Älskade lilla morfar… Nu har jag kommit hem efter att ha suttit vid din sida en stund. Det är svårt att sätta ord på de känslor jag har, det gör så fruktansvärt ont i mig. Du ska inte ligga där, gammal och svag i en säng och ha ont. Nej, du ska vara ute i verkstaden och bygga båtar. Framåt halvelvatiden ska du komma in och dricka kaffe, helt oförstående över fnittret jag, syrran och mormor kväver när vi frågar om det regnat mycket på dig (de sa ju på radio att det skulle komma lokala skurar, och din verkstad är väl i högsta grad en lokal!). När du ätit en smörgås med ett centimetertjockt lager smör på, till ditt utspädda kaffe, ska du ta exakt två Jätten Vanilj, varken fler eller färre. Sedan ska du ta och titta lite på text-TVs aktiekurser en stund innan du går ut för att fortsätta med ditt otroliga hantverk – att bygga en eka gör man inte i en handvändning! Om jag och syrran har tur plockar du lite plommon och päron till oss, eller sticker till oss en liten peng så vi kan gå iväg till affären och köpa glass. Eller så får vi följa med och kolla vilka fiskar som ligger i ”sumpen”, och kanske gå ut på bryggan du byggt och titta på alla båtar som ligger förtöjda vid den. När vi åker bil till Börjes i Tingsryd (där vi får välja precis vad vi vill att fika på) bjuder du oss på hårda fruktkarameller, som vi glatt mumsar i oss trots begynnande åksjuka. Om vi är upprörda över något som vi drabbats av – någon har säkert varit orättvis eller elak, hjälper du oss att byta perspektiv och sammanfattar det så klokt med ”det är synd om alla dumma människor”.
För mig, lilla morfar, är du trygghet, kärlek och barndom. Utflykterna till dig och mormor på loven är underbara minnen. Jag minns hur vi plockade körsbär utanför köksfönstret, man var tvungen att vara försiktig med nätet så inte fåglarna skulle ta sig in och knycka dem. Jag minns hur vi satt och tittade på TV tillsammans på kvällarna, ofta fick jag och syrran sitta i snurrfåtöljerna (som man verkligen kunde – och fick! – snurra i…). Jag minns sena kvällar med rhododendrongrenarna skrapandes på sovrumsfönstret – jag fick alltid gå upp och släcka trots att jag var yngst eftersom jag inte var mörkrädd. Ibland fick mormor komma ner i sovrummet och jaga mygg med dammsugaren när vi inte kunde (ville…) sova. Jag minns långa, hårda kramar med så många outtalade känslor.
Det är så många saker jag skulle vilja säga till dig, älskade morfar. Men orden fastnar i halsen på mig. Att ta farväl av dig är något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag vet att du levt ett långt liv, och din kropp är gammal och trött och du förtjänar att få vila och sova nu. Men det ändrar inte det faktum att jag vill ha dig kvar. Jag älskar dig så otroligt mycket och kommer sakna dig varje dag så länge jag lever.