Idag har vi varit ute i solskenet nästan hela dagen, både barnen och vi vuxna. Barnens cyklar behövde ses över (något vi lovat länge) så vi plockade fram hela samlingen ute på gräsmattan. Stödhjul monterades, däck pumpades, hjälmar letades upp… Sedan tog vi en liten promenad i skogen så att barnen kunde cykla på grusvägen. Det var helt underbart att se dem svischa förbi som fartdårar… Vi plockade även fram barnens lilla fyrhjuling, som jag vann för några år sedan på Maxi (det var någon tävling som OLW anordnade), och sedan körde de minsta barnen omkring här på gräsmattan i full fart.

Imorgon tänkte jag njuta av solen igen, i alla fall en stund (jag försöker ignorera att vi har ett hem i kaos och i behov av inre tjänstgöring). M kan ju ge sig ut med hojen, lyckos honom! Hoppas det blir fint väder nästa helg när vi inte har barnen, så jag kan få åka med… Men tills dess gläder jag mig åt barnens framfart här hemma

Först åt vi frukost i lugn och ro. Efter det tittade de små lite på Barnkanalen, medan de större lekte med Lego. När Barnkanalen slutade vara intressant anslöt sig de mindre barnen till resten av skaran på ovanvåningen. Under tiden hann jag fixa med både disk och tvätt. Efter lunch åkte M:s ena dotter iväg på bio med kompisar, och de sex barnen som var kvar ville pärla (inspirerade av allt roligt jag beställt hem). Det kändes nästan surrealistiskt att se dem så uppslukade och koncentrerade en lååång stund (någon gav upp efter en timme, medan andra höll på i gott och väl två). Vi hann även med att tillverka mantlar till Legogubbar samt baka. Något annat vi hann med var såklart att sakna M… Det känns inte helt komplett utan hans närvaro. Tur att han kom hem sedan, och lagade god makaronsoppa (på barnens begäran).

Det har verkligen varit en perfekt start på en härlig helg i storfamiljen!

När jag tittar på alla dessa glada amatörkockar (samt proffsen som är domare i Sveriges mästerkock), så blir jag i alla händelser så galet inspirerad att våga prova nya saker, testa nya recept, våga improvisera lite mer… Det är ju så lätt hänt att man lagar det där man alltid brukar laga, när veckorna är fyllda med jobb, stress och vardag. Men hur inspirerande är det att äta lasagne, korv stroganoff eller fiskpinnar var och varannan vecka? Nog för att det är goda rätter som kräver ganska liten ansträngning, men man kan ju bredda menyn lite…Så nu har jag tänkt att jag ska kika lite i kokböcker och inspireras till att ta ut svängarna lite.

Jag inser att med sju barn i huset så har man en kräsen jury, förmodligen mer kräsen än de som bedömer maten i programmen jag tittar på. Det får inte innehålla en massa konstiga saker, helst inte ens tomater eller lök (och det har jag ju aaaaldrig i maten… om ni frågar barnen Det gäller att kunna en massa knep så de blir nöjda trots att man nästan dagligen använder dessa råvaror). Konsistensen får inte heller vara märklig, och smaken får inte vara för stark… Nu är jag inte en sådan där mamma som lagar tre olika varmrätter varje kväll, bara för att det ena barnet inte gillar det, och den andre inte detta osv. Nej, jag anser att man gör barn en otjänst om man ska gå på tå och låta barnen bestämma precis allt kring matbordet (vi skulle t ex enbart leva på pannkakor här hemma ifall barnen fick bestämma). Det är härligt att lära känna nya smaker och rätter, och mat kan och bör ju vara något lustfyllt, därför tror jag på att vara positiv inför barns möten med nya rätter och inte direkt förutsätta att de inte kommer att gilla en viss smak. Men en viss hänsyn får man såklart ta. Och givetvis så kan man inte älska allt, det gör ju inte vi vuxna heller! Det ultimata är såklart när man hittar maträtter som hela familjen tycker om, samtidigt som alla i familjen får chansen att vidga matvyerna något. (Så jag menar alltså inte att jag vill tvinga barnen att äta sådant de verkligen inte får ner, men det tror jag inte heller att någon tolkade det som.) Med alla dessa tankar i bakhuvudet är det bara till att börja botanisera bland recepten. Ikväll blev det fiskgratäng med räkor, ni vet sådan där med spritsat potatismos runt om. Jag kikade på två olika recept, och skapade sedan en egen variant som jag tänkte skulle bli bra. Det blev precis sådär gott som jag knappt ens vågat hoppas på, och den ganska så kräsne W åt tre portioner med god aptit Han frågade dessutom om vi ska ha det snart igen… 10 poäng åt den här glada amatörkocken denna gång, med andra ord

Ikväll kommer goda vänner hit på middag, så vi måste städa lite innan dess. Men inte ens städningen kan få mig på dåligt humör idag, jag är på strålande humör Nu önskar jag alla som hittat hit en fantastisk lördag, fylld med solsken och kärlek – det ska jag ha!

Missförstå mig rätt nu, jag älskar mina barn och givetvis är det mest synd om dem när de är sjuka. Självklart ska man som förälder stanna hemma och ta hand om sina sjuka små stackare. Men att vabba är inte jättekul, man slits mellan känslan av att behövas på jobbet och att behövas hemma. Givetvis behöver barnen mig mer än vad jobbet behöver, så det är ingen tvekan om vart man ska befinna sig, men ändå känner man sig lite som en svikare gentemot kollegorna.

Nu hoppas jag att barnen får hålla sig friska resten av vårterminen, jag känner att jag redan fyllt min vabkvot för året…

Det är bäst jag uppdaterar hur det går här på bloggen, då blir jag kanske inte så frestad att fuska… Så: önska mig lycka till i kampen mot de där fyra fluffiga kilona som ligger som vadd runt min mage och rumpa…