Men om den ena föräldern flyttar ifrån sina barn, har han/hon då inte visat att andra saker är viktigare i livet än barnen? Kan man verkligen flytta drygt tio mil bort och sedan förvänta sig att barnen ska flytta med, bort från sin andra förälder och ev. syskon? Jag bor nu drygt två mil från platsen där vi bodde innan separationen, och pappan bodde ca 15 km därifrån när vi hade växelvis boende. Båda platserna anser jag är inom rimligt avstånd från ”startplatsen”. Men borde man inte tänka efter lite innan man flyttar så långt bort att ett växelvist boende blir en omöjlighet? Jag kan bara utgå från mig själv, och jag skulle ALDRIG utsätta mig för att gå miste om att pussa barnens mjuka kinder godnatt på vardagskvällarna, eller avstå våra högläsningsstunder när vi skrattar tillsammans åt Ole Lund Kirkegaards underbara böcker, eller missa killarnas badmintonträning eller läsläxor eller… Kort sagt: Jag skaffade barn för att få tillbringa tid med dem, för att få dela vardagen med dem, för att se dem växa upp och finnas där för dem så fort de behöver mig. Barnen förväntar sig detta av mig, och jag kommer att slåss till sista blodsdroppen för att få fortsätta att vara vardagsmamma till några av världens finaste barn. Om pappan också vill uppleva barnens vardag och flyttar närmare igen så blir jag väldigt glad för barnens skull och går givetvis med på växelvis boende. Men tills dess får han faktiskt stå sitt kast och leva med konsekvenserna av de val han gjort. Jag har inte valt bort mina barn och kommer aldrig att göra det heller.

Nu har det gått ett halvår sedan jag skrev något här senast. Livet har liksom bara flutit på och jag har inte känt behovet av att skriva av mig på ett tag (den här bloggen har ju varit en slags ventil för att få ur mig alla möjliga känslor…). Men ikväll/natt är det lite jobbigt, tankarna mal i huvudet och jag kan omöjligt sova trots att jag borde gjort det för länge sedan. Officiellt sett har jag semester veckan som kommer, men då jag ska ha förmånen att ha en förskoleklass detta läsåret blir jag ”tvungen” att hoppa in och vara med på inskolning nu i veckan – alltså borde jag inte alls vara vaken nu utan sova och samla energi Inskolningen är ju ett skäl i sig att inte kunna sova, jag är väldigt glad och förväntansfull inför det kommande läsåret, näst intill speedad, men just nu är det andra tankar som far runt.

Mina två yngsta pojkar W och M (7 resp. 6 år gamla) har tillbringat en stor del av sommarlovet hos sin pappa, vilket jag tycker är bra då han inte har dem så ofta annars. När de kom hem idag såg jag direkt på W att något var på tok, han var dämpad och verkade tycka att något var jobbigt. Barnens pappa sa att han och W ville prata med mig om en sak, så vi satte oss på altanen tillsammans. Pappan talade om att W hade sagt att han ville bo hos honom i fortsättningen, och att han skulle få börja i skolan där istället. W tittade ner i marken och såg olycklig ut. Jag blev givetvis väldigt förvånad, men försökte ta det lugnt för att få grepp om situationen. Pappan sa att W vill ha lugn och ro, och att det inte skulle göra honom något att vara ifrån sina bröder och sin mamma större delen av tiden. Jag hänvisade till överenskommelsen vi gjort hos familjerätten, där vi bestämde att barnen skulle bo hos mig och gå i skolan här eftersom pappan valt att flytta 11 mil bort. Vidare sa jag att jag inte alls är beredd att lämna ifrån mig W bara sådär, särskilt inte till ett hem där jag vet att det förekommer fysiska bestraffningar och till viss del det jag kallar kadaverdisciplin (jag och exet har väldigt olika barnsyn). När jag sa att det inte heller är bra att dela på syskonen, fick jag till svar att han kan ta lillebror M också på heltid. Under hela samtalet skruvade W besvärat på sig, och det enda han i princip sa var att han gärna vill träffa pappa mer. Jag tyckte att det här kunde diskuteras utan att W satt med (han mår inte bra av att höra sina föräldrar bråka), men hans pappa sa att W minsann skulle få höra hur jag höll på (!). Jag blev mer och mer frustrerad över att exet (i vanlig ordning) inte kunde ta till sig en enda sak som jag sa, och att han på fullaste allvar tyckte att detta skulle diskuteras inför lille W. Naturligtvis vill jag att mina barn ska ha en bra och nära relation till sin pappa, tro inget annat, men det är knappast mitt fel att det inte fungerar med växelvis boende. Jag påpekade att det trots allt var han själv som valt att flytta 11 mil bort från sina barn, och att det enda som kan göra att han kan ha barnen boende hos sig mer är om han (och hans nya familj) flyttar närmare pojkarna. Åt detta hånskrattade han bara som vanligt. (Vad W egentligen menat framkom senare när vi satt och pratade i lugn och ro, men det kommer jag till lite längre fram i texten.) Exet vägrade lyssna på vad jag sa, och tyckte att jag var självisk och egocentrerad. Han sa att han tänkte ta det här till tingsrätten om jag inte frivilligt lämnar ifrån mig W. Jag sa att det vore bättre att kontakta familjerätten så vi kan diskutera där, men det var han inte intresserad av. Innan han åkte satt han ensam med W i sin bil och pratade väldigt länge.

När W och M fått lite mat i sig samlade jag ihop pojkarna, och vi satte oss ner för att prata. Jag försökte få W att berätta lite hur han tänkte och kände. Han sa att han gärna vill träffa sin pappa mer, och jag sa att jag förstår det. Sedan frågade jag om han trodde att det skulle kännas bättre att bo nästan jämt hos pappa, och bara komma varannan helg och på loven till mig och resten av familjen. ”Nej det är inte så jag menar” sa han då. ”Jag tänkte att jag kanske kunde vara två veckor hos pappa och sen två veckor här och sen byta så hela tiden”. ”Men pappa tänkte nog att du menade att du skulle bo mest hos honom, så som du bor här nu” sa jag. ”Men det vill jag inte, jag vill vara här lika mycket” sa W. Vi fortsatte att prata en stund, och sedan frågade jag (för att dubbelkolla) ”Menar du att du vill bo mer hos pappa än du gör nu, men att du vill bo här med?” ”Ja jag vill ha det som det var innan pappa flyttade” sa W. Alltså vill han inte flytta härifrån (vilket pappan påstod) utan han vill ha mer tid med sin pappa – fullt förståeligt. Innan pappan gifte om sig bodde han ett par mil härifrån, och barnen bodde där varannan vecka. Sedan flyttade han, och växelvis boende blev en omöjlighet. Efter att vi pratat lite till började den W jag känner komma fram – den kuvade, olyckliga och bekymrade W gav vika för den glada, spralliga och småbusiga W som har glimten i ögat och en stor portion humor. När vi pratat klart sprang han upp till sin vapendragare, bonusbrorsan S, och de skrattade och tramsade så det hördes lång väg.

Även om jag är lättad över att W inte alls vill flytta hem till pappa på heltid, så kan jag inte låta bli att vara lite bekymrad över hur exet kunde utsätta W för det samtalet vi hade. Det har varit jobbigt nog ändå med W:s känslor, för han är en ganska känslig liten kille, men senaste halvåret har han varit glad och harmonisk och skolan har fungerat bra. Jag förstår att han (och M) saknar sin pappa, men det är ju inte mitt fel att pappan flyttade. När han valde att flytta bestämde vi att barnen skulle bo kvar hos mig och gå i skolan här, och jag tycker att det är galet att rycka upp dem med rötterna och flytta någon helt annanstans. Nu saknar de sin pappa, vilket jag beklagar, men är det bättre att sakna sin mamma? Är det inte precis lika illa? Jag är inte beredd att vara ifrån barnen på heltid eller utsätta dem för att vara ifrån sin mamma större delen av tiden, och skulle därför heller aldrig flytta så långt som 11 mil ifrån dem. Är jag elak som tycker att det är barnens pappa som valt bort det växelvisa boendet i och med sin flytt? Till saken hör att det inte vore en omöjlighet för honom att ta med sig nya familjen och flytta närmare hitåt, men viljan saknas. Han kommer aldrig med en enda förklaring till varför det inte skulle kunna gå, utan hånskrattar bara varje gång jag för det på tal och säger att han inte kommer att flytta. Jag blir så ledsen, beklämd och arg när barnen används som vapen och deras behov ständigt ska komma i andra hand. Hur det kommer att gå har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag aldrig någonsin frivilligt lämnar ifrån mig mina barn på heltid. Växelvis boende ställer jag givetvis upp på anytime ifall pappan flyttar närmare, men tyvärr verkar inte det ligga särskilt högt upp på hans prioriteringslista…

”Rätt person på rätt plats” brukar man ju säga om personer som gör bra ifrån sig på exempelvis jobbet. Det kan vara den där trevliga tjejen i klädaffären som lyckas hjälpa till att hitta det perfekta plagget (utan att vara påflugen), konditorn som bakar världens godaste tårtor eller kanske barnens ”dagisfröken” (ja jag vet, det heter förskollärare och barnskötare, men jag vidhåller att ”dagisfröken” är ett av världens finaste ord! Dessutom har jag hittills inte träffat på ett enda barn som säger ”åh vad jag längtar till min förskola och mina förskollärare…”) som man faktiskt känner att man vågar lämna sina små guldklimpar till i trygg förvissning om att de kommer tas väl om hand hela dagen. Vissa personer har helt enkelt hamnat rätt i livet, och jag blir alltid så glad när jag råkar på sådana människor i vardagen.

Min fantastiska frisör är en av dessa personer som är på helt rätt plats. När jag klippte mig i slutet på oktober talade hon om att hon skulle sluta på salongen hon jobbade på, och jag blev minst sagt förfärad. Det här är ju första gången jag har en frisör som är precis sådär fantastisk som en frisör ska vara! Hon är för det första otroligt duktig och kreativ när det gäller själva hårklippandet. Men utöver det så är hon rolig, trevlig och mysig på ett sätt som knappt går att förklara. Jag hade gärna klippt mig varje vecka om plånboken gått med på det, bara för att få träffa henne. Och nu skulle hon alltså sluta… När chocken lagt sig lyckades jag ta in att hon inte skulle sluta som frisör, det var bara så att salongen hon jobbade på hade sålts och därför ville hon byta till något annat. Hon lovade att höra av sig när hon visste vart hon skulle hamna någonstans. I december fick jag ett sms som talade om att jag nu var välkommen till ”Saxofönen” istället. Phu!!! Äntligen kunde jag andas ut…

Härom veckan letade jag mig fram till Saxofönen, lite lagom nojig över att jag kanske läst fel i sms:et. Tänk om hon kanske inte skrivit Saxofönen? Vad skulle jag göra om det stod någon annan där med saxen i högsta hugg? Jag hade inte behövt oroa mig, när jag öppnade dörren så stod hon där – ”min” Mille, världens bästa frisör! När jag satt där och blev ompysslad (en bakelse hade hon dessutom köpt till mig, och den glufsade jag glatt i mig) tänkte jag på hur otroligt proffsigt det är att lyckas underhålla en person så att den skrattar högt, samtidigt som man klipper och fönar och jobbar med en otrolig precision. Jag är full av beundran!

När jag blivit färdigklippt och skulle betala la hon märke till den fina silverringen jag alltid har på högerhanden. Hon undrade var jag hade köpt den, och jag svarade att det är en av mina bästa vänner som tillverkat den (och här kommer jag osökt in på ytterligare en person på rätt plats…). Jag och M har nämligen fått fantastiska breda, frostade silverringar (matchande såklart) i present av den mycket begåvade konstnären och vännen Åsa. Jag lovade Mille att komma förbi med en webbadress till Åsas hemsida (jag kunde tyvärr inte den i huvudet), så det måste jag se till att göra i veckan. Nu när jag dubbelkollade adressen passade jag på att kika runt lite på hemsidan. Åh, man får ju habegär efter både det ena och andra! Det är något visst med handgjorda smycken, tillverkade med omsorg in i minsta lilla detalj… Och jag blir så galet imponerad av att någon kan vara så kreativ – själv skulle jag möjligen kunna skissa fram ett litet hjärta eller något, men här flödar fantasin…

Så, två tips som kan förgylla din kalla februarivardag lite:
1) Boka en tid hos Mille på Saxofönen
2) Surfa in på www.acemille.net och låt dig inspireras!
Jag är övertygad om att fler kommer att tycka att dessa kreativa proffs är ”rätt person på rätt plats”!

Dags för summering av 2011…

Årets Nyårslöften: Jag fortsätter med mitt fantastiska ”Jag ska inte börja röka i år heller”

Årets Hälsa: Har varit lite upp och ner med migränen och blodtrycket, men rätt OK ändå.

Årets Aldrig Gjort Förut: Varit på möhippa. Min egen var det till på köpet, fantastiskt rolig! Tack alla underbara väninnor som gjorde den oförglömlig!

Årets Besökta Länder: Det här är ju nästan pinsamt… Bara Sverige nu med. Danmark får bli i år!

Årets Lärdom: Om man släpper lös M med vännerna N och K på Media Markt så kommer han hem med en 47″ TV…

Årets Framgång: Att jag lyckades sluta att dricka kaffe.

Årets Skada: Tja… Inga större skador på vare sig personer eller egendom

Årets Inköp: Min vackra, fantastiska brudklänning!

Årets Bok: Star Wars Lego-lexikon

Årets Film: Hall Pass, Due Date och Crazy, Stupid Love (tror jag, det har blivit en hel del film…)

Årets TV-Program: Jag har nästan inte tittat på ”vanlig” TV alls i år, det har mest blivit film. Så det enda jag kommer på är Melodifestivalen. Vi hade det jättemysigt framför TV:n, hela storfamiljen!

Årets Slöseri: Alla pengar jag lagt på godis…

Årets Glädje: När Magnus frågade om jag ville gifta mig med honom! (Klart jag svarade ”JAAAAAAA!!!”)

Årets Nyår firades med: M och fem fantastiskt fina vänner

Årets Önskan: Att M skulle fria, och det gjorde han ju med!

Min födelsedag: Uppmärksammades av fina M, jag fick en vacker (och på tok för dyr) mugg som jag önskat mig.

Årets Må Bra: All kärlek vi fick uppleva av våra bästa och finaste vänner i samband med vårt bröllop – mat lagades, bord och stolar kånkades på, möhippa/svensexa planerades och genomfördes, barnen passades etc…

Årets Matupplevelse: Köttfärstårtan som gjorde succé hos samtliga barn i familjen.

Årets Sedda Kändis: Hmm… Har jag sett någon kändis? Tror inte det.

Årets Saknad: Jag har saknat mina föräldrar samt syster med familj. Vi har träffats alldeles för få gånger.

Årets Människa/or: M, såklart. Men även (som jag skrev tidigare) alla som brydde sig lite extra om oss vid bröllopet (särskilt M, N och K).

Årets Krångel: Alla lokalbyten på jobbet…

Årets Inte Gjort: Det blev ingen längre semestertripp (med övernattning) med barnen, men det tar vi igen i år.

Årets Succé: Vårt bröllop! En helt underbar dag på alla sätt, precis ALLT gick som det skulle!

Årets Flopp: Människor man haft i sitt liv som kanske inte var så som man trodde…

Förväntningar av 2012: Ännu mera kärlek och underbara dagar/kvällar med världens finaste familj!

Jag vet inte om det har med åldern att göra, men jag tycker att tiden går väldigt fort. Det känns som att det är måndag och fredag hela tiden, vardagarna och helgerna däremellan bara svischar förbi i rasande tempo. Det är t ex bara 18 dagar kvar på det här året, hur galet känns inte det? Var det inte typ igår som jag beundrade min fina Clone Wars-almanacka över 2011 och längtade efter att få hänga upp den? Och nu är den nästan förbrukad… (Och om jag ska tänka i ett längre perspektiv – var det inte nästan igår som jag hängde på fritidsgården på fredagskvällarna? Och nu är äldsta sonen och ränner på sin fritidsgård… Eller vänta nu, det var kanske ett tag sedan man gick på högstadiet trots allt…)

Man skulle ju kunna dra slutsatsen från tidigare blogginlägg att jag upplever att tiden rusar eftersom jag är konstant stressad, men så är nu inte fallet. Jag har faktiskt gjort en medveten ansträngning att lugna ner mig och försöka hitta ett lugnare tempo i vardagen. Det fungerar hyfsat hittills i alla fall! Och tiden rusar ju faktiskt även på helgerna när jag (ibland) slappar och tar det lugnt.

Denna höstterminen har varit ovanligt fullspäckad med aktiviteter dessutom. Det har varit innebandyträningar, föräldramöten, skjuts hit och dit och en massa hämtande och lämnande överallt. Då flyger tiden ju också iväg… Men det har ju sina fördelar med såklart – det är ju värre om man upplever att tiden i princip står still och man är galet uttråkad och rastlös hela tiden. Och det är inte bara en massa måsten som vi hunnit med – vi har faktiskt haft det riktigt bra i höst också, med fester, utflykter, myskvällar, restaurangbesök och sådant

Jag kan se en stor fördel med att tiden går för fort, och det är när man väntar på eller längtar efter något/någon. Igår var min älskade M på Öland och jobbade och kom inte hem förrän idag. Det kan ju tyckas lite fånigt kanske att hinna sakna någon bara för att denne är borta en dag och natt. Men jag längtade verkligen hur mycket som helst. Då var det ju tur att tiden ändå gick relativt fort så vi kunde ses igen… Härom veckan var M hemma själv eftersom jag var i Malmö och hälsade på mina föräldrar. När jag körde hem dagen efter sa han till mig i telefon ”åk aldrig ifrån mig så länge igen” Så vi verkar vara två som känner likadant. Och det kunde ju generera ett eget blogginlägg, den där starka samhörigheten vi faktiskt känner hela tiden. Allting blir så mycket roligare, härligare, ljuvligare och mer fantastiskt om jag har M vid min sida. Han är den jag helst shoppar med, fikar med, går ut med, ser på film med… You name it. (Men givetvis kan jag njuta av goda väninnors sällskap med i ovan nämnda aktiviteter, tror ni förstår vad jag menar). Och det är ingen risk att jag behöver känna mig som en klängranka på honom, för jag vet att han resonerar likadant. Våra kvällar och helger tillsammans är guld värda. Det är som att ha en bästa kompis som man har dökul ihop med samtidigt som man är vansinnigt förälskad i karln. Match Made In Heaven, med andra ord