Öppet brev till Försäkringskassan
Kära Försäkringskassan!
Under hela min uppväxt har jag både läst och hört att just vårt land är ett föredöme när det gäller jämställdhet mellan exempelvis män och kvinnor (även om vi inte kommit ända fram än). Försäkringskassan har varit med och drivit frågan om barns rätt till två föräldrar, och framhävt delad föräldraledighet som något bra och fantastiskt. Delat barnbidrag är också en reform som fått mig att tänka att jag som pappa tillskrivs samma rättigheter och skyldigheter som en mamma. Jag håller givetvis med om att ett barn behöver båda sina föräldrar när det finns två stycken att tillgå, och tar själv stort ansvar kring mina barn. Ju mer jag har läst om den ”reklam” ni gjort kring detta med jämställdhet i föräldraskapet, desto mer har jag trott att ni på Försäkringskassan faktiskt verkar tycka att även pappor är viktiga. Jag hoppas att ni håller med mig nu, och nickar lite instämmande medan ni läser. Alla föräldrar är givetvis viktiga för sina barn, oavsett vilket kön man har!
När vi nu har enats om att båda föräldrarna är viktiga i de fall där det finns två föräldrar, vill jag nu be er ta del av en märklig berättelse.
Det var en gång en pappa som hade fyra barn tillsammans med en kvinna. Kärleken tog slut mellan de båda föräldrarna, vilket den ju ibland gör, och paret separerade. Barnen bodde halva tiden hos sin mamma och halva tiden hos sin pappa. Emellanåt fick pappan hem brev från Försäkringskassan, som talade om för honom att han skulle betala en massa pengar till mamman – underhåll hette det visst. Pappan tyckte att detta var fel, eftersom barnen bodde halva tiden hos honom, och mamman hade dessutom 5814 kr varje månad i barnbidrag för de fyra barnen (trots att var och en köpte de kläder, skor och annat som barnen behövde i respektive hem). Varje gång fick pappan trots allt rätt, han skulle inte betala eftersom barnen bodde lika mycket hos honom. Då fick han istället hem brev där det stod att mamman fick ”utfyllnadsbidrag”. När han frågade mamman vad detta innebar sa hon att det inte rörde honom utan var något mellan henne och Försäkringskassan.
Tiden gick och efter några år fick han på nytt hem ett brev där det stod att han skulle betala underhåll. Mamman hade skickat in blanketter, underskrivna på heder och samvete, där det stod att barnen enbart bodde hos henne. Om ni har hängt med i berättelsen hittills så förstår ni kanske vad som hände – pappan ville inte betala eftersom han ju redan försörjde sina barn. Han hänvisade till det senaste beslutet han fått om att barnen faktiskt bodde växelvist. Försäkringskassan och mamman sa att det aldrig funnits ett sådant beslut, enligt dem hade barnen aldrig bott hos sin pappa. Pappan blev förvånad, och bad Försäkringskassan skicka ut alla papper de hade hos sig, rörande hans barn och hur de bott. Beslutet fanns inte med! Han ringde till olika enheter på Försäkringskassan för att höra efter hur det kunde komma sig att beslutet försvunnit, men samtliga personer sa åt honom att ett sådant beslut uppenbarligen aldrig existerat, för i sådana fall skulle de ju hittat det. Pappan bokade ett möte med Försäkringskassan och mamman, och även på mötet påstod de att något sådant beslut aldrig funnits. Som tur var, hade pappan sparat det gamla beslutet och tog därför fram det så att både mamman och handläggaren från Försäkringskassan fick se det. Försäkringskassans handläggare blev väldigt förvånad och kunde inte förklara varför beslutet inte fanns i deras handlingar (pappan däremot var inte lika förvånad över beslutets försvinnande, mamman hade tills nyligen jobbat på Försäkringskassan…). Mamman blev väldigt upprörd och började gråta. Det hela slutade med att mamman tog tillbaka sina ansökningar och att pappan givetvis inte behövde betala underhåll.
Under åren som följde skickade mamman in ännu fler ansökningar om underhåll, och hon förfalskade även en blankett för att lura till sig den del av barnbidraget som pappan äntligen lyckats få ut. Mamman fick tre små barn i sin nya relation, och tog därför allt mindre ansvar för sina fyra äldsta barn. Tre av dem bodde mer eller mindre enbart hos pappan under en lång period.
Pappan hamnade på sjukhus och fick opereras akut. Barnen var då någon vecka extra hos sin mamma. Då passade hon på att skicka in ansökningar om underhåll och helt barnbidrag igen. När pappan fick komma ut från sjukhuset någon vecka senare återgick barnen till att vara halva tiden hos honom. Han bestred därför kraven på underhåll och påminde mamman om att hon tidigare under året inte velat ha barnen hos sig alls, då hon hellre ville ta hand om sina nya barn. Då hade inte pappan begärt underhåll eller hela barnbidraget. Mamman gav sig inte, utan skickade in detaljerade brev där hon helt fräckt ljög ihop vilka dagar barnen skulle varit hos henne. Hon fick även sin svärmor att skriva ett falskt intyg, där svärmodern ljög om hur barnens boende var ordnat. Pappan i sin tur angav vilka dagar barnen varit hos honom, och han kunde dessutom styrka sina uppgifter med en opartisk intygsskrivare från en förening där barnen hade en aktivitet samt barnens bussbiljetter (det är ca 3 mil mellan de båda hemmen). Han hade även sms-historik mellan honom och mamman samt honom och barnen vilka bekräftade hans uppgifter.
Visst vill man gärna tro att pappan fick rätt den här gången också? Tyvärr ansåg Försäkringskassan att mammans ord samt intyget från svärmor var bevis på att barnen bodde enbart hos mamman, de skrev till pappan att ”de uppgifter och intyg du har lämnat påverkar inte beslutet”. Pappan bad dem prata med två av barnen (tolv och 15 år gamla) för att fråga dem hur de uppfattade sitt boende, men handläggarna ville inte höra vad barnen hade att säga. Han vädjade även till dem att kolla upp historiken – mamman hade ju ansökt om underhåll många gånger förut men alltid tagit tillbaka uppgifterna när hon motbevisats – men den ena handläggaren sa ”mammor ljuger sällan. Och det är min uppfattning att en person som skriver så detaljerat inte kan ljuga”. Trots att barnen alltså bodde halva tiden hos sin pappa blev han nu tvungen att betala underhåll. Mamman fick även rätt till hela barnbidraget. Barnen fortsatte att bo hos sin pappa lika mycket som tidigare, men det blev ganska tufft ekonomiskt. Det var pappan som fick betala alla resor mellan barnens båda hem, och han fick fortsätta att köpa de kläder och skor som behövdes (trots att han alltså räknades som ”umgängesförälder”).
Pappan överklagade till Förvaltningsrätten, och de valde att tro på honom. Ett år efter att mamman dragit igång sitt försök till bidragsbrott avgjordes alltså frågan på det enda tänkbara sättet. Barnen konstaterades ha ett växelvist boende, och man ansåg inte att någon vecka extra hos mamman under pappans sjukhusvistelse hade ändrat på det. De dryga 16 000 kr som pappan och hans familj förlorat i barnbidragsärendet lät man dock mamman behålla.
Ni tänker säkert att den här berättelsen är påhittad, det låter onekligen helt absurt att en myndighet kan fatta beslut som gynnar den ena parten trots omfattande bevisning från den andra. Det kan väl ändå inte vara sant, att Försäkringskassan, som talar sig varma över delat ansvar för båda föräldrarna, aktivt motarbetar en pappas försök att få ta hand om sina barn? Inte kan det väl vara praxis att handläggare hos Försäkringskassan anser att ”en mamma ljuger sällan”, trots att hon bevisligen gjort så i många fall under åren? Och sist men inte minst, visst vill man tro att Försäkringskassan gjort sitt för att stoppa henne, det sägs ju trots allt att ”Försäkringskassan polisanmäler alla misstänkta bidragsbrott”?
Dessvärre är inte den här berättelsen påhittad. Den är helt sann, och den drabbade pappan är jag själv. I tio års tid har mina barns mamma använt Försäkringskassan för att genomföra någon slags vendetta mot mig. Hon har tillåtits att få ut stora summor pengar som hon inte haft rätt till, och när hon blivit genomskådad och motbevisad har hon kommit undan med ett ”hoppsan, jag gjorde visst fel”. Inte en enda gång har Försäkringskassan polisanmält hennes utstuderade försök att skada mig ekonomiskt, trots att hon alltså skrivit under samtliga ansökningar och handlingar ”på heder och samvete” och varit väl medveten om att hon inte haft rätt till de pengar hon velat ha.
Det vore rätt intressant att få veta hur det kommer sig att Försäkringskassan behandlar pappor som mindre viktiga än mammor, allt det där pratet om att båda föräldrarna är lika viktiga stämmer alltså inte med hur ni behandlar oss. Vad är det som gör att en mammas ord väger tyngre än en pappas? Hur kan man anse att ett jävigt intyg från mammans svärmor är bevis, när det påverkar en annan människas ekonomi på ett allvarligt och negativt sätt? Hur ser ni till att detta inte drabbar någon annan pappa och hans barn? Den mardröm jag levt i under tio års tid har trots allt ni på Försäkringskassan hjälpt mamman att skapa.
/Magnus, en uppgiven pappa.