Tankar från en uppgiven mamma…

Det här är ett blogginlägg som jag har funderat länge på om jag skulle skriva eller inte. Men efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag måste. Nu börjar jag nämligen tröttna på att ständigt behöva plocka upp spillrorna som återstår av mina barns känslor efter att de återigen blivit kränkta och misshandlade hemma hos sin pappa.

Redan 2009, när vi varit separerade i ett år, berättade barnen M och W att farfar slog dem ifall han blev arg på dem. Jag ringde direkt och pratade med först deras pappa, som bara skrattade åt mig och sa att jag inte kan något om barnuppfostran, och sedan med farfar som sa att självklart har han rätt att göra vad han vill med barnen om de inte lyssnar. Jag talade om att det verkligen inte var ok, och trodde i min enfald att han skulle sluta när han nu fått ögonen på sig.

2012 berättade M för sin lärare i förskoleklassen att pappa, farfar och farmor brukade slå, nypa och knuffa honom. Skolan gjorde en orosanmälan och en utredning inleddes. Pappan medgav att han dragit pojkarna i öronen, men lovade att sluta med det. Socialsekreterarna släppte därmed ärendet utan åtgärd!

2014 var det dags igen. M bröt ihop hemma och berättade att pappa slagit honom flera gånger. Storebror W (som alltid varit väldigt ”pappalojal”) bekräftade det hela då han sett pappa ge M örfilar flera gånger. Vid den här tiden pågick en boendeutredning, då barnens pappa stämt mig för att få hela boendet hos sig. Jag nämnde därför det M berättat för den ansvarige utredaren, som i sin tur gjorde en orosanmälan. En ny utredning inleddes, av samma socialsekreterare som första gången. Den här gången medgav inte pappan att han gjort något. Även skolan anmälde det M berättat för skolpersonal, och jag blev själv vittne till hur pappan utsatte M för våld i samband med en hämtning. Trots barnens berättelser och att jag sett pappan använda våld valde socialsekreteraren att avsluta utredningen utan åtgärd. Hon gav mig numret till en samtalsgrupp för mammor som inte kan samarbeta med barnens pappor…

Vid huvudförhandlingen om barnens boende 2015 framkom att någon okänd gjort en polisanmälan mot barnens farfar för något han tydligen utsatt M för vid ett restaurangbesök. Liksom vid tidigare polisanmälningar mot honom (gjorda av socialtjänsten) lades ärendet ner pga brist på bevis.

Nu i sommar inträffade ytterligare en incident. W skickade ett sms till mig där det stod ”farfar drog M i håret och puttade han”. Barnen bad om att bli hämtade, så jag skickade ett sms till deras pappa och skrev att jag tänkte komma redan samma dag (de skulle egentligen hem dagen därpå). Under resans gång hörde de av sig med jämna mellanrum, mer eller mindre panikslagna och undrade om jag inte kom snart. De var rädda att pappa skulle komma hem från jobbet och vara jättearg på dem.

När vi kom fram stod barnen ute vid vägen och väntade med all sin packning. Pappa hade mycket riktigt kommit hem från jobbet och varit riktigt arg, inte på sin pappa som alltså dragit M i håret och knuffat honom, utan på barnen för att de ”skvallrat” för mig! Både pappa och farfar hade talat om för barnen att de var ”jävla idioter” och att det var deras fel att de båda fått sitta i polisförhör tidigare. Pappan kallade dem även för ”jävla rövhål” och andra kränkande saker, och talade om att de aldrig mer var välkomna dit. De fick inte ens vänta på gården utan skulle stå vid vägen tills jag kom.

Det här beteendet med kränkande behandling och fysisk bestraffning som både pappa, farfar och farmor utsätter barnen för är givetvis hemskt i sig. Vad som är ännu värre är att de dessutom kallar sig goda kristna, och är respekterade medlemmar av en kristen sekt. Jag är själv uppvuxen i den religionen (har lämnat den i vuxen ålder), men har haft en underbar barndom med snälla föräldrar som verkligen försökte leva efter Bibelns principer. Och enligt sektens ”regler” är det inte ok med barnmisshandel, och man förväntas även följa landets lagar. När varken socialtjänst eller polisen kommit någon vart med att stoppa misshandeln har vi därför vänt oss till de ”äldste” inom sekten eftersom vi tänkte att de i alla fall måste agera och göra något. Till svar fick vi att det var en familjeangelägenhet och inget de var intresserade av.

Nu vet jag inte riktigt vad som blir nästa steg, mer än att jag inte släpper iväg barnen dit fler gånger. Det känns så hopplöst att veta att tre vuxna människor kan bete sig illa mot små barn gång på gång utan att någon agerar och stoppar dem. Hur kan man ha vetskap om att någon misshandlar och kränker barn, och låtsas som ingenting? Hur kan man fortsätta att umgås med personer som systematiskt ljuger och plågar andra? För mig har det här lett till att jag är ännu mer säker på att jag gjorde rätt som lämnade sekten. Man kan ju inte påstå att det är enskilda individer som gör fel, när dessa tillåts att fortsätta med de äldstes goda minne. Man undrar ju vilka fler regelbrott och kriminella handlingar som det blundas för…

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu