Ibland när livet känns motigt och man undrar varför allt drabbar en själv, behöver man något som ger lite perspektiv till eländet. Jag har känt mig lite lagom nere idag och tyckt allmänt synd om mig själv, eftersom jag varit hemma från jobbet pga en elak stukning av foten. Som om det inte vore illa nog att vara mer eller mindre sängliggande finns det dessutom inget bra på TV, och favoritglassen är slut… Ja, ni förstår. Suckandes över det trista utbudet på TV:n zappade jag runt lite och hamnade på en faktakanal lååångt borta bland kanalerna. Först var jag nära att zappa vidare, men jag kunde inte förmå mig att trycka bort programmet. Svartvita filmer varvades med berättelser som var så hemska att de höll mig i ett järngrepp. Barn slets från sina mödrar och äldre personer misshandlades framför mina ögon. Programmet jag råkat byta över till handlade om Förintelsen. Överlevande berättade om skräckupplevelser som var så hemska att inte ens den värste skräckfilmsregissör kan gestalta något liknande. Jag kan bli väldigt berörd av filmer som är tragiska (jag såg t ex att ”Love Story” gick ikväll på en annan kanal, och den klarar jag inte att se utan att gråta floder), men att se riktiga svartvita filmer från något så fasansfullt gör mig både kall, tom och rädd. Det är inte bara fiktiva berättelser avsedda att väcka känslor hos en publik, utan en verklig grymhet och riktiga små barn som gråtande springer efter sina föräldrar utan att någonsin få se dem igen.
Som mamma, syster, dotter, hustru och medmänniska kan jag inte låta bli att leva mig in i de öden som visades. Mina egna bekymmer känns helt plötsligt små och futtiga i jämförelse. Jag behöver bara gå uppför trappan (eller snarare hoppa på ett ben för tillfället…) för att kunna titta på mina barn och känna deras varma hud när jag ger dem en godnattpuss till. Även om livet är stressigt och hektiskt emellanåt så har jag i alla fall mina nära och kära omkring mig, och jag behöver inte oroa mig för att någon ska komma och föra iväg oss till ett utrotningsläger mitt i natten. Det värsta som kan hända mig på nätterna är väl att en fladdermus tar sig in och flyger omkring eller att hamstern Sniffs hjul gnisslar lite. Tänk så oförskämt bra jag ändå har det som vaknar upp varje morgon i ett varmt hus, tillsammans med människor jag älskar! Och även om vissa månader innehåller fler utgifter än önskat så har vi tak över huvudet, mat på bordet, varma kläder och mer än vad vi behöver för att klara oss i livet. Det är så lätt att ta allt detta för givet, allt det här vardagliga som man oftast inte tar sig tid att stanna upp och känna tacksamhet över. Det finns dock en liten tanke som stör mig mitt i alla mina funderingar: Man kan ju tycka att mänskligheten borde ha kommit en bra bit sedan Hitlers härjningar. Folk förfasas och reagerar med avsky och bestörtning (i likhet med mig) när vi påminns om vad som försiggick när oliktänkande, judar, homosexuella, Jehovas vittnen, kommunister m fl skulle utrotas från jordens yta helt utan anledning. Men ändå pågår liknande grymheter idag, i andra delar av världen förvisso men ändå… Någonstans slits små barn från sina föräldrar just nu, någonstans sitter mödrar och undrar ifall deras söner någonsin kommer hem igen, någonstans letas det förtvivlat efter mat för att mätta små hungriga magar. Och under tiden sitter jag och tycker att livet är jobbigt för att jag har ont i en fot… Jag tror att vem som helst som lever i krig, fattigdom eller under andra omänskliga förhållanden lätt hade velat byta med mig när som helst. Jag har dessvärre ingen universallösning på problemen, så länge det finns människor som vill ha makt över andra kommer nog eländet att pågå. Men jag hoppas att vi någon gång kan bli klokare, starkare och mer empatiska och sätta stopp för allt det vansinne som pågår lite varstans på jorden. Tills dess gäller det att försöka ta tillvara och uppskatta allt det vi har omkring oss, att sprida glädje och kärlek till dem vi möter i livet och att försöka ge hjälp där vi kan. Om vi bara anstränger oss lite till (istället för att klaga på stukade fötter…) så kan vi göra skillnad, det är jag helt säker på!