Mias blogg

Att gå runt och bära på jobbiga saker, eller att försöka argumentera med människor som inte vill lösa något kan vara fruktansvärt tröttsamt. Det finns personer som gillar att bråka bara för bråkandets skull – de kanske känner ett behov av att hävda sig eller har svårt att acceptera att de inte får bestämma jämt. Oavsett hur man försöker lösa konflikten så når man inte fram till en sådan individ, och man blir så trött av att så att säga fäktas med väderkvarnar. Just nu har jag drabbats av en sådan energitjuv. Det är ju ingen hemlighet att barnens pappa och jag inte är bästa vänner. Det måste man givetvis inte vara bara för att man har barn ihop, men jag anser att det i alla fall vore önskvärt med ett fungerande samarbete. Dessvärre verkar jag vara ensam om den åsikten. I två års tid har jag funnit mig i alla möjliga konstiga idéer, rena elakheter, lögner och påhopp, allt för att inte barnen ska må dåligt. Men i alla dessa samarbetssamtal vi suttit i framkommer det tyvärr hela tiden hur pass lite fokus det är på barnen, och mycket fokus på att hävda sig gentemot mig. Nu har jag tröttnat, och för första gången sätter jag ner foten ordentligt. Det har resulterat i ännu mer bråk och påhopp. Men den här gången ger jag mig inte, jag har tröttnat på att vara dörrmatta. Jag tror att barnen mår bra av att ha en mamma som vågar stå för det hon vet är rätt, som inte låter sig hunsas eller behandlas respektlöst. Det känns riktigt befriande att ha kommit till den insikten. Det här gäller ju egentligen alla områden i livet – man mår väldigt bra när man vaknar upp och inser att man faktiskt har ett val. Antingen låter man sig behandlas hur som helst, eller så ställer man sig där mitt i motvinden och säger STOPP! Sedan kan de som vill bråka bara för bråkandets skull blåsa sig yra i sin iver att trigga gräl. Mig rubbar de inte ändå… Och ny energi får jag väl tanka hos alla de underbara människor som omger mig – M, barnen, vänner och kollegor. Ni ska veta att ni är viktiga!