Ibland träffar man på människor i livet som förvånar en. Vissa på ett positivt sätt och andra på ett negativt. Den här dagen har inneburit möten med personer ur båda kategorierna.
När två människor som haft en relation bestämmer sig för att avsluta förhållandet finns det ofta många andra människor runtomkring som på något sätt påverkas. Det kan exempelvis handla om ens svärföräldrar, som man kanske haft en nära och god kontakt med under tiden man var tillsammans med deras son eller dotter. Men så tar kärleken slut, och frågan är vart den där andra relationen tar vägen. Ska man fortsätta att prata med varandra, umgås som ”vanligt”, helt ta avstånd eller i alla fall kunna hälsa på varandra? Givetvis beror det till stor del på vilket förhållande man haft tidigare. Har man inte umgåtts eller ens tyckt om varandra särskilt mycket, kanske man inte behöver börja socialisera sig bara för att det tar slut med sonen/dottern. Det kan såklart vara känsligt ifall de personer som gjort slut har en konflikt och det hela tiden blir diskussioner åt olika håll. Men såvida det inte varit någon form av misshandel eller elakhet inblandad borde man väl åtmisntone kunna hälsa på varandra? Är fd svärföräldrarna dessutom far- eller morföräldrar till ens barn kan man ju verkligen tycka att man borde kunna bemöta varandra med någon form av ömsesidig respekt. Alla håller tydligen inte med mig, och dagens händelser har verkligen varit en intressant upplevelse som på något sätt ”tvingade” mig att blogga av mig.
På eftermiddagen idag var vi hembjudna till M:s fd svärmor (alltså hans barns mormor). En helt fantastisk människa, med stort hjärta och ett varmt och underbart sätt att bemöta andra! Vi har varit hembjudna där flera gånger, och hon är alltid trevlig, vänlig, rolig och positiv. Det känns inte det minsta konstigt att sitta där och umgås, eller att bjuda hem henne heller för den delen. På något vis måste det vara det ultimata förhållningssättet, särskilt med tanke på barnen. Lite senare på kvällen skulle jag hämta mina barn hos deras farföräldrar, eftersom deras pappa vägrar skjutsa hem dem hit. Vi umgicks väldigt mycket när jag var ihop med barnens pappa, men det har väl aldrig funnits någon fantastisk personkemi mellan oss. Jag vet också att de är upprörda över att jag anser att de gör fel som använder fysiska bestraffningar på sina barnbarn. Men trots våra olikheter som människor borde man kunna respektera varandra, med tanke på att vi har barnen som några slags minsta gemensamma nämnare. Dessutom gör jag ju dem (och deras son) en tjänst som faktiskt åker och hämtar barnen trots att vi har ett avtal som säger att de ska lämnas hemma hos mig. Ytterligare en aspekt i det hela är att de påstår sig vara väldigt troende kristna (och som kristen ska man väl vara snäll och trevlig mot andra?). Hur förlöpte då min hämtning av barnen? När jag kom fram gick jag mot ytterdörren, och såg genom glasrutan i den att barnen höll på att klä på sig ytterkläderna. Barnen vinkade glatt, och jag gick fram och öppnade dörren. Då de inte fått på sig skorna, tog jag ett steg in på mattan i hallen och skulle stänga till dörren (för att inte släppa ut värmen). Då sa barnens farfar till mig (med otrevlig röst) ”Jag får faktiskt be dig att vänta i bilen. Du får inte komma in här”. Barnen sjönk ihop och jag såg att det var jättejobbigt för dem. Jag kunde inte låta bli att säga att jag tyckte att det var patetiskt, innan jag gick ut och inte visste om jag skulle skratta eller gråta (jag valde att skratta lite för att avdramatisera det lite för barnen). När pojkarna kom ut fick jag stora kramar, och de var väldigt upprörda över hur farfar agerat. De berättade att pappa sagt att jag inte var välkommen där, och att farfar sagt att jag inte fick gå in i deras hus. Givetvis tar jag inte åt mig personligen, det är ju inte jag som gör bort mig inför barnen. Men jag kan ändå inte låta bli att få lite ont i magen när jag tänker på hur jobbigt det måste vara för pojkarna att vara med om sådana här händelser. Och jag undrar givetvis varför jag ska hämta barnen i ett hus där jag inte ens får ta ett steg in på hallmattan. Frågan är nu bara: ska jag låtsas som ingenting och fortsätta hämta barnen med näven knuten i byxfickan? Eller ska jag vägra spela med i deras charader och låta farföräldrarna skjutsa hit pojkarna (om inte annat blir de ju tvungna att lämna dem i skolan dagen därpå)? Eller… Kan jag kanske be M:s fd svärmor ha en liten charmkurs med barnens pappa och farfar, så de kanske kan lära sig lite vett och etikett av denna fantastiska människa? 