Vi har fortsatt bröllopsplaneringen, nu verkar de flesta pusselbitar ha fallit på plats. Jag har inhandlat allt jag behöver ha på mig på den stora dagen (allt från klänning till underkläder och halsband…), M har köpt sig en ny kostym och slips, tjejernas kläder är färdiga, bordsdekorationer, ljusstakar och annat är delvis klart. Inbjudningarna har blivit färdiga, och idag gjorde jag klart placeringskorten (lite tidigt ute kanske, men man vet aldrig om man hinner senare…). Som ni förstår har det blivit en hel del shopping på sistone. Det för mig osökt in på ett nytt ämne…

Vi har ju fått ett nytt köpcentrum i stan, ”Grand Samarkand”. Jag tillhör egentligen de där människorna som älskar att gå på stan, alltså vanliga centrum. Det är en underbar känsla att strosa runt och titta i butiker, fika lite och bara njuta av vädret när solen skiner. Då känner man inte för att befinna sig inomhus i ett nybyggt handelskomplex. Men… Jag måste säga att Grand Samarkand är otroligt trevligt! Dels finns det butiker där som man tyvärr inte erbjuds i centrum, och dels så är det gratis parkering. Inte för att jag är snål, men 18 kr i timmen (som det kostar i centrum) är hutlöst mycket pengar att ta betalt av dem som vill spendera sina pengar i city. Det talas så fint om att vi är Europas grönaste stad, och politikerna tycker att man kan cykla eller åka buss vart man än ska. Jag kan hålla med till viss del, bor man inne i Växjö kan man gott åka buss eller cykla de flesta sträckor, men vi som bor tre mil från stan har inte den möjligheten hur gärna man än skulle vilja bidra till att göra världen lite grönare. Som det är nu varvar jag mina citybesök med shoppingturer på Grand Samarkand, båda alternativen har ju sina fördelar.

På sistone, när jag varit runt på mina shoppingturer, har jag sett ovanligt många jag känner/känner igen. Det är nästan lite märkligt, ibland kan man ju gå i timmar utan att se någon som verkar bekant. Men de senaste fem gångerna jag varit på shoppingtur har det fullständigt drällt av bekanta ansikten. Allt från söta och trevliga barn på skolan till långbenta och stortandade typer som beklagligt nog fötts med både personlighet och utseende emot sig (ja jag vet att jag ska vara snäll, det är synd om alla dumma människor…). Det verkar hur som helst som att nästan alla bestämt sig för att shoppa loss i vårvärmen, och det är ju trevligt. Mer shopping åt folket!

Först har vi såklart De Goda Vännerna – ett gäng kompisar som gått dit för att ha en kul kväll helt enkelt. Någon får kanske en öl eller två för mycket i sig, men överlag blir det go stämning och en kul kväll för alla inblandade. Man dansar kanske lite, sitter och pratar och njuter av livet.  Jag skulle tro att rätt många hamnar under den kategorin. Men… Sedan har vi de där andra, som man inte kan låta bli att tycka lite synd om. Ute på dansgolvet finns förutom de där normala personerna jag nyss nämnt även kategorierna Slemmiga Sluskar, Desperata Damer samt Redlösa Ragg.

De Slemmiga Sluskarna känns igen på blicken, beröringen och de mer eller mindre spännande kommentarerna. Jag skulle tro att rätt många av dem är gifta eller sambo med någon, som inte har en aning om hur deras respektive beter sig ute. Det är när man ser dessa personer som man helt plötsligt förstår uttrycket ”Dans är ett lodrät uttryck för en vågrät önskan”. De gnider sig gärna mot dig, talar om hur otroooligt vacker du är, följer efter dig vart du än går (både på dansgolvet och i övriga delen av lokalen) samt verkar nästan gå igång på din information om att du redan är upptagen med världens bästa partner. Bästa chansen att kunna smita ifrån någon ur denna kategorin är ifall två eller fler av samma sort intresserar sig för dig. Då måste de brösta upp sig och försöka buffa bort varandra. I ett svagt ögonblick kan de då råka släppa dig med blicken, och du kan försöka ta dig därifrån.

De Desperata Damerna tillhör min personliga favoritkategori. De finns i flera årsmodeller och utföranden, men gemensamt för dem är att de verkar ha fastnat i sin ungdom, och tror att de är så häftiga och tilldragande medan de flesta runtomkring mest finner dem fåniga och patetiska. Som exempel kan nämnas tjejer som är 30+ och fastnat i 90-talet: Svarta, åtsittande, djupt urringade och kort-korta klänningar med matchande porriga nätstrumpbyxor tillhör deras favoritutstyrsel oavsett om det är sommar eller vinter. (Nu har jag inget emot svart, åtsittande och urringat, det kan vara hur snyggt som helst, men jag tror ni förstår vad jag menar med 90-talslook på det hela. Helst ska det vara lite permanentat hår till också…) De skrattar gott åt karlarna (mestadels inom kategorin Slemmiga Sluskar) som de tycker att de hetsar upp på ett sexigt sätt, men missar hur de flesta skrattar åt just dem själva för att de är helt fel men ändå tycker sig vara så coola.

Redlösa Ragg är en annan spännande kategori, som jag egentligen tycker mest synd om. De återfinns inom alla åldrar och övriga kategorier, men gemensamt är att de inte har något sinne alls för hur mycket (eller lite) de klarar av att dricka. Ju fler öl eller cider som rinner in, desto mer rinner vettet verkligen ur. Att vara så redlöst berusad så man knappt kan stå upp är inte direkt attraktivt. Inte heller att vara så full så man visar tuttarna för främmande karlar… Man får hoppas att de flesta av dem har någon snäll person med sig som ser till så de kommer hem ordentligt (och då menade jag hem till sig själva för att sova av sig ruset, inget annat…)

Det finns givetvis många fler kategorier av folk ute, t ex Glittriga Glamourprinsessor och Mesiga Mammagrisar, som är av stort underhållningsvärde. Och vem vet, någonstans kanske det sitter någon och skrattar lite åt mig – Den Motvilliga Dansaren – när jag och mina båda vänsterfötter närmar mig dansgolvet tillsammans med The Lovely Lady J. Men det bjuder jag på!

Det är ju ganska populärt att summera året som gått, så här har ni mitt 2010:

Årets Nyårslöften:  Jag brukar inte ge några nyårslöften, mer än detta: Jag ska inte börja röka i år heller! Och det har ju varit enkelt att hålla! Jag kör på samma i år också…

Årets Hälsa: Den har varit helt OK, lite mycket migrän bara men det är jag tyvärr van vid :/ Men inga stora influensor av något slag!

Årets Aldrig Gjort Förut: Ägt ett eget MC-ställ. Tack älskling för den fina presenten! Du anar inte hur lycklig du gör mig…

Årets Besökta Länder: Enbart Sverige faktiskt. Men jag har träffat massor med danskar i alla fall

Årets Lärdom: Russin är världens bästa bete i musfällor.

Årets Framgång: Hur bra det har gått på nya jobbet i f-klassen och på fritids.

Årets Skada: Hmm… Jag har själv varit förskonad från skador, men mellankillen W blev biten i ansiktet av en hund

Årets Inköp: Ååå… Det måste nog varit allt fint Star Wars-Lego till barnen…

Årets Bok: Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i sagoskogen

Årets Film: Jag har sett så många, men en som var riktigt bra var Killers.

Årets TV-Program: Det får nog bli Idol, även om jag inte följde det helt och hållet…

Årets Slöseri: All pasta jag slängde innan jag lärde mig att koka lagom mycket till familjen Annorlunda.

Årets Glädje: Det underbara familjelivet tillsammans med M och våra ljuvliga barn.

Årets Nyår firades med: M, barnen och gode vännen K.

Årets Önskan: Att få känna mig riktigt lycklig (och det blev jag ju också).

Min födelsedag: Uppmärksammades av M. Jag fick ett vackert silverarmband med ett hjärta på.

Årets Må Bra: Kaffestunderna i början av våren, då vi satt ute på trappan och njöt av solens strålar…

Årets Matupplevelse: Köttfärssåsen som M lagade första helgen jag och barnen hälsade på i hans hus (i slutet av mars skulle jag tro). Jag blev galet imponerad av att han lagade mat till oss allihop, och dessutom var det gott

Årets Sedda Kändis: Dan Reed, i Jönköping.

Årets Saknad: Underbara kollegorna S och K från förskolan, jag har saknat dem jättemycket. Tur att jag fick lika goa och härliga kollegor på nya jobbet!

Årets Människa/or: M, mannen som visade mig hur det ska kännas att vara i ett sunt, fantastiskt, normalt, ljuvligt förhållande. Tack för att du fick mig att våga hoppas igen!

Årets Krångel: Alla turer kring vart barnen skulle gå i skola/förskola. Samt strulet med att få tillbaka nycklar och annat av den sol-och-vårande gotlänningen.

Årets Inte Gjort: Jag hade velat åka till Liseberg, men det får väl bli nästa år…

Årets Succé: Hur vi förvandlat ett hus till ett hem…

Årets Flopp: Den ryska filmen om en flygande bil som vi försökte titta på. Den var varken OK på originalspråk eller dubbad till engelska

Förväntningar av 2011: Att vi får ett fint, lugnt och underbart år med mycket kärlek i storfamiljen…

Häromdagen köpte jag filmen Amadeus på DVD. Jag hade inte sett den sedan någon gång på 90-talet, då den tillhörde mina absoluta favoritfilmer. Det var inte utan att jag kände mig lite nervös när jag skulle titta på den igen, tänk om jag inte skulle tycka lika mycket om den nu som jag gjorde förut? Jag hade inte behövt vara orolig, filmen var lika fantastisk som jag mindes den och Mozarts odödliga musik lika underbar som alltid. När jag satt där och tittade kunde jag inte låta bli att minnas min högstadietid lite extra. Det fanns tre M som jag älskade – Mozart, Monet och Monte Christo. Och även om tiden gått och saker förändrats så kan jag ärligt säga att jag fortfarande älskar de där tre M:en. Mozart är fortfarande min favoritkompositör, Monets tavlor tillhör fortfarande det vackraste som finns och när jag för några år sedan läste om ”Greven av Monte Christo” hölls jag fortfarande i ett järngrepp och kunde omöjligen lägga den ifrån mig.

Somliga saker ändras alltså inte med åren… Kan det ha att göra med att dessa saker (t ex de tre M:en) var sådant som gick raka vägen in i hjärtat, och som jag inte gillade bara för att alla andra gjorde det? Inte för att jag brukar vända kappan efter vinden, jag vet vad jag tycker om och vågar stå för det också. Men axelvaddar och snötvättade jeans var kanske aldrig något som fick en särskild plats i hjärtat, det tyckte jag nog mest var snyggt för att alla andra hade det och man tyckte att det var så man skulle se ut. Alltså saknar jag inte detta idag, och kan inte heller riktigt förstå vari tjusningen med detta låg. ”Doffetröjan” däremot, den älskar jag fortfarande dyrt och heligt, även om jag mognat lite och insett att andra kanske kan ta mig för förrymd mentalpatient om jag vandrar runt i den. Alltså får den ligga på en hedersplats och vila sig lite istället för att användas. Och det här med musik – jag hade en period (jag tror jag var sju eller åtta år) när jag tyckte sååå bra om Kicki Danielsson (pinsamt, jag vet). Jag kan fortfarande minnas hur jag gick runt med min klumpiga, röda freestyle och lyssnade på kassettband med Kicki på. Förkärleken till hennes musik försvann dock väldigt fort och utan att saknas alls, och jag vet än i dag inte vad det var som jag tyckte var så bra. Kanske var det så att många gillade henne, efter ”Bra Vibrationer”… På mellanstadiet däremot upptäckte jag Modern Talking, ett tag efter deras storhetstid kan jag tillägga. Jag fick nog en och annan kompis att ge dem en chans, men de flesta föredrog helt klart New Kids On The Block, vilka jag liksom aldrig riktigt tog till mig. Det rörde inte mig i ryggen att det var omodernt att lyssna på tysk pop med texter på urkass engelska, det som spelade någon roll var ju att jag gillade deras musik. För övrigt gjorde ju de falsettsjungande tyskarna comeback sedan när jag blivit lite mer vuxen, och jag kan fortfarande säga att jag njuter av att lyssna på deras musik… Och på George Michael, och Bryan Adams, och… Nä, nu har jag nog inte tid att skriva mer, jag tror jag ska titta på Tillbaka till framtiden, medan jag lyssnar på Wham! och läser lite Kalle Anka-pocket. Jag ska bara gå och spraya på mig lite 80-talshärlig Jane Hellen-doft först

Visst, vintern kan väl för all del vara lite mysig.  Själv älskar jag tända värmeljus, en brasa i kaminen, varm choklad (ååå, jag tror jag måste göra mig en kopp på en gång!) och att gosa ner mig i soffan med älsklingen och en fleecefilt. Men i de flesta fall där man tänker ”jo, men det här är ju mysigt trots allt” så handlar det ju om desperata försök att hålla värmen. Vissa kvällar är det så kallt när man ska sova att jag bäddar med fleecefiltar och klär på mig både dunsockor i moonbootsmodell och velourbyxor (och då har jag ändå eldat i ett par timmar i samma rum…). En kväll övervägde jag t o m att ta på mig en mössa när jag låg där och huttrade under några lager kläder, täcken och filtar. Visserligen är jag ovanligt frusen av mig, jag fryser om fötterna även i sommarvärmen, men ändå.

Nej, nu drömmer jag mig bort till årets första vårhelger (i april måste det varit), när jag och fina M satt på trappan till huset och drack vårt morgonkaffe i solskenet. Jag tror inte att det bara var den där härliga nykär-känslan som gjorde att livet kändes extra underbart, utan även fåglarnas kvitter och solens värmande strålar. Våren bär på något sätt med sig glädje och hopp om livet. Alla bekymmer känns plötsligt små och obetydliga, och man är sådär härligt solig både på in- och utsidan. Medan jag väntar in den där första tussilagon och ljudet av porlande smältvatten som letar sig fram bland vägsanden som inte behövs längre mot halkan, försöker jag muntra upp mig med några kloka ord som en skolförälder sa till mig här om dagen: Det finns i alla fall inga mygg ute nu!!!

Med tanke på att ca 50 barn omkommer i trafikolyckor varje år i Sverige (källa: NTF), så borde detta vara en fråga att ta på allvar. Givetvis omkommer en del i cykelolyckor eller andra trafikrelaterade olyckor, och alla som dör i bilolyckor har säkert inte varit obältade. Men faktum kvarstår: Att inte spänna fast barnen i bilen medför att man utsätter dem för livsfara. Dessutom begår man ett brott, då det är lag på att samtliga passagerare i bilen ska vara korrekt fastspända.

”Jo, men vi ska ju bara hem” är en invändning jag mötts av många gånger, då jag ifrågasatt någon kompis beslut att bara slänga in barnet i baksätet, eller knöla in en extra vuxen i baksätet och istället ha barnet i knät. Och jag måste helt ärligt säga att jag inte riktigt förstår det argumentet. Vad menar de? Känns det OK att barnet dör på vägen hem? För mig vore det lika fruktansvärt oavsett om jag förlorade mitt barn tio meter från huset eller 35 mil bort, men där fungerar vi tydligen olika… Jag har svårt att tänka mig att man som förälder medvetet skulle sätta ner sitt barn i ett terrarium med giftormar, eller låta dem bada i närheten av krokodiler. Men att utsätta dem för livsfara i trafiken är tydligen helt OK…

Jag kan inte komma på en enda ursäkt som jag tycker är godkänd till att inte spänna fast sina barn, och jag önskar att alla hade samma inställning. Mer än en gång har jag blivit hånad och förlöjligad när jag krävt att mina barn ska spännas fast ordentligt, eller när jag vägrat köra ett extra barn i bilen. ”Jag kan ha henne i knät” funkar INTE för mig, om man säger så… Det har varit den igångtriggande kommentaren till många trafiksäkerhetsföreläsningar som jag bjudit folk på, vare sig de velat eller inte. I vanliga fall är jag rätt så diplomatisk och näst intill konflikträdd, men det här är en av få fighter som jag aldrig avstår från. Även om jag bara kan få en enda person att inse allvaret och börja spänna fast sina barn, så anser jag att det är värt att vara obekväm. Barn är det mest värdefulla som finns, och personer som inte gör vad de kan för att skydda sina barn borde faktiskt inte få skaffa några, enligt min åsikt. Att inte spänna fast sina barn i bilen anser jag är ett hån mot alla dem som gör vad de kan för att vara rädda om sina barn, men ändå förlorar dem i någon sjukdom eller på annat sätt.

Så, oavsett om du som läser detta tillhör trafiksäkerhetsmaffian (som jag) eller om du hittills varit lite nonchalant med bältandet, hoppas jag och ber dig om att ALDRIG någonsin slarva med bältet när du ska köra ett barn! Oavsett om du ska köra tre kilometer eller tre varv runt jorden…

Och ps: Glöm för all del inte att bälta dig själv!!! Men det behöver jag väl inte ens nämna…

Men visst är det lockande att snåla in lite på småsaker här och var… Med sju barn i huset tar maten slut fortare än kvickt. Det är mer regel än undantag att man får åka och handla mat på lördagen, trots att man storhandlat på torsdagen. Och då kommer tanken smygande, att man kanske kunde köpa Lätta istället för Bregott Mellan? Euroshoppertvål istället för Dove? Block istället för blockchoklad? (Nej förresten, block har jag aldrig ens övervägt att köpa, det är en styggelse…) Alla som känner mig vet att jag älskar att handla billigt (Ullared och IKEA tillhör mina absoluta favoriter vad gäller shopping), så missförstå mig rätt. Vissa saker kan man med gott samvete köpa ”märkeslösa” och i budgetvariant, och det gör jag självklart. Men när det gäller andra saker är det verkligen värt att betala några extra kronor för att få mat som smakar sååå mycket bättre. För om man nu ska lägga tid och energi på att exempelvis baka, så vill man ju att resultatet ska bli bra och något som verkligen får den som äter att njuta. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek jag än vispar in i smeten, om övriga råvaror är av bristfällig kvalitet. Så alla ni som vill komma och fika hos mig kan känna er lugna och säkra i fortsättningen: Allt här är bakat med både smör och kärlek! Välkomna!

Dessvärre fick jag ett sms igår kväll från närmsta kollegan, som jag delar f-klassen med, där hon talade om att hon tänkte vara hemma eftersom även hon haft elak huvudvärk i ett par dygn. Detta gjorde att Fröken Duktig i mig började fundera över om jag på något sätt ändå skulle kunna åka till jobbet. Hade det ”bara” varit min migrän så hade jag tagit ett par piller (vilka förmodligen inte skulle ha hjälpt), bitit ihop och åkt till jobbet, men nu gällde det ju även mina små barn och helt plötsligt började jag fundera en gång extra… Jag kom fram till att jag inte skulle göra så mycket nytta på jobbet med tanke på min migrän. Alltså bestämde jag mig för att stanna hemma. M:s yngsta dotter var riktigt hängig och förkyld, vilket gjorde att även hon skulle vara hemma. I vanliga fall kunde jag gärna ha haft hand om henne med, ska man ändå vara hemma så gör inte ett barn mer eller mindre någon större skillnad. Men jag hade den elaka migränen (vilket innebar att jag helst bara ville lägga mig i en tyst vrå och halvdö), så jag kände mig knappt kapabel att ta hand om mig själv ens. Detta medförde att även M fick vara hemma från jobbet (vilket ju kändes konstigt).

Hela dagen idag har jag gått runt och funderat på varför det känns så ”fel” att vara hemma från jobbet, varför jag så gärna vill vara Fröken Duktig även när jag inte borde. Jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna den här inre pressen att vara så bra, duktig, oumbärlig… Många kvinnor (och säkert även män) verkar ha en tendens att bete sig som om allt hängde på dem. Alla världens bekymmer känns som lastade på ens axlar, och det är bara till att bita ihop och lösa det hela. Men varför är det så? Vad är det som gör att man biter ihop och gör den där extra ansträngningen, även när man inte orkar? Det gäller både på jobbet och hemma. Det är säkert ingen annan som kräver av alla oss självutnämnda spindlar i nätet att vi ska orka allt, det är en inre press jag talar om. Jag har t ex väldigt svårt att sätta mig i soffan och ta det lugnt om jag vet att köket är fullt med disk. Egentligen borde jag ignorera köket, med tanke på timmarna jag nyss lagt på tvätt och matlagning medan övriga i familjen kunnat ta det lugnt, men lik förbaskat känner jag mig tvungen att ta itu med den där disken. Fast jag verkligen inte orkar. Och det är väl då man ska börja fundera på hur smart man egentligen är som svischar fram i köket med den sista gnuttan energi, och sänder ut signalen att man orkar vad som helst, fast man egentligen är så trött att man skulle kunna börja lipa när som helst. Och hur klokt är det att åka till jobbet, trots att man själv är sjuk och mår dåligt? Risken är väl överhängande att man börjar bete sig sådär tragiskt martyriskt, lite lagom sur och bitter över att ingen verkar inse hur mycket man gör och vilket ansvar man tar. Men hur ska folk egentligen kunna läsa av situationen om man alltid knuffar undan Fröken Lyssna På Dig Själv till förmån för den där Fröken Duktig, som man så gärna vill vara? Jag inser att ansvaret till stor del ligger hos mig och mina medspindlar. Vi måste våga lämna nätets mittpunkt, våga släppa den där ”jag-har-koll-på-allt”-fasaden och visa att vi inte orkar precis allt. Framförallt måste vi visa oss själva det. Och jag tror egentligen inte att jorden går under om vi vågar släppa taget lite… Möjligen kanske det blir lite stökigare här och var (på jobbet och/eller hemma), men det kan det å andra sidan vara värt.

Klockan ringde strax efter tre i morse, och jag skuttade (hmm… det var kanske sanning med modifikation, men det LÄT bra, medge det!) ur sängen, laddad till tusen. Kaffet bryggdes medan jag duschade, och M bredde smörgåsar som vi (likt vana Ullaredsbesökare…) skulle äta på vägen upp. Vännen K anslöt vid fyratiden, och en kvart senare begav vi oss av. Jag var smått euforisk av att äntligen vara på väg… Och det blev verkligen en kanondag! Visst, det var galet mycket folk och jag fick upprepa mitt mantra ”tålamod är en dygd” mer än en gång, då hetsiga tanter försökte köra över mig i jakten på billigt schampo. Men både jag och M var på gott humör, och blev glatt överraskade mer än en gång över allt vi hittade. Star Warsgrejer fanns det t ex gott om, så det blev en hel del olika saker inköpta på det temat. Vi hann även med att stanna i Skeppshult på vägen hem, för ytterligare lite shopping.

Det som kunde blivit en relationskris för somliga, blev alltså istället en jättetrevlig utflykt. Nu ligger dock sambon utslagen på soffan, det tog nog på krafterna att hålla jämna steg med shoppingmästarinnan