Mias blogg

”Det här kan jag få högt blodtryck av!” brukar jag häva ur mig lite titt som tätt, särskilt när det är något tekniskt som går emot mig eller barn som tjatar sönder mig. Egentligen har jag inte tänkt så mycket på det här med blodtryck genom åren, jag har alltid haft ett normalt sådant. Men för ett par år sedan, när jag åkte in och ut från sjukhuset och vägrade inse hur pass illa ställt det var med mig där ett tag, hörde jag för första gången hur sjuksköterskorna kommenterade att jag hade lite högt blodtryck. Jag tänkte att det hängde samman med mitt allmänna hälsotillstånd, men har ändå aktat mig lite för migränmediciner som man inte ska ta när man har högt blodtryck. Idag hade jag bokat en läkartid eftersom jag kände att jag faktiskt skulle vilja veta vilka mediciner jag kan ta när jag får migrän (denna veckan har jag haft det fyra dagar i sträck, inte världens värsta anfall men ändå molandes i bakgrunden), samt få recept utskrivet. När blodtrycket kollades blev det återigen konstaterat att det var lite för högt. ”Jaha, då får jag väl börja träna då” sa jag lite uppgivet. ”Ja det är ju alltid bra” tyckte läkaren, och sedan pratade vi om hur viktigt det är att inte stressa för mycket. Det här med träning har jag redan listat ut hur jag ska kunna klämma in i mitt fullspäckade schema (med sju barn i huset tillhör jag faktiskt de få personer som har rätt att säga att jag inte hinner med ”vanlig” träning – det finns inte upplysta vägar i tillräcklig omfattning för löpträning utanför huset och att bege mig någonstans för att träna skulle garanterat höja blodtrycket ännu mer eftersom det är ett helt projekt bara att få tid att handla mat ibland… De som säger emot mig på den här punkten är välkomna att låna barnen i en vecka eller två för att förvissa sig om sanningshalten i påståendet ). Jag tänker istället att jag ska försöka ut och gå en halvtimme på lunchrasten på jobbet, det borde göra någon nytta. Att ändra kosthållning blir väl inte heller något jätteproblem, det är ju bara till att vara disciplinerad och äta nyttigare helt enkelt (och undvika allt det där goda som jag har en tendens att kunna frossa i…)

Men hur 17 ska jag kunna sluta stressa? Från att jag vaknar på morgonen består ju livet mer eller mindre av olika stressande situationer. Väckarklockan ringer redan 05:50, och sedan krävs det inte mindre än 6 olika alarm för att jag över huvud taget ska kunna öppna ögonen. Framåt 06:25 brukar mitt medvetande registrera vart alla irriterande ljud kommer ifrån, och jag vaknar till tillräckligt mycket för att kunna inse att jag borde gått upp för länge sedan. Då är det dags att kasta sig i duschen för att sedan borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, dricka kaffe (oftast med fönen i ena handen eftersom jag inte hinner sitta och dricka det utan får ta det medan jag fixar till mig) samt väcka alla barn (mellan tre och sju stycken beroende på vilken dag det är). Då ska det borstas tänder, se till så samtliga klär på sig, en del ska äta frukost och andra bryta ihop för att de inte ska äta hemma, frukt ska fixas till de minsta skolbarnen, gympapåsar och fika kommas ihåg, osv. Väl ute vid bilen ska det bråkas lite om vem som ska sitta fram (och det måste göras även om vi bestämt turordningen flera dagar i förväg). Alla ska spännas fast, väskorna läggas in i bagaget och nu när det börjar bli kallt: rutor skrapas :/ Med andan i halsen kör vi mot skolan, väl medvetna om att personalen inte alls uppskattar att vi stressar in på fritids kl 07:32, trots att sista lämningstid om man ska äta frukost är 07:30. Efter lite pussar och kramar och vinkningsritualer är det så dags att bege sig till Älgen, där lillskrutten går. Fröknarna där har vid det här laget vant sig vid mig och mitt stimmande, och där får jag (tack och lov) aldrig några sura miner när vi tittar in när alla redan satt sig till frukost.

Sedan börjar det stora racet in till jobbet. Oftast har jag otur och hamnar bakom bilister som inte förstår att skyltad hastighet är att rekommendera, utan som sniglar sig fram i betydligt lägre hastighet, eller bakom lastbilar eller andra maskiner av olika slag… Väl framme i stan gäller det att hitta en parkeringsplats vid jobbet, och när det väl är gjort halvspringer jag in till skolan. Eftersom jag inte har något eget klassrum har jag alltid massor med saker att släpa på, både papper, pennor, skrivböcker och annat som vi ska ha och jobba med. Vissa timmar är jag i mellanstadiets lilla grupprum med 9 sittplatser, trots att vi är 13 barn i gruppen. När lektionen är slut gäller det att få med sig allt tillbaka (ofta får jag gå flera vändor för att få med mig allt och dessutom städa bort en massa sudd som hamnat på bänkarna), och sedan börja plocka fram inför nästa lektion, i en annan lokal och med andra barn… (Nu menar jag inte att klaga, barnen är mysiga och jag har helt underbara kollegor. Men det är väldigt tufft att arbeta utan att ha någon fast punkt).

Efter jobbet är det dags för det stora hämtningsracet. Två eller fyra barn ska hämtas upp, väskor och lappar tas om hand, samma konflikt om vem som ska sitta fram måste klaras av och flera barn försöker i mun på varandra berätta om hur dagen har varit. Väl hemma frågar de barn som redan kommit hem vad det ska bli till kvällsmat, samtliga barn slänger sina väskor och skor huller om buller i hallen (och jag är vid det här laget för trött för att orka ropa ner dem igen) och jag måste komma på vad vi ska ha till kvällsmat. Sedan är det bara till att laga mat och se glad ut, diska, plocka undan osv. Med lite tur hinner jag slänga in en maskin tvätt någon gång mitt i matlagningen, och den ska sedan tas om hand.

Jag känner att ingen av de här delarna går att prioritera bort – barnen måste iväg till skolan, maten måste lagas och tvätten bli ren. Så hur ska jag kunna sluta stressa och få tid över att ta det lugnt? Att kunna vila efter jobbet är en utopi, trots att jag många gånger har både huvudvärk och ryggont. Maten lagar sig liksom inte av sig själv och disken hoppar inte in i diskmaskinen trots att jag ber den. Ska man bara köra på tills man rasar, eller hur ska man bära sig åt? Jag skulle ju inte vilja byta bort mitt liv för allt i världen, jag har världens finaste familj och är så lycklig att få bo med människor som jag älskar. Men inte ens en mamma orkar allt…

Jag är en person som uppskattar vackra saker och ting, särskilt när det gäller heminredning. Jag kan tillbringa timmar i butiker med mer eller mindre nödvändiga inredningsprylar, och har inga som helst problem med att drömma mig bort i olika ”hemma hos”-reportage i allt från dagstidningarnas söndagsbilagor till IKEAs medlemstidningar. Det finns många visioner och planer i min hjärna om hur jag skulle vilja ha det… Men just nu känns det som att jag är fast någonstans i tvätt-, disk- och falukorvsträsket. De vardagliga sysslorna tar så ofantligt mycket tid så jag hinner liksom aldrig fram till själva inredningsbiten. Bara att få ordning på tvätten i en niopersonersfamilj är ett heltidsarbete. Nu menar jag absolut inte att gnälla – jag älskar mitt liv och alla de fina människor som ingår i vår stökiga familj. Men samtidigt så längtar jag efter att få lite mer ordning här hemma. Som det är nu får jag nästan lite panik när vi får oväntat besök, jackor och kängor ligger huller om buller i hallen, diskberget tornar upp sig i köket och tvätthögarna ser ut att kunna anfalla vilken minut som helst (tack och lov är det mest högar med ren tvätt, att slänga in i tvättmaskinen brukar alltid hinnas med…) Jag har försökt engagera barnen lite mer i vissa sysslor, men ibland orkar man faktiskt inte tjata på sju personer hur mycket som helst…

Huset vi bor i är gammalt, ”lantligt” och mysigt så här finns helt klart potential att skapa drömhemmet. Jag vet exakt hur jag skulle vilja ha det – vitt, luftigt och vackert. Det saknas varken idéer eller saker för att åstadkomma det jag vill (och alla ni som undrar varför jag skriver ”jag” hela tiden och inte ”vi” – M bryr sig väldigt lite om heminredning, och har vid upprepade tillfällen sagt att jag gärna får göra vad jag vill med den biten). Det största bekymret just nu, när det gäller att få lite mer ordning på saker och ting är att vi äger alldeles för många prylar. Jag är absolut väldigt medskyldig till detta, det finns ett oräkneligt antal flyttkartonger ståendes i huset som väntar på att packas upp ”en vacker dag”. Men när ska den där vackra dagen komma egentligen? När ska jag inse att gardinerna från -97 som inte har varit uppackade sedan dess inte behöver ligga i en kartong och ta plats? Och de gamla gummistövlarna i storlek 22, varför har jag släpat med dem i flytt efter flytt? Kan någon svara på varför jag har kartonger fyllda med böcker som jag inte ens tyckte om att läsa första gången? Och vad ska jag ha sju ostkupor till? Förrförra torsdagen var jag hemma och vabbade, och passade då på att rensa ut mitt Tupperwareskåp. Tupperware är näst intill heligt för mig, jag älskar många av mina fina plastprylar Men inte ens jag kan komma på vad jag ska ha två spritsbollar, fem silikonformar (av snarlik modell) eller tre brödboxar (med kondensfilter) till… Alltså var det läge att rensa ordentligt! Jag lyckades fylla två kartonger och mer därtill med plast som jag faktiskt inte kunde försvara att jag hade kvar i skåpen. Eftersom det var glassbilstorsdag kunde bästa N få botanisera bland prylarna och få med sig en hel del av det jag inte hade plats för längre (som t ex ett illblått tacofat och någon slags mojäng som man kan tillverka grönsaksstavar med). Efter att ha adopterat bort lite andra prylar med har jag nu bara kvar en kartong med överflödig plast (så hojta till om du behöver ha en brödbox med kondensfilter eller en vitlöksgömma eller en silikonpajform eller……. Ja, ni fattar!) Problemet med det hela är nu bara den där förbaskade kartongen som står i vägen, så länge plasten låg illa inslängd i ett skåp bakom en stängd lucka, så såg man ju inte kaoset. Häromdagen började jag dessutom sortera in min servis i skåpen, med följd att den andra åkte ner i en låda som nu står strategiskt placerad mitt i köket framför grytskåpet…

På torsdag kommer tack och lov en container som vi hyrt hit! Åååå vad jag ska rensa i röran, sortera och slänga! Det ska bli helt underbart! Egentligen är jag emot att slänga fullt fungerande och fina saker, så jag ska försöka skänka fina kläder och saker till Kupan eller liknande, men en sak är i alla fall säker: Nu ska det ut från huset!!! Adjö till kaoset och Välkommen till mitt (vårt!) vackra, genomtänkta och välplanerade hem! Återstår bara att se hur lång tid det kommer att ta………… Vi hörs igen typ år 2023

Är det bara jag som på något märkligt vis hamnar i telefonköer som man knappt kan ta sig ur? Eller som får köa i en halv evighet bara för att sedan upptäcka att man inte fick någon hjälp ändå? Jag tycker mig ha märkt ett samband mellan statliga myndigheter/stora företag och irriterande telefonerande.

När den nu rätt så store sonen R var liten befann jag mig i en jobbig vårdnadstvist, och skulle ringa tingsrätten för att få höra domslutet en eftermiddag (jag hade inte tålamod att vänta tills advokaten skulle höra av sig nästa dag). Jag blev kopplad till en telefonkö, där en lugnande stämma upplyste mig om att det var si och så många personer före mig i kön, men att det snart skulle vara min tur. Jag köade och köade, med jämna mellanrum lite uppdaterad om hur min plats arbetade sig en aning uppåt i kön. När jag väl fick höra ”ditt samtal kopplas fram” möttes jag av en telefonsvarare: ”Klockan är nu 15:00 och Tingsrätten har stängt för dagen. Var vänlig återkom under våra telefontider som är…” Grrrrr..! Frustrerad var bara förnamnet i den stunden…

I fredags råkade jag ut för ännu ett underbart exempel på ineffektivitet och hjälplöshet. Den sol-och-vårande gotlänningen som jag hade oturen att bekanta mig med för några år sedan hann starta ett par abonnemang i mitt namn innan han så att säga gick upp i rök, och inte fanns att nå någonstans. Jag har kämpat med betalningen för hans höghastighetsinternet, hemtelefoni samt värstingabonnemang på mobil i två år, men lyckades säga upp dessa i våras resp. somras. Jag fick ett brev om att mobilabonnemanget avslutats 4 september och jag antog att allt var frid och fröjd. Trots det fick jag en faktura för september på samma hisnande belopp som tidigare månader. Jag räknade ut vad 4 dagar skulle kosta och betalade in den summan. Hamnade fel i en telefonkö när jag skulle ifrågasätta resten av räkningen, och tänkte att jag fick ringa senare. Det hann jag inte innan det kom hem en fakturapåminnelse. Jag ringde till Telia i samma stund som jag öppnat brevet, och fick prata med en spännande virtuell person som helt på eget bevåg bestämde sig för vad jag skulle få hjälp med ”Okej, du vill ha hjälp med bredbandsabonnemang”. Öh, va??? ”Gäller det mobilt bredband?” undrade den virtuella, lugna rösten. NEJ svarade jag så tydligt som möjligt. ”Svara ja eller nej”. NEEEEEEJ! ”Okej, gäller det abonnemang?” Vid det här laget hade jag slutat svara. Jag placerades dock i kö och kopplades senare fram till en handläggare, och jag talade om att jag inte på något vis behövde hjälp med ett bredbandsabonnemang, men att jag fått hem en felaktig påminnelse på en mobilfaktura vars abonnemang sagts upp. ”Då ska du ju prata med fakturaavdelningen, jag kopplar dig” sa den käcka handläggaren. Till fakturaavdelningen var det också kö, 8 personer före mig. Väl framme hos en handläggare där fick jag höra att jag inte alls skulle prata med fakturaavdelningen, utan med reskontraservice, eftersom det var en påminnelse på en faktura. Nu var mitt tålamod på väg att försvinna, men jag svalde alla giftiga kommentarer jag hade på tungan och placerade mig i kö (plats 11). På reskontraservice var kvinnan inte bara otrevlig och spydig, utan även totalt oförstående om varför jag kopplats dit. Hon kunde minsann inte se huruvida jag sagt upp mitt abonnemang eller inte, det här var ju en fråga för fakturaavdelningen… ”Nu orkar jag faktiskt inte köa mer” talade jag om. ”Du får se till och koppla mig direkt till en handläggare då, eller så får du göra en notering om att jag ringt och bestridit fakturan med hänvisning till att abonnemanget är uppsagt”. ”Nej det kan jag inte göra. Men nu har du ju redan pratat bort en minut så då kan du lika gärna köa en stund” tyckte hon. Aaaarrrggghhh!!!! Jag lät mig således kopplas till YTTERLIGARE en telefonkö (plats 5), hela tiden mumlandes ”tålamod är en dygd, tålamod är en dygd…” för nu kände jag verkligen att jag var nära att strypa förbipasserande med telefonsladden (om jag nu haft en sådan, vilket jag inte hade eftersom det var en mobil, men ni fattar vad jag menar…). En vänlig röst på fakturaavdelningen frågade efter långt köande om hon kunde hjälpa till med något. ”Jag ska anstränga mig allt jag kan för att vara trevlig” sa jag ”men det blir inte lätt efter att ha kopplats fram och tillbaka mellan olika telefonköer och handläggare. Om jag låter arg så ber jag om ursäkt, det är inte ditt fel”. Och så la jag fram mitt ärende. ”Det här låter konstigt” sa tjejen på andra sidan luren ”låt mig kolla upp det”. Efter en minut återkom hon i luren och bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag fått en fakturapåminnelse. Det syntes klart och tydligt i systemet att jag sagt upp abonnemanget, och jag skulle inte tänka mer på fakturan. ”Tack så mycket” sa jag ”nu kompenserade du precis det dina kollegor ställde till med”. Och så önskade vi varandra en trevlig helg och samtalet var slut. När jag kollade i mobilen såg jag att samtalet varat i 36 minuter, från att jag fått veta att jag ville ha bredbandssupport tills problemet var löst. Själva samtalet med tjejen som ordnade upp det hela varade väl i uppskattningsvis fyra minuter.

Jag kan inte låta bli att undra: ska det behöva vara såhär att ringa ett företag eller en myndighet? Jag får sådan lust att hämnas när jag väl blir framkopplad, typ säga ”vänta lite, det är många som vill ha min uppmärksamhet just nu. Du är placerad i kö, det är två barn, en make och en granne före dig. Du behåller din plats i kön, tack för att du väntar!” Dessvärre tror jag inte att handläggaren eller vem jag nu köat till att få prata med skulle vänta kvar, men skoj vore det… Nej, tacka vet jag företag där man kan lämna sitt telefonnummer och bli uppringd istället, så slipper man sitta där med en telefon i handen och stigande frustration inombords!

Så här länge får det inte gå mellan bloggtillfällena!!! Men jag skyller på att det varit väldigt intensivt ett tag. Två dagar efter bröllopet var det dags att börja jobba igen, och denna gång med lite andra saker än förra läsåret. Från att ha haft ansvar för en förskoleklass samt tid på fritids på ena sidan av skolan, har jag nu börjat med en kombination av ”vanliga” lärartimmar, förskoleklasstid och tid på fritids, på den andra sidan av skolan. Trevligt men rörigt! Jag vet inte ens vad jag ska titulera mig längre, det blir rätt och slätt ”pedagog”. Jag trivs fantastiskt bra ”på den andra sidan”, både personal och barn är härliga, men samtidigt saknar jag alla på den förra avdelningen. Som tur är har man rast ihop ibland, och jag gör mig ständigt små ärenden bort dit för att kunna få träffa barnen (ibland utbryter en lätt masshysteri, då hälften av mina ”gamla” barn ska försöka krama mig samtidigt…). Eftersom jag nu är inne i tre olika klasser har det varit två föräldramöten hittills att besöka (och ett till snart), och dessutom två föräldramöten i mina egna barns klasser. Utöver det har maken varit iväg en del, det har varit p-möte på jobbet osv. Galet mycket, med andra ord!

Just nu försöker jag stressa ner efter en intensiv dag. Först hade vi en reporter från Allers veckotidning på besök (som ville skriva om oss och vårt bröllop), sedan har jag varit själv resten av dagen, då stora pojkarna skulle stapla ved hos goda vännen N (de ska få ett spel till sin Xbox i lön, så de nappade direkt) och M skulle spela paintball. Jag har alltså försökt underhålla resterande fem barn (varav en med hög feber plus tillhörande gnällighet). De har fått pärla, leka ute (utom sjuklingen), måla med vattenfärg, äta våfflor… Just nu sitter de och tittar på film medan maten står i ugnen.

Mat, ja… Vi har infört en ”önskeburk” där barnen ska lägga förslag på mat (och annat) som de vill ha. Sedan är tanken att det ska vara lite vägledande när det gäller att planera veckan. I torsdags hade det fortfarande inte kommit någon lapp… Men så slängde äldsta pojken in en önskan om lasagne, vilket jag gjorde till kvällsmat igår. När övriga barn förstod att jag lagat lasagne för att det legat en önskelapp om det i burken, ägnade de åtskillig tid åt att skriva lappar. Så framöver kommer det bli pannkakor, tacos, makaronsoppa och spagetti & köttfärssås. Bland annat. Idag hade vi ju dessutom ”VALO” – våfflor… ihopljudat av den motvillige förstaklassaren W (som mot sin förväntan gillar att gå i skolan på riktigt).

Ja, det var väl lite av allt som hänt sedan sist…

I helgen var det äntligen dags för mitt och M:s bröllop. Veckorna före bröllopet har varit fulla av förberedelser, allt från festprogramsplanerande till bullbakande. Allas kläder skulle ses över och kompletteras, musiken skulle fixas och maten inhandlas. Vi hann även med ett besök från Smålandsposten. En trevlig reporter var här och intervjuade oss om vårt bröllop, hur vi träffades och hur familjelivet ser ut i en familj med sju barn. Både reportern och fotografen som följde med var roliga och lätta att prata med, och i fredags publicerades artikeln som var riktigt fint skriven. När jag fick artikeln i min hand började bröllopsnerverna på allvar hinna ikapp mig…

Redan förra helgen bestämde vi oss för att ha en ”plan B” ifall vädret inte skulle tillåta att vi genomförde vår vigsel som planerat. På något sätt har jag liksom tagit för givet att det bara skulle vara bra väder, och inte funderat så mycket på det hela. Men efter senaste veckornas ostadiga väder fick t o m en optimist som jag börja tänka om. I början av veckan visade SMHI att det skulle bli kraftigt regn hela lördagen, och vi (särskilt jag) följde prognosuppdateringarna med spänning. Inte förrän i torsdags började jag på allvar våga hoppas på fint väder, då prognosen sakta men säkert förbättrats under veckan. Alltså kunde jag släppa bekymret över vädret och istället fokusera på andra delar av bröllopet.

I fredags eftermiddag fick vi tillgång till lokalen (skolans matsal), jag åkte in själv och fick diverse tips och ”förhållningsorder”. Eftersom vi hade samtliga barn hemma kunde vi inte åka in båda två förrän vännen K dykt upp hemma (han skulle vara barnvakt). Först började jag stapla stolar själv för att kunna börja möblera om i matsalen, och jag måste medge att jag kände mig en aning ensam och övergiven just då. Det kändes som ett oöverstigligt projekt att förvandla en matsal till en lämplig festlokal för ett bröllop. Hungrig var jag dessutom, då jag i all stress glömt att äta sedan frukosten. Men efter en timme anslöt goda vänner, och ytterligare en liten stund senare kom min fina M (och han hade med sig mat till mig!). Vi började släpa runt bord & stolar, packa in mat i kylen, lägga på dukar, pynta och fixa, och till slut hade vi fått till en lokal som blev exakt så fin som jag hoppats på Efter att ha gjort checklistor för dagen därpå åkte vi hem, lite lagom trötta men glada över att allt hittills gått bra.

Väl hemma fick vi barnen i säng, och satte igång att göra sallad som skulle ingå i buffén. Alla skjortor skulle strykas (6 stycken), skor putsas och de sista sakerna packas ut i bilen. Lagom trötta stupade vi i säng… Tröttheten till trots lyckades jag inte somna på en gång, det var alldeles för många tankar som for runt i huvudet. Mer än en gång fick jag gå upp och skriva saker på ”ta med-listan” som låg på köksbordet. Men några timmars sömn blev det allt innan det var dags att gå upp och stimma vidare. Jag hade hunnit bli ordentligt nervös, och var väldigt orolig att vi inte skulle komma ihåg allt.

Så fort hela familjen duschat klart och klätt på sig, begav vi oss in till skolan. Barnen fick lite frukost, och jag och M började med de sista förberedelserna. Efter en stund dök K upp (stackarn har fått vara barnvakt hela helgen…) och jag åkte till Alvesta för att hämta blommorna. De var otroligt vackra! Floristerna i butiken hade läst artikeln om oss i tidningen dagen innan, och verkade tycka att det var lite roligt att de fått göra buketterna till bröllopet. Sedan var det dags att stressa tillbaka till skolan. Jag hade bestämt mig för att tillverka corsagerna till M och bestmannen N själv, och började hamna i tidsnöd eftersom jag snart skulle åka till frisören. Corsagerna var tack och lov hyfsat enkla att göra, och jag kom bara en kvart för sent…

Lagom uppstressad och med andan i halsen sprang jag in på Siggasalongen, där jag togs emot av min fantastiska frisör. Hon märkte att min vilopuls låg på sisådär 200, och lyckades på något vis få mig att slappna av och släppa den där uppstressade känslan som förföljt mig sedan torsdagskvällen. Ett oväntat lugn infann sig, och jag lyckades njuta av att bara få sitta där och bli ompysslad. Jag fick helt enkelt lita på att M och våra underbara vänner skulle fixa färdigt allt borta vid bröllopsplatsen/lokalen. Tärnan M dök upp med de tre minsta barnen (som skulle vara brudnäbb) och hade med sig en macka (som jag knappt fick ner, trots hungern). Nervositeten över själva vigseln hade nu nämligen infunnit sig och helt plötsligt ångrade jag beslutet att låta M och N vänta framme på scenen så att jag skulle gå in själv… Åh vad jag hade velat hålla honom i handen just då! Men det var bara till att gilla läget… Efter att ha fått frisyren färdig fixade jag mitt smink och tog sedan på klänningen. Jag kunde omöjligt välja halsband, hemma hade jag haft två tänkbara alternativ och jag trodde att det skulle märkas direkt vilket som blev bäst när jag väl fått på mig klänningen. Men det var verkligen hugget som stucket, båda passade lika bra. Jag bestämde mig för det med sötvattenspärlor som jag tillverkat själv, eftersom jag hade ett matchande armband till. Och så var det dags att åka upp till skolan…

Flaggan vajade i vinden och jag såg att det satt ganska många människor på stentrappan där gästerna skulle vara. En skymt av M hann jag också få innan jag steg ur bilen, riktigt nervös och nästan lite illamående. Efter en stund ljöd Imperial March ur högtalarna, och barnen började gå uppför gången. Sedan var det tärnans tur, och sist kom jag… Känslan var obeskrivlig när jag såg M framme på scenen, så otroligt fin i sin kostym. Jag försökte få ett litet leende av honom men han såg ut att fokusera lika mycket som jag på att inte börja böla. Vigselförrättaren hälsade alla välkomna och en kompis till M spelade och sjöng ”Kärleksvisan”. Jag var tvungen att titta på barnen som var lite lagom spralliga, att lyssna helt på orden i låten gick inte (man kan ju inte börja gråta på en gång, menar jag…). Sedan var det dags för R att läsa upp en dikt, och det gjorde han riktigt bra! Jag blev väldigt stolt över honom. Och så var då stunden inne för själva vigselakten. Båda svarade ”ja” och jag fick en vacker ring på fingret. Efter det blev det fin musik igen, ”Utan dina andetag”. M:s kompis sjöng så vackert och fantastiskt att jag kände tårarna börja komma. Tack och lov bestämde sig minstingen i familjen för att börja göra lite cirkuskonster just då, så jag kunde titta på honom och lyckades därmed hålla tillbaka tårarna… Ett par kyssar senare var det dags för champagnemingel med alla som kommit till bröllopet. Jag blev väldigt rörd av att se så många från både gamla och nya jobbet och även ett par föräldrar till fina barn på skolan (fina FB-vännen M var extra kul att se…)

Medan vi smet iväg för fotografering gick gästerna en liten tipsrunda. Vi hade bestämt oss för att ta korten vid grönområdet bakom skolan, och det var ett bra beslut. Jag har fått se 700 av de ca 2000 bilder som E och M tog under dagen, och de blev verkligen helt fantastiska! Två underbara barn från skolan kom också förbi, det förgyllde dagen lite extra…

Sedan var det dags för middag (buffé), mingel, tårta, mera mingel, brudvals (M var sååå duktig!!!) och mera mat. Våra fina vänner slet och jobbade med mat, disk och annat praktiskt. Jag kunde bara slappna av och njuta av kvällen, det var helt underbart! Barnen uppförde sig bra och allt var perfekt! Vi hade t o m så pass mycket energi över när de flesta gäster dragit sig hemåt (någon gång efter midnatt) att vi började röja av och städa lite tillsammans med fina vännerna.

N & M skjutsade oss till ”Hemma hos oss” där vi skulle tillbringa bröllopsnatten i ett mysigt rum. N hade varit vänlig nog att tillsammans med två andra placera lite (mycket!) smulor under lakanen… (han smet iväg under kvällen med förevändningen att han skulle köpa batterier till kameran). Men efter att ha fixat bort smulorna kunde vi krypa ner under täcket och… Ja… Sova? Typ

Efter en god frukost bestämde vi oss för att promenera tillbaka till skolan för att fortsätta med städandet. Även detta fick vi hjälp med, av M, N och K. Trots all hjälp tog det sin lilla stund att fixa iordning och vi var inte hemma igen förrän vid 17:30-tiden, väldigt lyckliga men samtidigt mycket trötta…

Det har verkligen varit en helt underbar helg, där vi fått känna av så mycket omtanke och kärlek från nära och kära. Tack för att ni finns!

Suck… Så var vi där igen… Varför måste alltid exet använda barnen som vapen för att försöka komma åt mig? Efter ännu ett otroligt korkat samtal med karln frågar jag mig än en gång vad vitsen är med att straffa sina barn bara för att bråka med deras mamma?

Men för att ta allt från början… En reporter från Smålandsposten ringde mig idag, då hon fått ett tips (förmodligen från en av mina kollegor) om mitt och M:s bröllop. Vi ska ju gifta oss på skolan där jag jobbar, eftersom det var där vi träffades första gången. Det tyckte reportern verkade som ett bra uppslag för ett reportage, så hon ville gärna komma hem till oss och göra en intervju. Jag började tänka högt om tider som passade ”hmm… Då har vi alla barnen, då är vi barnlediga, då har vi bara fyra barn…” etc, och när reportern förstod att vi hade sju barn sammanlagt tyckte hon att det allra roligaste förstås vore om alla barnen fick vara med på bild i tidningen också. Mina barn är hemma i skrivande stund, och jag berättade för dem om förslaget. De blev eld och lågor, det här med att få vara med i tidningen är STORT för små barn! (Okej då, för en gammal mamma med…). Kruxet är bara att barnen ska till sin pappa imorgon kväll, och stanna till nästa tisdag.

Jag ringde för att höra om det gick bra att han lämnade dem redan på söndag kväll (jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att han skulle säga nej). Han svarade inte men ringde upp en stund senare. Jag förklarade läget, och berättade att barnen hemskt gärna ville vara med i tidningen. Han kontrade med att det gick bra, ifall det räckte att han hämtade dem på onsdag kväll istället för imorgon. Normalt sett har jag slutat att lägga värderingar på alla gånger han väljer bort barnen, vill han inte träffa dem så kan jag bara beklaga. Men just den här onsdagen har jag galet mycket inbokat – jag ska prova in brudklänningen, leta tiara till bröllopet (har bestämt mig för att ha det), handla en överfull kundvagn med saker inför bröllopet (all dryck, bakingredienser så jag kan baka torsdag-fredag, duk, glas, uppläggningsfat, smink etc…) samt planera ihop med gode vännen K som ska hjälpa till under bröllopet med lite allt möjligt. Jag förklarade alltså för barnens pappa att det inte var av illvilja som jag hade svårt att behålla barnen en dag extra, men att jag hade väldigt mycket inbokat inför bröllopet. Då kontrade han med att han minsann inte tänkte köra hem barnen så att de kan vara med i tidningen. Han var lika cynisk, otrevlig och kall som vanligt.

Efter att ha lagt på kände jag både ilska, ledsenhet och frustration (jag menar, vilken normal pappa använder barnen som slagträ gentemot mamman?) men faktiskt även en underbar känsla av att jag ju faktiskt i alla fall slipper bo med en så pass inbilsk och egoistisk person längre. Jag pratade med barnen och förklarade läget – pappa tänkte inte köra hem dem på söndag. Först blev de jätteledsna, men sedan kom de på en lösning: ”Men då kan vi väl bara strunta i att åka dit?” Jag kan inte klandra barnen för den reaktionen, även om jag såklart känner att det är hemskt att deras pappa straffar ut sig själv på det här sättet. Jag skickade i alla fall ett sms om att jag för barnens skull kunde tänka mig arrangemanget onsdag – söndag (jag kan kanske hitta barnvakt så att jag kan göra mina ärenden ändå på onsdag, eller så får jag skjuta upp det och hamna i lite tidsnöd, det ordnar sig bara barnen får vara med i tidningen som de vill). Jag fick svaret att han hämtar dem imorgon kl 18. Då skrev jag tillbaka att huvudsaken är att de lämnas tillbaka på söndag, och att han annars kan välja att bara ha det vanliga helgumgänget fredag – söndag (som det är denna helgen i vilket fall som helst). Jag fick naturligtvis inget svar. Det är som vanligt som att hälla vatten på en gås, det verkar som att allt som rör barnen bara rinner av honom och hamnar i ett arkiv för ointressanta saker.

Nu försöker jag ta det lugnt, släppa ilskan och frustrationen och istället fokusera på allt roligt framöver – intervju, bakande, bufféförberedelser och framför allt: bröllopet då världens snällaste, finaste och mest underbara man ska bli min

Det är ju galet länge sedan jag tog mig tid att blogga! Jag har dock en del att skylla på… Först var det otroligt hektiskt på jobbet, då närmsta kollegan blev sjukskriven lite hastigt efter en operation. Just då kändes det lite grann som att hela världens ansvar föll på mina axlar (men givetvis var det mest synd om kollegan, jag var ju frisk och hon hade ont, så missuppfatta mig inte). Det var hur mycket som helst som skulle organiseras och göras innan skolavslutningen, och även om mina underbara kollegor ställde upp och hjälpte mig så mycket det bara gick så höll jag på att stressa sönder. Men det var bara att koppla på leendet och tålamodet i barngruppen trots att jag var uppstressad, där låg min högsta prioritet, barnen i klassen kunde ju inte hjälpa att situationen var som den var, och de förtjänade såklart allt fokus och optimism inför sitt livs första skolavslutning. Väl hemma grät jag i M:s trygga famn för att det var lite för mycket… Utan M:s stöd och kollegornas omtanke hade jag nog inte rett ut det.

Men sedan kom sommaren på allvar, innehållandes både det ena och det andra. En lördag blev jag ”kidnappad” av fem underbara väninnor, som såg till att jag fick en möhippa som sent ska glömmas Efter att ha fått en suspekt klänning på mig (liknade mest en tulpan, alternativt biltvätt) samt guldkrona och myggnätsslöja blev jag påtvingad en ögonbindel. Ledd av vänliga händer fördes jag från Grand Samarkand till en bil. Sedan en bil till och en tur genom både rondeller och skog. När jag fick ta av ögonbindeln igen blev jag inte så lite förvånad över att upptäcka att jag hamnat på altanen hemma hos gode vännen K. Där serverades champagnefrukost, jordgubbar, choklad och pastasallad. Sedan var det dags för olika uppdrag på stan. Tur att jag hunnit få i mig både skumpa och cider, att antasta främlingar på stan ligger väl inte riktigt i min natur annars… Det skulle tas kort, skrivas på mig etc. Efter det promenerade vi bort till minigolfbanan för en rafflande omgång bangolf. Så fort jag misslyckades med en bana fick jag genomföra hemska uppdrag. Hu! Därefter åt vi god mat på Akropolis, och sedan var det dags för nya uppdrag. Kvällen avslutades med en mysig pratstund hemma hos K igen. Även om vissa moment var lite jobbiga (uppdragen och så…), kände jag mig väldigt glad hela dagen, och framför allt tacksam över vilka underbara och fina väninnor jag har! Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig!

Sedan var det dags att jobba en vecka på sommarfritids. Vi var ca 13 personal på 45 barn – man kände sig en aning överflödig kan jag säga! Men eftersom mina egna barn var hos sin pappa, och jag dessutom vill förlänga semestern så jag kan vara ledig fram till bröllopet, passade det bra att jobba en vecka längre. Vädret var ljuvligt och jag träffade många härliga människor!

Sedan kom ledigheten, och med den det ostadiga vädret… Men vi har ändå haft det ganska bra. Första semesterveckan var det bara M och jag här hemma, då passade vi på att fixa lite med huset. Sedan fick vi hem alla fina barn, och det har badats, fikats, tältats och åkts på marknad. Idag är M på sin svensexa, så honom får jag väl inte se förrän någon gång i natt.

Om två veckor är det den stora dagen, och nu börjar t o m jag bli nervös. Inte så mycket för själva vigseln i sig, med att folk ska titta på mig och så, utan mer kring allt det praktiska. Man vill ju att allt ska klaffa! Och jag gör lista efter lista på saker att göra, att shoppa, att komma ihåg… Och ändå lär jag glömma en del :/ Men troligtvis blir det en helt underbar dag tillsammans med de finaste och bästa utav våra vänner! Dessutom är det en del härliga föräldrar från mitt jobb som antytt att de kanske tänker komma förbi och titta på vigseln. Det skulle förgylla dagen mer än de anar…

Nä, nu är det nog dags att runda av blogginlägget för den här gången, så jag kan återgå till planering, fix och allmän hysteri

Idag presenterades en statlig utredning som gick ut på att det ska bli lättare att dela på barnbidraget när föräldrarna har separerat. Som det ser ut idag betalas barnbidraget ut till mamman, och sedan är det upp till hennes godvilja om hon tänker dela med sig till pappan eller inte. I många fall (jag talar av egen erfarenhet här…) är det mamman som tar det största ansvaret för barnen, även vid växelvis boende. I mitt fall behöll jag barnbidraget i början av min tid som singelmamma, eftersom barnens pappa uttryckligen hade talat om för mig att han enbart tänkte köpa kläder på Kupan till barnen, samt lägga varje krona han kunde på motorsport och sin motorcykel. Detta var för övrigt en av de stora tvistefrågorna i vår relation – jag ansågs oansvarig för att jag ville köpa nya kläder till barnen (från exempelvis Lindex och H&M) istället för att köpa begagnat. Jag är verkligen inte fin i kanten och bortskämd, men jag anser att med de priser som finns idag på normala barnkläder så slösar man inte om man köper nya kläder till barnen (lillebrorsorna får givetvis ärva en del). Om man inte har någon annan möjlighet anser jag självklart att det är fantastiskt att ställen som Kupan finns, men i detta fallet handlade det om ett hushåll med två heltidsarbetande föräldrar, och alltså god förmåga att köpa nya kläder till barnen. Det fanns även många andra exempel på hur barnens pappa visade att barnens bästa inte var främsta fokus i hans liv, rent ekonomiskt alltså. Därför valde jag att behålla barnbidraget och använda varenda krona till barnen (jag såg även till att de hade allt de behövde i kläd- och skoväg hos sin pappa). I våra samarbetssamtal förra våren/sommaren bestämde vi dock att vi skulle börja dela på barnbidraget. Nu blev det aldrig så eftersom pappan istället valde att enbart vara helgpappa. Det jag skulle komma till var att i många fall är det kanske så att det är mamman som tar största ansvaret, men trenden har vänt. Under senare år har det blivit fler och fler pappor som vågat ta för sig, stå på sig och kräva sin rätt att vara en aktiv förälder (eller ska jag kanske säga kräva barnens rätt till en aktiv pappa). I många fall tror jag att det är vi mammor som motarbetat papporna, kanske inte alltid av illvilja eller ens medvetet.

Dagens utredning är ett steg i rätt riktning när det gäller att stärka pappornas roll i samhället. Har man gemensam vårdnad och växelvis boende, och dessutom vill ta ansvar för barnen (med allt från barnomsorgsräkningar till inköp av skor) är det väl ganska självklart att man ska dela på barnbidraget! Har man bara ett eller två barn så handlar det visserligen inte om så stora summor, pengarna täcker kanske i bästa fall barnomsorg och försäkringar. Då spelar det kanske inte jättestor roll rent ekonomiskt huruvida man får halva barnbidraget eller ej, det är mest en principsak. Men om man har många barn handlar det helt plötsligt om andra summor. Dessutom har man som mamma kanske barnen skrivna hos sig, och då har man utöver barnbidraget även möjlighet till bostadsbidrag.

Jag har läst många invändningar mot delat barnbidrag som går ut på att mamman bör få behålla hela barnbidraget eftersom det oftast är hon som tjänar minst. Mot detta argument har jag två motargument: 1) Barnbidraget är inte inkomstprövat, så pappans resp. mammans inkomst har inte med saken att göra. Barnbidraget betalas ut både till mammor som är miljonärer och låginkomsttagare. Dessutom finns det ju faktiskt en del män som tjänar mindre än sina barns mamma. Problemet med löneskillnaderna kommer vi inte åt genom att gynna en föräldrakategori framför en annan. Och det står ju trots allt alla fritt att välja om man vill utbilda sig eller inte, vilket slags jobb man vill ha etc. (även om det givetvis finns undantag och omständigheter i vissa enskilda fall som omöjliggör det man helst skulle vilja i yrkeslivet, men det gäller ju både män och kvinnor). 2) En ansvarstagande pappa (det är alla dem, och de är många!, som jag promotar här) vill givetvis att barnen ska ha det bra, och skulle säkert gärna ta lite extra utgifter i form av skridskor, avgifter för aktiviteter etc. om han nu tjänar så oändligt mycket mer än mamman.

Det är egentligen märkligt att det inte redan införts en lag om delat barnbidrag vid växelvis boende – vi svenskar vill ju gärna tro att vi är så jämställda. Men när det gäller barnbidraget sysslar vi helt plötsligt med könsdiskriminering på hög nivå. Visst, många ensamma mammor sliter och släpar för att få ekonomin att gå ihop (jag har själv varit en av dem) och givetvis ska de ha en eloge för sina ansträngningar, men samtidigt finns det en hel del mammor där ute som tycker sig vara förmer än pappan. De vill inte att han ska vara lika viktig för barnen, de känner sig hotade när han vill ta lika stor del av ansvaret och inflytandet som de. De skulle aldrig drömma om att dela med sig av en enda krona av barnbidraget, trots att de själva har en otroligt god ekonomi. Istället försöker de pressa pappan på ännu mer pengar och tycker att han minsann kan vara med och dela på alla utgifter trots att han inte får dela på inkomsterna. (Jag känner till skräckexempel där mamman förutom nästan 6000 kr i barnbidrag/flerbarnstillägg som enbart spenderats ”hennes” veckor velat ha underhållsstöd på 5000 kr av pappan trots växelvis boende!!! Skrämmande, jag vet!) Det behövs en lagstiftning för att få stopp på denna diskriminering. Pappor som vill ta ansvar för sina barn bör uppmuntras istället för att som nu förfördelas. Så alla ni fantastiska, engagerade pappor där ute: Sträck på er! Ni är lika viktiga för era barn som vad deras mammor är! Och snart verkar det som att Sveriges regering har förstått det också…

I princip varje dag händer det saker i trafiken som får mig att börja undra huruvida det faktiskt kanske ligger någon sanning i skämtet om att en del fått sina körkort i cornflakespaketet. Medtrafikanterna gör saker som förbryllar, förvånar och upprör mig… Nu är jag inte själv någon perfekt bilist, jag gör säkert en del fel när jag befinner mig i trafiken, men en del personer verkar ha lagt sig till med en körstil som är direkt idiotisk. Jag känner ett starkt behov av att skriva av mig lite av all den frustration som drabbar mig dagligen vid mötet med dylika trafikanter.

Först kan vi ta det här med att svänga ut på en väg (från en anslutande, mindre väg) i princip precis framför andra bilar. Okej om man vet att man sitter i en bil som accelererar väldigt snabbt från 0 till den hastighet som gäller på vägen. Då hinner man upp i hastighet utan att bakomvarande bil påverkas. Men om man antingen kör som en snigel, utan någon som helst ambition att hålla den skyltade hastigheten, eller t ex kör lastbil (och därmed inte ens med den bästa vilja i världen har fysisk förutsättning att snabbt komma upp i rätt hastighet) så förstår jag faktiskt inte hur man ens kan komma på tanken att bara slänga sig ut på en väg och helt fräckt räkna med att folk ska tvärbromsa inför ens galenskap. Det händer var och varannan dag att jag får bromsa och sedan ligga bakom en vägsnigel som nyckfullt kastat sig ut på vägen. Beror det på att de inte ser min bil komma körande eller har de så pass dålig verklighetsuppfattning så att de tror att det är så man beter sig i trafiken?

Nästa kategori med farliga bilister snuddar lite vid samma ämne. Det talas ofta om hur farliga fartdårar är, och det kan jag verkligen skriva under på – dödsföraktande personer som gör galna omkörningar helt utan sikt eller i glashalka har vi väl alla råkat ut för… Men några man inte klagar lika mycket på är alla dessa sniglar, som anser att det är helt okej att ligga i 60 på 80-väg eller 70 på 90-väg. Nu protesterar säkert någon och tycker att man ju faktiskt inte måste köra den hastighet som står på skyltarna, de visar ju ändå bara den högsta tillåtna hastigheten, inte den lägsta. Då kära vänner vill jag klargöra följande: En bilist som ligger som en snigel på vägar med dålig sikt och noll omkörningsmöjligheter utgör en precis lika stor trafikfara som de där fartdårarna jag nämnde nyss. Är man på väg till jobbet eller något annat viktigt kan man bli otroligt frustrerad och stressad över att hamna bakom en sådan trafikant. Det är ofta då det skapas situationer som gör att även den lugnaste bilförare flippar ur och chansar på en omkörning. Vissa av dessa sniglar har ju faktiskt vettet att köra in på en P-plats och släppa förbi folk, och det är ju en bra lösning. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att om man nu är så pass osäker på att köra ute i trafiken att man inte ens vågar hålla skyltad hastighet, så är det nog bättre att man åker buss eller något annat alternativt färdmedel. (Och nu menar jag inte enstaka händelser som plötslig snöstorm eller så, då kan t o m jag känna mig som en snigel på vägarna…)

En tredje sak jag stör mig på är dessa otydliga bilister, som inte ger tecken vid filbyte, rondellkörning etc. Som kan närma sig en korsning, fullt medveten om att de tänker svänga höger in i den, men ändå inte ger tecken förrän samma sekund då de börjar svänga av. Hur tänker man då? Om man ser att någon står och väntar på att få köra ut i korsningen kan det väl inte vara så svårt att ge tecken i god tid? Småsaker i sammanhanget kanske, men det visar på hur pass självfixerade en del bilister är – totalt omedvetna om medtrafikanterna.

Nu tror ni kanske att jag bara stör mig på de som kör för mesigt och långsamt i trafiken, men så är det naturligtvis inte. Bilister som kör i vansinnesfart på parkeringar (också de totalt självfixerade och oförmögna att läsa in hela trafiksituationen) eller folk som ska busköra och sladda på vägarna, trots barn i bilen, tillhör även de kategorin som man misstänker fått sitt körkort i cornflakespaketet. Och folk (förvånande ofta medelålders herrar i vräkiga bilar) som tycker att man ska tvärnita och släppa in dem i rondeller (trots att man alltså själv befinner sig inne i rondellen) är väl inte heller de mest begåvade bilister jag mött… För att inte nämna alla livsfarliga cyklister som finns inne i stan…

Ibland kan man önska att Polisen hade mer resurser till trafikövervakning, så att de kunde ingripa och stoppa allt detta vansinne som pågår på vägarna. Det skulle i alla fall hjälpa till att sänka mitt blodtryck väsentligt