Nu har det gått ett halvår sedan jag skrev något här senast. Livet har liksom bara flutit på och jag har inte känt behovet av att skriva av mig på ett tag (den här bloggen har ju varit en slags ventil för att få ur mig alla möjliga känslor…). Men ikväll/natt är det lite jobbigt, tankarna mal i huvudet och jag kan omöjligt sova trots att jag borde gjort det för länge sedan. Officiellt sett har jag semester veckan som kommer, men då jag ska ha förmånen att ha en förskoleklass detta läsåret blir jag ”tvungen” att hoppa in och vara med på inskolning nu i veckan – alltså borde jag inte alls vara vaken nu utan sova och samla energi 
Inskolningen är ju ett skäl i sig att inte kunna sova, jag är väldigt glad och förväntansfull inför det kommande läsåret, näst intill speedad, men just nu är det andra tankar som far runt.
Mina två yngsta pojkar W och M (7 resp. 6 år gamla) har tillbringat en stor del av sommarlovet hos sin pappa, vilket jag tycker är bra då han inte har dem så ofta annars. När de kom hem idag såg jag direkt på W att något var på tok, han var dämpad och verkade tycka att något var jobbigt. Barnens pappa sa att han och W ville prata med mig om en sak, så vi satte oss på altanen tillsammans. Pappan talade om att W hade sagt att han ville bo hos honom i fortsättningen, och att han skulle få börja i skolan där istället. W tittade ner i marken och såg olycklig ut. Jag blev givetvis väldigt förvånad, men försökte ta det lugnt för att få grepp om situationen. Pappan sa att W vill ha lugn och ro, och att det inte skulle göra honom något att vara ifrån sina bröder och sin mamma större delen av tiden. Jag hänvisade till överenskommelsen vi gjort hos familjerätten, där vi bestämde att barnen skulle bo hos mig och gå i skolan här eftersom pappan valt att flytta 11 mil bort. Vidare sa jag att jag inte alls är beredd att lämna ifrån mig W bara sådär, särskilt inte till ett hem där jag vet att det förekommer fysiska bestraffningar och till viss del det jag kallar kadaverdisciplin (jag och exet har väldigt olika barnsyn). När jag sa att det inte heller är bra att dela på syskonen, fick jag till svar att han kan ta lillebror M också på heltid. Under hela samtalet skruvade W besvärat på sig, och det enda han i princip sa var att han gärna vill träffa pappa mer. Jag tyckte att det här kunde diskuteras utan att W satt med (han mår inte bra av att höra sina föräldrar bråka), men hans pappa sa att W minsann skulle få höra hur jag höll på (!). Jag blev mer och mer frustrerad över att exet (i vanlig ordning) inte kunde ta till sig en enda sak som jag sa, och att han på fullaste allvar tyckte att detta skulle diskuteras inför lille W. Naturligtvis vill jag att mina barn ska ha en bra och nära relation till sin pappa, tro inget annat, men det är knappast mitt fel att det inte fungerar med växelvis boende. Jag påpekade att det trots allt var han själv som valt att flytta 11 mil bort från sina barn, och att det enda som kan göra att han kan ha barnen boende hos sig mer är om han (och hans nya familj) flyttar närmare pojkarna. Åt detta hånskrattade han bara som vanligt. (Vad W egentligen menat framkom senare när vi satt och pratade i lugn och ro, men det kommer jag till lite längre fram i texten.) Exet vägrade lyssna på vad jag sa, och tyckte att jag var självisk och egocentrerad. Han sa att han tänkte ta det här till tingsrätten om jag inte frivilligt lämnar ifrån mig W. Jag sa att det vore bättre att kontakta familjerätten så vi kan diskutera där, men det var han inte intresserad av. Innan han åkte satt han ensam med W i sin bil och pratade väldigt länge.
När W och M fått lite mat i sig samlade jag ihop pojkarna, och vi satte oss ner för att prata. Jag försökte få W att berätta lite hur han tänkte och kände. Han sa att han gärna vill träffa sin pappa mer, och jag sa att jag förstår det. Sedan frågade jag om han trodde att det skulle kännas bättre att bo nästan jämt hos pappa, och bara komma varannan helg och på loven till mig och resten av familjen. ”Nej det är inte så jag menar” sa han då. ”Jag tänkte att jag kanske kunde vara två veckor hos pappa och sen två veckor här och sen byta så hela tiden”. ”Men pappa tänkte nog att du menade att du skulle bo mest hos honom, så som du bor här nu” sa jag. ”Men det vill jag inte, jag vill vara här lika mycket” sa W. Vi fortsatte att prata en stund, och sedan frågade jag (för att dubbelkolla) ”Menar du att du vill bo mer hos pappa än du gör nu, men att du vill bo här med?” ”Ja jag vill ha det som det var innan pappa flyttade” sa W. Alltså vill han inte flytta härifrån (vilket pappan påstod) utan han vill ha mer tid med sin pappa – fullt förståeligt. Innan pappan gifte om sig bodde han ett par mil härifrån, och barnen bodde där varannan vecka. Sedan flyttade han, och växelvis boende blev en omöjlighet. Efter att vi pratat lite till började den W jag känner komma fram – den kuvade, olyckliga och bekymrade W gav vika för den glada, spralliga och småbusiga W som har glimten i ögat och en stor portion humor. När vi pratat klart sprang han upp till sin vapendragare, bonusbrorsan S, och de skrattade och tramsade så det hördes lång väg.
Även om jag är lättad över att W inte alls vill flytta hem till pappa på heltid, så kan jag inte låta bli att vara lite bekymrad över hur exet kunde utsätta W för det samtalet vi hade. Det har varit jobbigt nog ändå med W:s känslor, för han är en ganska känslig liten kille, men senaste halvåret har han varit glad och harmonisk och skolan har fungerat bra. Jag förstår att han (och M) saknar sin pappa, men det är ju inte mitt fel att pappan flyttade. När han valde att flytta bestämde vi att barnen skulle bo kvar hos mig och gå i skolan här, och jag tycker att det är galet att rycka upp dem med rötterna och flytta någon helt annanstans. Nu saknar de sin pappa, vilket jag beklagar, men är det bättre att sakna sin mamma? Är det inte precis lika illa? Jag är inte beredd att vara ifrån barnen på heltid eller utsätta dem för att vara ifrån sin mamma större delen av tiden, och skulle därför heller aldrig flytta så långt som 11 mil ifrån dem. Är jag elak som tycker att det är barnens pappa som valt bort det växelvisa boendet i och med sin flytt? Till saken hör att det inte vore en omöjlighet för honom att ta med sig nya familjen och flytta närmare hitåt, men viljan saknas. Han kommer aldrig med en enda förklaring till varför det inte skulle kunna gå, utan hånskrattar bara varje gång jag för det på tal och säger att han inte kommer att flytta. Jag blir så ledsen, beklämd och arg när barnen används som vapen och deras behov ständigt ska komma i andra hand. Hur det kommer att gå har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag aldrig någonsin frivilligt lämnar ifrån mig mina barn på heltid. Växelvis boende ställer jag givetvis upp på anytime ifall pappan flyttar närmare, men tyvärr verkar inte det ligga särskilt högt upp på hans prioriteringslista…
Be strong! Kramisar =)