Jag hade inte alls tänkt och leta klänning redan nu, jag hade ju inte ens bestämt ifall jag skulle ha ”riktig” brudklänning eller ej.  Men nu är jag förälskad i den här drömmen med silverbroderier och vackra detaljer… Åh, den var helt perfekt! Så imorgon blir jag nog tvungen att ta med mig smakråd och åka och prova den igen…

I dagens hektiska samhälle glömmer man lätt bort att ringa och kolla hur kompisarna har det, (eller så hinner man helt enkelt inte). Då kan man i alla fall skriva en liten rad på FB för att visa omtanke. Sist jag fyllde år fick jag över 80 hälsningar från olika FB-vänner, och det kändes fint. Nu när jag är hemma och är sjuk är det många som skickat ”krya-på-dig”-hälsningar, och den omtanken värmer. Är man en social person (som jag) så är det dessutom lite intressant att veta vad folk pysslar med. Jag tillhör inte dem som stör sig på ”nu ska jag dricka kaffe”-statusar. Det är väl trevligt att folk tar sig tid att skriva en rad eller två om sitt vardagliga liv också, och inte bara om stora och sällan förekommande, extraordinära händelser…

Kärleksbrev av den gamla sorten är det inte många som tar sig tid att skriva idag, men några vackra ord på FB kan förgylla en hel dag, anser jag. Nu vet jag att det finns de som inte alls gillar folk som är puttinuttiga mot varandra på FB, och det måste man naturligtvis inte göra. Alla är olika, och uttrycker givetvis känslor på olika sätt. Själv blir jag jätteglad när min M skriver något fint till eller om mig, det värmer lite extra faktiskt att han liksom bekräftar sina känslor för mig ”offentligt”. ”Ja men säg det till henne istället” kanske någon invänder, och vet ni – det gör han faktiskt också! Det finns ett bibliskt uttryck som lyder ”av hjärtats överflöd talar munnen”, och jag tror att det är precis så. Jag är fortfarande så galet kär i M så jag kan inte låta bli att tala om för honom hur fantastisk han är. Och när jag då ska skriva något på FB så är det lätt hänt att mina känslor för M lyser igenom där också. Är det liksom inte det som är lite meningen med ens logg, att den ska spegla vem man är och vad man gör? Jag tror naturligtvis inte att de som inte skriver söta saker i sin logg inte har känslor för sin partner, missförstå mig rätt. Men om man är en sådan där romantisk person som inte kan låta bli att vara lycklig och tacksam varenda minut för att man träffat den rätte, då är det kanske inte så konstigt att det även syns i ens logg. Det är precis som med ens hem, de saker man har och tycker är vackra avspeglar till viss del vem man är (och mitt hem är fyllt av små hjärtan och romantik…). Det viktiga i sammanhanget är ju ändå att man inte glömmer bort att leva i verkliga livet också, och att visa sin uppskattning även där. Och sedan måste jag medge att det är lite roligt att överdriva det puttinuttiga ibland, bara för att man vet att en del mindre humoristiska typer har ont av det (sådana som tror att vi sitter hela kvällarna vid varsin dator och kommunicerar via dem istället för att prata…)

Något annat som jag kan fascineras över när det gäller FB är det här med blockeringar. Om man blockerar någon (eller blir blockerad) så slipper man helt plötsligt se den personen på sin dator! Fantastiskt! Tänk om det fungerade så i verkliga livet… Själv har jag bara blockerat två personer på FB, den ena var en kille från ett annat land (jag skriver inte vilket, eftersom det inte har något med det hela att göra) som ville ha en svensk flickvän. Han lade till mig som vän när jag spelade ”Arena” (ett väldigt socialt spel), men efter att ha inlett exakt samma konversation tre gånger i rad på chatten fick jag nog (det hela gick ut på att han ville vinna min kärlek, vilket jag förklarade redan första gången var en omöjlighet). Den andre var en man från en småländsk liten ort, som fick psykbryt över att jag inte hade tid att chatta med honom dygnet runt (när jag skrev ”BRB” i en konversation flippade han ur totalt och ansåg att jag kränkt honom…) Jag blockerar alltså inte vem som helst, bara folk som beter sig märkligt sådär så att man får rysningar i hela kroppen. Däremot har jag ju märkt att en och annan blockerat mig, t ex tre personer som var omnämnda i mitt ”Snuttigullgull”-inlägg här på bloggen, och det tar jag som en stor komplimang. Att bli blockerad för att man vägrar låta folk behandla en illa är ju inget man blir ledsen för, snarare bekräftar det inläggets korrekthet

Så alla mina fina FB-vänner: Fortsätt att skriva om ert kaffedrickande, husrenoveringar, sjukdomar och känslor! Jag läser mer än gärna om att ni varit och storhandlat eller tränat! Tack för att ni låter mig vara en liten del av era liv

Häromdagen upptäckte jag att två av mina FB-vänner plockat bort mig från sin vänlista, vilket ju inte var helt oväntat. Jag kan ärligt säga att de varken är saknade eller sörjda Falska personer som låtsas vara trevliga men sedan går bakom ryggen tillhör inte direkt sådana som jag vill räkna bland mina vänner, inte ens på FB. Således kan jag alltså räkna med en vår och sommar utan folk som anser att 90-talslooken med svarta, utmanande klänningar med matchande nätstrumpor är höjden av snygghet, eller att sådana där figurer föreställande grönsaksgubbar tillhör god inredningssmak. Det kommer givetvis kännas tungt att inte heller få uppleva det festliga partytricket med att vira in sig i plastfolie… Stackars mig! Men hur hamnade jag här egentligen… Bäst att backa bandet lite.

Ganska snart efter att jag blivit tillsammans med min fina M blev jag presenterad för två av hans vänner, vi kan kalla dem Herr och Fru A. Jag kan inte säga att jag fick några ”åh vilka underbara människor, här klickade det direkt!”-känslor efter att ha umgåtts några gånger (i alla fall inte vad gäller Fru A, Herr A däremot verkade riktigt trevlig), men det kändes ändå helt OK att träffa dem någon gång ibland. Herr A och min M har varit vänner sedan någon gång i ungdomen, så ni förstår att de har varit en långvarig vänskap Jag blev FB-vän med Herr A och även med Fru A:s syster. Fru A hade vid denna tidpunkt inte FB, sedan skaffade hon det och jag hade inga som helst planer på att skicka en vänförfrågan, eftersom jag då hunnit lära känna henne lite och inte blivit imponerad av det jag sett. En vacker dag (eller regning, jag minns inte så noga…) poppade det upp något som jag trodde var en vänförfrågan från henne, så jag tänkte att det var lika bra att acceptera den. På tok för sent insåg jag att det var ett vänförslag, vilket alltså innebar att jag oavsiktligt råkat skicka en vänförfrågan till henne istället! Panik! Jag kollade efter en ”ångraknapp”, eller om jag kunde ta bort min förfrågan, vilket man ju brukar kunna. Hur jag än försökte så gick det inte. Nu ska ni inte tro att Fru A accepterade min ofrivilliga vänförfrågan, nejdå. Hon ville inte bli FB-vän med mig, och efter en vecka fungerade tack och lov alla funktioner igen så det var möjligt att avbryta förfrågan (som alltså inte ens var meningen att jag skulle skickat). Systern fortsatte dock att vara FB-vän med mig, och så även Herr A. Efter att M läst lusen av Herr A häromdagen plockade de dock alltså bort mig… Jag tror att Herr A dessutom blockerade mig, fråga mig inte varför. Lite komiskt är det allt Särskilt med tanke på att han refererar till mig som ”Snuttigullgull”. Jag hade ingen aning om att han tyckte att jag var så himla go och söt…

Vi tillbringade Midsommarafton ihop men så mycket mer blev det inte (incidenten med min oavsiktliga vänförfrågan hände först någon gång i höstas). Både M och jag tyckte att de betedde sig lite märkligt efter ett tag, de drog sig undan och Fru A skickade en del otrevliga sms till M. Han fick genom dessa sms veta att Herr A (som av någon anledning inte vågade säga detta själv, utan anlitade frugan) var sååå besviken över att M inte var där och hjälpte honom att renovera på hans garage. Det hela lät ju lite konstigt, med tanke på att M hjälpt dem väldigt mycket med deras hus, medan hans eget inte är i närheten av att vara färdigrenoverat (vi bor delvis på en byggarbetsplats…). De flesta personer inser att om man har fyra egna barn och dessutom träffar någon med tre barn, så blir det inte jättemycket tid över till att hjälpa andra (särskilt inte i början, när man ska försöka skapa ett hem tillsammans). Både Herr och Fru A inledde någon form av utfrysningskampanj mot M, och vi förstod även att de talade illa om honom (och antagligen om mig) till vänner och bekanta. Det hade vi ju i och för sig misstänkt även innan, det ligger ju en hel del i uttrycket ”den som talar illa om andra i deras frånvaro gör det även om dig när du inte är med”. Herr och Fru A har ju inte haft några som helst betänkligheter vad gäller att prata illa om vare sig snåla kompisar de åkt på semesterresor ihop med eller sina yngre syskon eller för all del f d svågrar, så varför skulle vi utgöra ett undantag? Själv blir jag alltid misstänksam när folk man träffar alltid har negativa saker att säga om andra, då behöver man ju inte vara raketforskare för att lista ut att de även talar illa om en själv. Dessvärre verkar många andra inte ha den insikten, men det blir väl ett bryskt uppvaknande en vacker dag…

Jag kan ju inte låta bli att analysera saker och ting lite för mig själv… Hur kommer det sig att en del personer trampar på andra, beter sig illa, svartmålar, fryser ut etc, medan andra är villiga att sträcka ut handen hur många gånger som helst för att rädda vänskapen? Trots fula påhopp och utfrysning har M gång på gång tagit initiativet till att få en bra kontakt med främst Herr A, men bollen har liksom aldrig passats tillbaka. Ibland har jag nästan fått bita mig i tungan, när jag tyckt att M kanske gett honom lite väl många chanser, men det är ju ett tecken på att M är en synnerligen storsint och varmhjärtad person så istället har jag fyllts av beundran. Givetvis kan det vara så att Herr och Fru A brottas med svåra problem i familjen som jag inte har en aning om. De är kanske inte nöjda med sin tillvaro eller folket omkring sig, och då måste man intrigera för att må lite bättre. Somliga skaffar en hobby, några jobbar halvt ihjäl sig och andra måste häva ur sig elakheter om andra för att må lite bättre och döva den där självförakten inombords. Om man har en så låg självkänsla så tror jag dock dessvärre inte att det hjälper att varken kasta bort en av sina bästa vänner eller att vänslas med karlar från Norrland eller kollegor. Självföraktet blir liksom inte mindre för det, men man mår kanske bättre för stunden… Det är kanske inte så lätt heller att glädjas med att en vän funnit kärleken, om man själv är bitter på allt i livet, och endast njuter då man köper någon ny flashig pryl (som två månader senare finns i varje Svenssons hem, inhandlad för en tiondel av det pris man själv betalat…). Det kanske är svårt att se hur två människor bemöter varandra med kärlek, respekt och för all del ganska mycket söta ord, om man själv inte har förmånen att ha ett varmt och kärleksfullt hem. Jag vet inte, men det kan ju vara en del av förklaringen. En annan teori är att det passar väldigt bra att vara vän med någon så länge som denne ställer upp så fort man vinkar lite. Men när den personen sedan bestämmer sig för att ta tag i sina egna ”måsten” så är han eller hon inte längre intressant.

Hur det än är med den saken så får man vara tacksam över att inte längre ingå i vänkretsen med dylika personer, hur är det man säger: Man blir som dem man umgås med. Hu! Hemska tanke att bli sådan!!! Jag är mycket hellre M:s Snuttigullgull än ett patetiskt rivjärn som folk skrattar åt bakom ryggen när de förstår vilket tragiskt liv vederbörande har…

~Livet är för kort för att umgås med idioter~

Det räcker att man går till en skolgård eller arbetsplats och observerar manligt och kvinnligt beteende en dag eller två, för att kunna dra lite slutsatser. Visst vill vi gärna tro att tjejer/kvinnor är fredligare och snällare, mer konfliktlösande och måna om andra (titta bara i en leksakskatalog så ser ni förväntningarna på flickorna: de ska pyssla om dockor, gosa med nallar, vara söta och snälla. Pojkarna däremot ska kriga, busa och härja…). Men är det egentligen så? Är tjejer och kvinnor mer omtänksamma och schyssta mot andra? På ytan kan det verka så. Killar knuffas och slåss, medan tjejerna inte alltid gör så mycket väsen av sig. Men vad pågår egentligen under ytan?

Det jag många gånger har upplevt är att killar blir arga, smäller till kompisen (eller gör något annat i ilska), men sedan när de lugnat sig kan de säga förlåt, ta varandra i hand eller rentav ge en kram, och så fortsätter de spela fotboll eller bygga med Lego tillsammans som om inget hänt. Tjejer däremot kan ofta vara mer utstuderade och ha svårt att glömma en oförrätt. De kan frysa ut andra personer, tala illa om dessa eller göra allt för att markera sitt ogillande, ofta på ett sätt som vi vuxna inte märker på en gång. (Givetvis är detta grova generaliseringar, det finns långsinta killar som inte glömmer en orättvisa i första taget, likaväl som det finns tjejer som blir arga för stunden men sedan kommer över det lika fort igen. Det jag beskriver är mina tolkningar efter de erfarenheter jag har).

Även i vuxen ålder tycker jag mig se att mönstret fortsätter. Män är överlag mer raka och ärliga, de säger vad de är arga eller förbannade för, men sedan kan de fortsätta att vara vänner när allt är utrett. Stör de sig på något som händer på jobbet så tar de tag i det och reder ut det. Kvinnor däremot baktalar gärna varandra, fryser ut och försöker vända kompisarna mot den de ogillar. På jobbet talar de hellre illa om kollegan än att rent ut säga till denne vad de känner. Och då kan jag inte låta bli att tänka att det kanske inte skulle vara så pass mycket bättre med kvinnodominans i världen. Visst, det skulle kanske inte vara krig i samma utsträckning eller form. Vissa manliga ledare har ju förkärlek till att ta till vapen så fort en konflikt tornar upp sig (ungefär som småkillarna på fotbollsplanen som direkt klipper till den de blir sura på). Men vore det så mycket bättre med en lömsk, manipulativ krigföring bestående av blockader av olika slag, svartlistning och utfrysning? De kvinnliga ledarna skulle kanske lägga mycket tid och energi på att fördärva andra länders rykten och möjligheter till inkomster. De skulle favorisera vissa länder och totalt utestänga andra. De skulle kanske låtsas vara trevliga mot ledare för andra länder, men sedan ändå motarbeta dessa i hemlighet.

Det allra viktigaste handlar nog om personligheter snarare än kön: Det finns både män och kvinnor som är fantastiska ledare, rättvisa, ärliga och omtänksamma. Samtidigt finns det både män och kvinnor som absolut inte bör sitta på en ledarposition. Jag tror nog att det bästa vore om män och kvinnor kunde samsas om makten och samarbeta, eftersom vi ofta fungerar och tänker på olika sätt (det inser man bara man tittar till sitt eget familjeliv). Genom att tillvarata varandras styrkor och kompetenser skulle vi kunna hitta smarta lösningar på många problem. Därför kan man ju önska att fler kvinnor satt vid makten, så det kunde skapas en balans. Då kunde kvinnorna hindra männen från att invadera något litet land och kriga av sig aggressionerna, och männen kunde lära kvinnorna att släppa oförrätter som är färdigutredda… Det här blev ju väldigt djupa tankar på en måndagsmorgon…

Det sägs att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins, och jag om någon är väl en person som hjälpt till att bevisa den teorin. Jag har hunnit med både Herr Aldrig Nöjd, Herr Mytomanisk Neurotiker, Herr Psykopat och en del andra mer vardagliga bekantskaper innan jag slutligen hittade rätt.  Så lugn, glad och nöjd som jag är nu har jag aldrig förut varit i en relation. Tidigare har jag slagit knut på mig själv för att vara till lags, gått på tå för att förmå den andre att vara snäll och trevlig, på något vis raderat ut min egen personlighet och vilja för att få min partner att vara lycklig. Detta har varit rätt jobbigt, och har givetvis lockat fram en del mindre bra egenskaper hos mig. Jag har blivit någon som jag inte vill vara, och den personen har kanske inte alltid varit lätt att leva med. I dåliga relationer finns varken prinsar eller prinsessor, bara mer eller mindre grodlika typer…  Jag kan inse, såhär i efterhand, att det blivit som en ond cirkel där vi gått och irriterat oss på varandra och betett oss allt mer märkligt. Detta har jag faktiskt inte insett förrän nu, när jag mår bra i princip hela tiden. Jag går aldrig och oroar mig för att min man ska vara kylig och tyst en hel dag, bara för att han vill visa sitt missnöje över något jag gjort. Så hade jag det förut, och givetvis blir man inte en bra partner då, om man hela tiden går och är orolig att den andre ska ”straffa” en för något man kanske inte ens visste att man gjort fel. Inte heller blir man en bra partner av att aldrig veta om det man får höra är sant eller inte. Att kunna lita på den man älskar är både en nödvändighet och en rättighet, anser jag.

Istället för att deppa över det förflutna är jag väldigt glad att jag nu hittat rätt. Nu har jag äntligen en sådan där relation som jag unnar alla människor. En relation som lyfter och förstärker alla goda sidor hos oss båda, en relation där båda får känna sig behövda och älskade, en relation som gör mig varm ända in i själen… En kollega sa en gång att man först måste fylla sin idiotkvot innan man kan hitta rätt, och det är kanske det jag gjort nu. Fast det är klart, alla ex har inte varit idioter. Men det har varit idiotiska förhållanden, eftersom vi uppenbarligen inte passat ihop. Men tack och lov är smaken delad, och det finns säkert någon för alla. Om rätt prinsessa pussar på dem förvandlas kanske även de mest grodlika typer till prinsar… Vem vet?

Klockan ringde strax efter tre i morse, och jag skuttade (hmm… det var kanske sanning med modifikation, men det LÄT bra, medge det!) ur sängen, laddad till tusen. Kaffet bryggdes medan jag duschade, och M bredde smörgåsar som vi (likt vana Ullaredsbesökare…) skulle äta på vägen upp. Vännen K anslöt vid fyratiden, och en kvart senare begav vi oss av. Jag var smått euforisk av att äntligen vara på väg… Och det blev verkligen en kanondag! Visst, det var galet mycket folk och jag fick upprepa mitt mantra ”tålamod är en dygd” mer än en gång, då hetsiga tanter försökte köra över mig i jakten på billigt schampo. Men både jag och M var på gott humör, och blev glatt överraskade mer än en gång över allt vi hittade. Star Warsgrejer fanns det t ex gott om, så det blev en hel del olika saker inköpta på det temat. Vi hann även med att stanna i Skeppshult på vägen hem, för ytterligare lite shopping.

Det som kunde blivit en relationskris för somliga, blev alltså istället en jättetrevlig utflykt. Nu ligger dock sambon utslagen på soffan, det tog nog på krafterna att hålla jämna steg med shoppingmästarinnan

Igår kväll när jag hade lite svårt att somna, började jag tänka på hur många saker jag har att vara glad och tacksam över. Listan blev så lång att jag till slut tappade räkningen och somnade… Men jag hann tänka på och känna tacksamhet över en hel del innan sömnen tog överhanden. Eftersom sambons snarkningar var en bidragande orsak till sömnlösheten, föll det sig naturligt att mina tankar började med att leta sig till honom. Tänk så glad jag kan vara att jag slipper sova ensam om nätterna! Istället har jag en fin man som ligger där och snarkar lite jämte mig… Han är snäll, omtänksam, rolig, händig, snygg… Listan kan göras lång. Och bäst av allt: Han är min! Lyckos mig!

Sedan började jag tänka på vilken otrolig förmån det är att få vara mamma. Både ”vanlig” mamma och extramamma. Dels har jag ju tre egna barn, som skänkt mig så mycket kärlek och glädje sedan de föddes, och dels har jag förmånen att ha sambons fyra härliga barn som bonus emellanåt. Livet vore trist utan dessa sju guldklimpar! Var och en är härlig, unik, speciell och helt ljuvlig, och jag kan inte i ord beskriva hur mycket glädje dessa sju underbara ungar ger mig. Visst kan det vara lite tjurigt, trotsigt och truligt emellanåt, men sedan kommer alltid ett ”jag älskar dig mamma” eller något annat, som får hjärtat att smälta. M:s båda 8-åringar gjorde mig jätteglad i fredags, sådär som bara barn kan lyckas med. Först fick jag höra en spännande beskrivning av en film: ”…sedan förvandlades hon till en jättevacker tjej, precis som du Mia” och sedan fick jag en teckning där det stod ”Mia du är bäst, bäst, bäst. Och pappa. Puss.” Helt ljuvligt!

Jobbet är ju ett annat glädjeämne, både kollegorna och barnen. Vi hade öppet hus på skolan i veckan, och det var välbesökt. Jag gick runt och bara njöt av att se alla fina barn och deras föräldrar, medan jag tänkte att jag har en otrolig tur som får vara en liten del av deras liv.

Alla härliga vänner är en annan anledning att vara tacksam. Vänner som ställer upp, hjälper till, finns där, skrattar med en, stöttar, umgås, fnittrar, bara ”är”. Som den sociala varelse jag är uppskattar jag verkligen dessa personer, både de jag träffar i verkligheten och de som är mina vänner i cyberspace…

Så istället för att bli höstdeppig över vädret, bråkiga ex, bilkrångel eller flyttkaos tänder jag några inre värmeljus och lutar mig tillbaka i soffan, alldeles varm och glad över allt det vackra i livet som jag har att vara tacksam över.

Nu är det lite lagom kaos (igen!!!) överallt i huset och jag börjar få ångest över hur allt ska få plats… Jag äger massor med livsnödvändiga prylar (t ex muggar med SvampBob och märkliga mojänger från Tupperware som man knappt kan sätta ihop, än mindre ta isär), och de måste såklart hitta sin plats i huset. Jag tycker att jag rensar och sorterar ut varje gång jag flyttar, men ändå har jag så otroligt många saker. Och det värsta är att jag verkligen tycker om många av de där sakerna. De är fulla av minnen och känslor, eller så tilltalar de mig helt enkelt rent estetiskt. Men ändå inser jag att jag än en gång måste decimera mitt förråd av mer eller mindre nödvändiga saker… *suck*

Den fina mannen M äger också rent otroligt många prylar och pinaler, men tack och lov har han inställningen ”rensa ut vad du vill av mina saker, jag bryr mig egentligen inte om något av det”. Ändå frågar jag varje gång jag försiktigt lyfter bort en kantstött mugg eller urtvättad handduk och placerar den i högen med saker som kanske inte måste bo just här hos oss. Jag vill ju inte att han ska känna sig överkörd. Och alla hans filmer (vars innehåll är riktigt spännande och väldigt annorlunda i mina ögon…) sitter i den fredade DVD-hyllan. Den är helig och icke antastbar, och jag skulle inte ens drömma om att avlägsna något enda litet exemplar därifrån. Möjligen komplettera med lite romantiska draman eller komedier…………

En stor del av alla som behandlar sina medmänniskor illa har givetvis inte bara ETT problem utan flera i sitt liv. Jag tror att bristande självkänsla, personliga problem (relationsproblem av ett eller annat slag) samt avundsjuka är gemensamma nämnare hos många av dessa individer. När jag gick i ettan bodde vi i ett område med radhus, där det även bodde många andra barn i min ålder. Jag gick i samma klass som två av tjejerna på min gata. Dessa tjejer var fruktansvärt avundsjuka på att jag hade en rolig, söt och snäll storasyster som var kul att leka med. De var allt annat än snälla mot mig i skolan, men hemma när min syster var i närheten lekte de naturligtvis sååå fint med mig. Tack och lov hade jag andra tjejkompisar att vara med i skolan, men självklart så gjorde det ont att bli illa behandlad i princip varje dag. Som vuxen kan jag se bakom de här tjejernas fasad, och med facit i hand vet jag att det även var en del svårigheter hemma hos båda tjejerna som säkert också fick dem att må dåligt. I tvåan flyttade vi till Växjö, och jag hamnade i en mysig klass där jag aldrig kände mig illa behandlad.

Åren gick och vi flyttade tillbaka till den där staden där jag gått i ettan. Andra ”gamla” kompisar dök upp i umgängeskretsen, och jag råkade ut för en händelse som faktiskt fick mig att öppna ögonen lite. Jag hade alltid tidigare sett mig själv som alldeles för mesig och snäll, men det som hände fick mig att omvärdera synen på mig själv. När jag var 16 år blev jag tillsammans med en kille, som tydligen även en annan av tjejerna jag umgicks med en del var intresserad av. Det tog minst sagt hus i h-e och den här tjejen försökte på alla sätt att vända folk emot mig, tala illa om mig och frysa ut mig. Hon och en gemensam ”kompis” skällde ut mig totalt en kväll, och talade om exakt vad de ansåg…nämligen: Jag skulle inte tro att jag var något, trots att jag var snygg och cool. Snygg och cool? Först trodde jag att de skämtade, men ju mer de gick på (”jag avskyr dig för du är lång och blond, men jag är kort och rödhårig”) desto mer förstod jag att dessa tjejer faktiskt uppfattade mig som en stark och kaxig tjej, på tok för populär och trevlig. Det som var menat att sänka mig totalt ledde till något helt annat. Inte så att jag började tycka att jag var snygg och cool (jag har ju faktiskt en spegel, så det går liksom inte att tuta i mig vad som helst), men jag förstod att folk kanske inte alls såg på mig som en mes eller tönt. De här tjejerna kände sig uppenbarligen hotade av mig (fråga mig inte varför, jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det gick till), och gjorde sitt bästa för att sänka mig så att de själva skulle framstå som bättre. Istället gav de mig en ordentlig portion självförtroende. Jag har i och för sig alltid varit en ganska stark person i mig själv, jag är trygg och vågar gå min egen väg. Men det betyder såklart inte att man är säker på hur andra uppfattar en, särskilt inte när man är tonåring och det trots allt är viktigt att vara accepterad.

Givetvis är det inte bara barn och ungdomar som utsätter varandra för kränkningar. Det finns vuxna individer som beter sig långt värre än vad man kan föreställa sig. Personer man tror är vänner visar sig vara något helt annat. Hur många har t ex inte varit med om tjejkompisen som inte direkt blir glad när man träffar kärleken, utan istället måste kritisera valet av pojkvän (oavsett vem man blir tillsammans med – det är fel på allihop!)? Eller kollegan som inte blir glad när det går bra för en, utan istället förvandlas till en mardröm? Självklart kan alla ha dåliga dagar, och man måste inte älska alla personer som finns. Men när en människa systematiskt sätter sig på andra, behandlar dem illa, förtalar sina ”vänner”, fryser ut folk som inte gjort dem något illa så framstår det tydligt (i alla fall för mig) att den här personen har allvarliga problem med sig själv. Uppenbarligen känner han/hon sig hotad eller avundsjuk, eller så finns det problem av annan karaktär med i bilden som spökar. Egentligen är det ju synd om personer som har så pass låg självkänsla. De gör bort sig gång på gång, i sin förtvivlade jakt på acceptans och kärlek. De måste hela tiden hävda sig, och det kan inte vara en lätt uppgift när man kanske redan innerst inne föraktar sig själv. Det gäller att kvickt flytta fokus från sina egna svagheter till någon annans. Personer som är desperata efter att bli händelsernas centrum kan givetvis inte acceptera att en ny person kommer in i en grupp, och betraktas som rolig och trevlig. Genast vaknar larmsystemet och antingen gäller det att göra sig rolig på dennes bekostnad, eller övertyga alla om hur mycket bättre man själv är – antingen genom rent skitsnack eller på andra sätt. Helst ska ju inte någon annan heller umgås med den nye, då bestraffar man dem som vill vara vänner med denne, eller hotar med utfrysning. Förhoppningsvis genomskådas den som beter sig så här, men jag tror att det är skrämmande ofta som även vuxna personer helt tyst bara tittar på och låter en sådan människa hållas. Och handen på hjärtat, hur lätt är det att våga stå upp och säga ”nu har du fel, jag gillar honom/henne” när någon bestämt sig för en exkluderingskampanj? Det kunde dock vara värt att tänka på att en person som pratar illa om andra säkert även säger rätt elaka saker om en själv när man inte är närvarande…

Jag är naturligtvis inte själv någon perfekt person. Det finns säkert folk som jag har råkat trampa på tårna både en och två gånger, eller sårat utan att mena det. Men jag kan ärligt säga att jag har ett stort hjärta, som bjuder in folk istället för att stänga dem ute. Jag avskyr bråk och konflikter, och är därför den ständiga diplomaten som vill hitta lösningar så att alla trivs. Även om jag säkerligen gjort många fel i de vänrelationer jag haft och har, så har jag i alla fall aldrig medvetet gjort någon illa. Sedan är det väl så att man inte passar ihop med alla, det finns ju trots allt något som kallas personkemi. Man kan därför inte förvänta sig att bli bästis med alla. Men människor som är trygga, hela och varmhjärtade har inget behov av att få andra att må dåligt, bara för att må bättre själva.

Nuförtiden försöker jag analysera situationen om någon skulle bete sig illa mot mig (vilket tack och lov är sällan!). Mår han/hon inte bra? Vad är det hos mig som denne känner sig hotad av? (vilket man t o m kan se som något självförtroendestärkande – jag har alltså något som den här människan är avundsjuk på!) osv. Det är ju inte så att man går och blir ledsen om någon visar sitt ogillande, det är ju trots allt ett tecken på en svag eller problemfylld personlighet. Allra mest tycker jag istället synd om personer som beter sig som mobbare, då det är väldigt uppenbart att de inte mår bra. Och inte mår de bättre av att göra bort sig som översittare. För att citera min morfar: ”Det är synd om alla dumma människor…”