Mias blogg » Trassel

Som en blöt yllefilt runt hjärtat.

Mia — Wed, 02 Feb 2011 22:22:47 +0000

Idag var det dags för samarbetssamtal med barnens pappa igen. Den här gången var både min M och exets nya fru medbjudna, eftersom vi skulle diskutera frågor om barnens boende. Som det ser ut nu bor stora killen R hos mig på heltid, och träffar sin pappa ungefär varannan helg (i bästa fall). Småskruttisarna bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Detta har fungerat utan större problem, tills pappan gifte sig med nya tjejen i höstas. Hon bor 11 mil från samhället där barnen går i skola och förskola, och deras pappa har bott kvar någon mil härifrån i veckorna med barnen, men sedan begett sig till frun (med barnen) på helgerna. Detta har blivit lite ”hattigt” för såväl exet som våra barn, det är inte lätt att ha flera boenden. Därför skulle vi nu diskutera huruvida barnen skulle kunna bo mest hos en av oss. Det positiva från dagens samtal måste jag säga var mötet med exets nya fru. Jag fick ett mycket gott intryck av henne, hon verkade både trevlig och ärlig. Det som känns mindre bra efter mötet är ångestkänslorna över att barnen skulle behöva ”avstå” från en av sina föräldrar under vardagarna. Jag kan helt ärligt säga att jag ALDRIG kommer att ge upp boendet, barnen är trygga och harmoniska här, de säger att de vill vara mer hos mig, ett boende hos pappa skulle dessutom medföra att de träffade sin viktiga storebror R väldigt sällan, och det finns inget som talar för att de skulle ha sitt permanenta boende någon annanstans (mer än, såklart, att de skulle få mycket pappatid då, och pappor är lika viktiga som mammor! Men det här är som en slags ond cirkel – mer mammatid = mindre papptid och vice versa, inget av det är bra). Nog för att barnen brukar säga att de skulle vilja bo mest hos mig, men givetvis vill de vara hos sin pappa med.

Det optimala vore förstås (om jag bara ska se det ur barnens perspektiv) om pappan kunde ändra sina förutsättningar (kanske flytta med frun närmare hitåt istället för att flytta 11 mil bort) så att barnen kunde fortsätta att ha växelvis boende. En pappa är en oerhört viktig person i ett barns liv, och jag anser att alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Men… Nu är det ju så att pappan gått med på att barnen skulle gå i skola/förskola här i samhället där jag bor. De har skolats in under hösten och börjar känna sig trygga här. Som jag ser det finns det två alternativ: a) växelvis boende, vilket förutsätter att man bor hyfsat nära varandra, eller b) boende hos en förälder och helg- och lovumgänge med den andra. Eftersom vi varit överens om barnens förskole-/skolplacering är det inte aktuellt att nu rycka upp dem igen och flytta dem 11 mil bort, långt från sin mamma och storebror. Nu kanske någon protesterar att det blir 11 mil bort från pappa om jag får hela boendet, och det håller jag med om vore väldigt tragiskt. Men lösningen på det är inte att jag ger upp barnen, jag som bor där vi var överrens om att de skulle gå. Lösningen handlar, i mina ögon, om att pappan borde ta sig en ordentlig funderare över hur han vill ha det. Väljer han bort det växelvisa boendet så är det inte för att jag krånglat till det, utan för att han ändrat sina förutsättningar. Innan han gifte sig borde han nog diskuterat igenom det här lite mer med både mig och sin tjej. Själv skulle jag aldrig ha valt att flytta 11 mil bort från mina barns skola/förskola. Barnen är prioritet nummer ett för både mig och min M, jag kan inte tänka mig att han heller skulle ha flyttat 11 mil bort från sina barn och sedan begärt att de skulle flytta från sin mamma. På något sätt handlar det om att barnens pappa tyvärr väljer bort sina barns välbefinnande, det är han som utsätter dem för att behöva sakna den ena föräldern mer än nödvändigt. Det kan låta hårt, men jag anser att om han gjort de val han gjort så är det också han som får stå för konsekvenserna. Tidigare var jag tillsammans med en kille som bodde på Gotland, och det första jag sa till honom när vi pratade om barnen var att jag inte var flyttbar på några villkor som helst (mer än möjligen inom någon mils radie) eftersom barnen hade växelvis boende, och jag ansåg att de hade lika mycket rätt till sin pappa som till mig. (Han sa att det inte var något problem, men ändrade sig sedan och tjatade mycket om att jag skulle ta med mig barnen och flytta till Gotland. Jag fortsatte att tala om att jag inte kunde göra så mot barnen.) Detta anser jag fortfarande, att barnen har lika stor rätt till båda sina föräldrar. Och jag anser inte att det är jag som fråntar dem möjligheten till detta, när det är pappan som valt att bygga sig ett nytt liv 11 mil bort. Det enda jag känner just nu är en stor sorg, en sorg över att barnen ska behöva hamna i kläm hela tiden. Givetvis förstår jag att barnens pappa inte heller vill vara utan barnen mer än nödvändigt, och när jag försöker sätta mig in i hans situation så kan jag se att han såklart brottas med en massa olika känslor. Jag tror att det skulle kännas lika jobbigt för honom att inte få pussa på småkillarnas truliga kinder på vardagskvällarna. Bara tanken på att få mindre tid med barnen än man redan har är som en blöt yllefilt runt hjärtat, kall, otäck och skrämmande. Och därför hoppas jag att han kommer göra allt han kan för att ändra förutsättningarna så att han kan fortsätta att vara en närvarande pappa vid ett växelvis boende. I annat fall får han ta konsekvenserna av sina val och låta barnen bo hos mig. Synd bara att det även innebär konsekvenser för barnen…

Ett litet förtydligande…

Mia — Wed, 27 Oct 2010 17:24:30 +0000

Jag vill bara påpeka att den här bloggen inte i första hand riktar sig till griniga, icke självkritiska personer som läser mina inlägg ungefär som *** läser Bibeln… Det här är mina tankar, känslor och funderingar, som jag gärna delar med mina vänner. Om sanningen är för jobbig att hantera när man läser den i tryck rekommenderar jag att man istället besöker helt andra websidor, t ex bolibompa.se.

Mentala förberedelser…

Mia — Tue, 26 Oct 2010 19:13:01 +0000

Imorgon är det dags för samarbetssamtal igen, och som vanligt går jag runt och funderar en massa. Vad är det som gör att driften att bråka och att hävda sig är starkare än kärleken till sina egna barn? Hur kommer det sig att en del hellre bråkar, gapar & skriker och kränker än samarbetar och beter sig vuxet? Just nu har jag så många frågor, och jag gör mitt bästa för att ställa mig utanför och tänka bort mina egna känslor för att på något sätt förstå. Förstå varför en vuxen människa beter sig respektlöst och rent ut sagt korkat i princip hela tiden… Förmodligen handlar det om sviktande självkänsla och ett missnöje med livet i stort, det behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Men även om mitt förnuft säger mig att det här inte handlar om mig, utan om den andre partens problem, så drabbar det ju mig och framför allt barnen. Och det har jag lite svårt att acceptera (att det drabbar barnen, alltså). Men det är väl bara att ta ett djupt andetag, räkna till tio och upprepa mantrat ”tålamod är en dygd” när man går uppför trapporna till det där samtalsrummet imorgon…

Stress, stress, stress………

Mia — Thu, 14 Oct 2010 19:56:06 +0000

Jag har alltid betraktat mig som en stresstålig människa, men de senaste månaderna har jag tvingats omvärdera synen på mig själv. Det känns som att allt rusar fram i racerfart, livet har lagt in en högre växel och snart drunknar jag i alla måsten… Dels är det ett oerhört högt tempo på jobbet, och det är givetvis inte bara negativt. Jag har alltid gillat utmaningar, och att ha flera bollar i luften samtidigt är sällan ett problem för mig. Men det är lite för stressigt just nu. Stora barngrupper, lite personal och många krav gör att man på något vis hela tiden känner att man inte räcker till. Tack och lov har jag helt fantastiska kollegor och en riktigt bra rektor – det tillsammans med alla härliga barn i f-klassen och på fritids, gör såklart att det ändå är fantastiskt kul att gå till jobbet. Fast man kan tycka att en stressig jobbsituation kunde räcka. Privatlivet behöver ju inte ställa till det också. Men det gör det tyvärr.

Mina barn mår inte jättebra, de har påverkats väldigt av deras pappas beteende på sista tiden, och det skär i mitt modershjärta. Visserligen kan man ju bli glad över att samtliga barn säger att de vill bo hos mig på heltid, för det vill jag ju också att de ska, men det är inte kul att se hur pass svikna de upplever att de blivit. Det gör att jag försöker finnas till lite extra för mina barn. Igår var det kvällsföreläsning på jobbet, men jag kände att jag inte ville stressa iväg på kvällen och vara ifrån barnen när de inte är direkt harmoniska. Jag tog upp det lite fint med rektorn, som direkt sa åt mig att jag givetvis skulle vara hemma med mina barn istället för att sitta på föreläsning. Heder åt honom! Det var exakt vad den överstressade mamman behövde få höra…

Vardagslivet är också ett annat stressmoment. Det är tufft nog att sköta hushållsarbetet i en vanlig familj, men att ta hand om ett hem där nio personer lever (även om inte alla är här samtidigt) tar så mycket mer energi än vad man kan föreställa sig. Just nu upplever jag att jag inte gör annat än lagar mat, städar, diskar, tvättar… Min vilopuls är på 120 (minst) och jag kan inte ens somna på kvällarna… Jag skulle behöva en hushållerska eller i alla fall lite avlastning…

Problem…

Mia — Fri, 08 Oct 2010 17:21:12 +0000

Barnens pappa gifter sig på söndag, och han har bett om att få ha barnen då även om det är min helg. I gengäld lovade han att ”hjälpa till” och ta hälften av höstens stängningsdagar på förskola/fritids. Egentligen är det ju fel att säga ”hjälpa till” när man har gemensam vårdnad. Är det fyra stängningsdagar på en termin så får man såklart ta två var. Är det tre dagar tar man en och en halv var, osv. Samtliga tre stängningsdagar har i höst har infallit på jämna veckor, dvs ”mina” veckor med barnen. Då jag själv jobbar inom skola/barnomsorg har även jag haft studiedag en av dessa dagar, samt den som kommer nu i november. Barnens pappa hävdar att jag ska ta ledigt eftersom stängningsdagarna infaller mina veckor, medan jag anser att man givetvis ska dela på ansvaret då detta inte handlar om att jag vill byta dagar för att hitta på något eget utan barnen. Stängningsdagarna ligger ju helt utom min kontroll. Som sagt så gick han med på att ta sin del av ansvaret, och har hittills tagit en halv stängningsdag (och jag en och en halv). Alltså är det han som ska vara med barnen nu i november, den tredje stängningsdagen. Jag informerade om datumet i förra veckan, och påminde om vår deal vad gäller helgen. Först tvärvägrade han att ta sitt ansvar, sedan kom han med idéen att hans nya tjej kunde ha barnen, men att jag då skulle få hämta barnen hos henne utanför Emmaboda på måndagkvällen. Då vi bor ca 11 mil därifrån anser jag att det är uteslutet. I normala fall hämtar och lämnar vi barnen hemma hos mig, hos honom eller via förskola/fritids. Aldrig någonsin långt borta hos någon annan. När jag påpekade detta för honom fick jag även alternativet att hämta barnen på hans jobb kl 7 morgonen efter. Hur jag än försökt resonera med honom om detta så är det som att köra huvudet i väggen. Han anser för det första att det är mitt ansvar att ha barnen, trots vår överrenskommelse (han säger själv att han bara tänker ta ansvar för barnen varannan vecka). För det andra så har han bestämt att det bara finns två möjligheter att lämna/hämta barnen, och då är allt annat fel. Nu vet jag inte hur jag ska göra i helgen – han har inte följt sin del av vår överrenskommelse så därför borde jag i rimlighetens namn inte heller behöva följa min del. Men jag tycker att det är tragiskt att en människa kan vara så förbaskat stolt och bråklysten att han hellre låter bli att ha med sina egna barn på sitt bröllop än att försöka samarbeta på normalt vis med deras mamma. För jag har verkligen inte bråkat med honom, jag har bara krävt att han för en gångs skull ska stå för det vi kommit överens om.

Energitjuvar…

Mia — Wed, 06 Oct 2010 19:57:45 +0000

Att gå runt och bära på jobbiga saker, eller att försöka argumentera med människor som inte vill lösa något kan vara fruktansvärt tröttsamt. Det finns personer som gillar att bråka bara för bråkandets skull – de kanske känner ett behov av att hävda sig eller har svårt att acceptera att de inte får bestämma jämt. Oavsett hur man försöker lösa konflikten så når man inte fram till en sådan individ, och man blir så trött av att så att säga fäktas med väderkvarnar. Just nu har jag drabbats av en sådan energitjuv. Det är ju ingen hemlighet att barnens pappa och jag inte är bästa vänner. Det måste man givetvis inte vara bara för att man har barn ihop, men jag anser att det i alla fall vore önskvärt med ett fungerande samarbete. Dessvärre verkar jag vara ensam om den åsikten. I två års tid har jag funnit mig i alla möjliga konstiga idéer, rena elakheter, lögner och påhopp, allt för att inte barnen ska må dåligt. Men i alla dessa samarbetssamtal vi suttit i framkommer det tyvärr hela tiden hur pass lite fokus det är på barnen, och mycket fokus på att hävda sig gentemot mig. Nu har jag tröttnat, och för första gången sätter jag ner foten ordentligt. Det har resulterat i ännu mer bråk och påhopp. Men den här gången ger jag mig inte, jag har tröttnat på att vara dörrmatta. Jag tror att barnen mår bra av att ha en mamma som vågar stå för det hon vet är rätt, som inte låter sig hunsas eller behandlas respektlöst. Det känns riktigt befriande att ha kommit till den insikten. Det här gäller ju egentligen alla områden i livet – man mår väldigt bra när man vaknar upp och inser att man faktiskt har ett val. Antingen låter man sig behandlas hur som helst, eller så ställer man sig där mitt i motvinden och säger STOPP! Sedan kan de som vill bråka bara för bråkandets skull blåsa sig yra i sin iver att trigga gräl. Mig rubbar de inte ändå… Och ny energi får jag väl tanka hos alla de underbara människor som omger mig – M, barnen, vänner och kollegor. Ni ska veta att ni är viktiga!

Uppdateringar från Mias dokusåpa

Mia — Sun, 19 Sep 2010 15:30:46 +0000

Jaha, vart ska man börja med uppdateringen av mitt liv? Bäst att ta något positivt först Igår var det exakt ett halvår sedan jag och M var på vår första dejt. Konstigt hur tiden kan gå så fort, men samtidigt kännas som en evighet… Jag har mått så bra i hans närhet, och det känns så rätt och ”hemma” när vi är tillsammans. Härligt! Jag har en känsla av att vi kommer vara minst lika lyckliga även i fortsättningen! Gårdagen bjöd på både marknad, fika med fina vänner samt IKEA, men även myskväll med pizza och film. I fredags var vi förresten och såg Resident Evil: Afterlife, och den var bättre än jag vågat hoppas på.

I veckan har jag även varit på ett av dessa oerhört givande samarbetssamtal, och precis som en av samtalsledarna påpekade verkar det hända en massa nya saker mellan varje samtal som förändrar läget. Jag ville att barnens pappa skulle ta en av de stängningsdagar som är på förskolan nästa vecka, då jag själv har studiedag och verkligen behöver gå på en viktig föreläsning. Tidigare när jag frågat om detta datum har han bara svarat att jag får betala honom i sådana fall, eftersom stängningsdagarna är i min vecka med barnen (han är tydligen inte förälder alla veckor, utan bara varannan). Efter att exmaken haft en lång utläggning om att mina veckor är mina och hans veckor hans, och att det måste hållas strikt – inga byten av dagar eller samarbete i någon som helst form – var det lite komiskt att han i slutet av mötet frågade om barnen kunde vara hos honom helgen vecka 40. Jag kontrade med att det i vanliga fall kunde gått hur bra som helst, men nu ville han ju inte byta dagar eller samarbeta på några som helst villkor, så tyvärr såg det ju lite omöjligt ut… Men… Om han trots allt kunde ta sitt föräldraansvar och ta den ena av stängningsdagarna nästa vecka så kunde vi ju göra ett undantag, sa jag. Så helt plötsligt kunde han ta ledigt halva dagen i alla fall. Otroligt! Jag frågade vad det var han och barnen skulle hitta på, men han svarade inte när vi satt på mötet. Men i trapphuset efteråt talade han om att han och nya flickvännen ska gifta sig. Så nu vet jag inte om jag ska tycka att han är korkad, dumdristig eller bara naiv… Missförstå mig rätt, han får så gärna hitta kärleken och bli lycklig. En glad pappa är en bra pappa, tror jag absolut. Men att gifta sig är en stor sak, särskilt när det är barn inblandade från båda håll. Därför kunde man ju tycka att det vore önskvärt att man kanske hade känt varandra längre än… ja vad kan det vara? 10 veckor högst. Hur väl känner man någon efter 10 veckor? Hur trygga känner sig barnen med en person man känt i två månader? Jag håller tummarna för att det kommer gå bra med allt, och har konstant låten ”man får köpa grisen i säcken och chansa” på hjärnan…….

Funderingar…

Mia — Fri, 10 Sep 2010 20:42:51 +0000

Idag var jag på sjukhuset tillsammans med barnens pappa för att träffa en allergikonsulent. Som jag tidigare berättat har vår äldsta son R pälsdjursallergi (samt andra allergier), och hans pappa har inte riktigt förstått vidden av det. Hans nya flickvän har hästar och hundar (samt en katt, visade det sig) och R blir allergisk när de är där och hälsar på. I de spännande samarbetssamtal vi går på har jag blivit anklagad för att vilja förstöra exmakens nya förhållande, vilket är näst intill skrattretande. Om han bara visste hur ofta jag önskat att han skulle träffa någon ny, så han kunde bli lite mindre bitter och tvär… Vad jag inte hade räknat med var att han totalt skulle släppa sin papparoll i och med att han fick en ny relation. R:s allergi nonchaleras, och som om inte det vore nog blev mellankillen W biten i ansiktet av ena hunden häromveckan. Att jag har invändningar mot att de åker dit beror således inte på relationen i sig, utan på att mina barn far illa. Moderskänslor är bland det starkaste som finns, och jag vill att mina barn ska må bra både fysiskt och psykiskt. För att försöka få barnens pappa att förstå vad det innebär att ha ett barn med allergi (vilket han har klarat att hantera bra tidigare, men nyligen har han drabbats av någon slags minnesförlust) besökte vi alltså en allergikonsulent. Hon var väldigt bra och förklarade mycket pedagogiskt att man som förälder måste göra så mycket det bara är möjligt för att hjälpa ens barn att inte utsättas för allergener. (”Man kan inte regelbundet utsätta ett pälsdjursallergiskt barn för allergener. Vi brukar jämföra det med misshandel”) Jag hoppas bara att exmaken lyssnade på ALLT hon sade, och inte tog till den där selektiva hörseln som är så populär…

Jag märker själv att jag låter lite bitter för tillfället. Och det kanske jag är. Eller uppgiven. Eller bara så väldans trött på vissa saker… Jag har märkt att många personer som man trodde gott om tyvärr visat sig vara helt annorlunda än de vill verka (inget nytt fenomen kanske, men alltid jobbigt när man drabbas själv). Pga av de val jag gjort i livet (att sluta låtsas vara något som jag inte är, att våga följa mitt hjärta, att vägra behandlas som mindre värd etc) finns det folk som inte ens kan hälsa på mig längre. Som väljer att umgås med personer som de vet har gjort mig illa, bara för att dessa fortfarande passar in i deras perfekta värld. Någonstans har det blivit fel, när man nonchalerar människor som alltid behandlat en väl, som gett ut av sig själv och som alltid funnits där, och istället väljer sällskapet av personer som är falska och elaka, bara för att dessa personer fortfarande tillhör samma sammanslutning som man anser är det enda rätta. Jag tror att det är farligt när man slutar tänka själv. När man är så rädd för vad andra ska tro, så man helt glömmer de viktigare tingen i livet – t ex att älska sina medmänniskor, och då i synnerhet dem som man har nära sig. Jag blir lika sårad varje gång jag inser att jag av någon anledning är mindre värd än personer som ljuger, kastar ut sin partner, behandlar barn respektlöst etc. Vissa personer kallar sig kristna fast de i själva verket har glömt andemeningen i kristendomen…

Egentligen är jag tillräckligt stark i mig själv för att veta att jag faktiskt inte har gjort fel val i livet. Jag mår bättre än någonsin, jag har äntligen hittat en man som behandlar mig med kärlek och respekt och barnen njuter av att ha en levnadsglad mamma som låter dem vara barn och ha roligt. De som inte kan unna mig att vara lycklig, utan hellre väljer att tro på lögner eller förmätet tror att de är de enda som gör rätt är ju egentligen ganska sorgliga individer. Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin döma en människa för dennes religion, politiska tillhörighet eller annat. Det som är viktigt är inte om man kallar sig kristen eller socialdemokrat eller punkare eller något annat. Det viktiga är hur man behandlar andra. Och vem vet, en vacker dag kanske de som sårar mig just nu inser det också….

Själviskhet…

Mia — Fri, 20 Aug 2010 21:53:44 +0000

Mina barns pappa har träffat en ny tjej, och det känns såklart bra. Hon är förhoppningsvis både trevlig och snäll och barnen verkar gilla henne. Så långt är allt väl. Men… Det finns ju nästan alltid ett ”men” när något verkar bra. Tjejen i fråga har både hästar och hundar, och det plus en kille med pälsdjursallergi är ingen bra kombination. Min äldste son R är nämligen allergisk mot bl a pälsdjur. När jag träffade M hade han katt, men när jag berättade om R:s allergi lät han den bli utekatt på en gång tills han lyckats hitta ett nytt hem åt den.

Man skulle ju kunna tro att R:s pappa med tjej skulle tänka som jag och M, men det är tydligen lite för mycket begärt. Mitt mammahjärta blev både chockat och sorgset när barnen berättade att de varit hos pappas nya tjej, men att R fått ta allergimedicin hela tiden, samt blivit placerad ensam i en liten friggebod (”ungefär som en lekstuga”) nattetid. Jag tog upp detta med barnens pappa, som medgav att så var fallet men tillade att de inte var där särskilt ofta.

Idag skulle jag och M på fest. Precis innan jag skulle ta en dusch ringde min telefon. Det var R som (väldigt ledsen på rösten) stammade fram att jag antingen skulle hämta honom, eller så skulle han behöva följa med till pappas nya tjej. Han pappa var upptagen så jag bad R säga till honom att ringa upp. Det gjorde han senare. Jag ifrågasatte att de skulle åka dit (det vore ju bättre att tjejen kom till dem istället) och påpekade att R har en allvarlig allergi och inte mår väl av att utsättas för allergener en hel helg. Han blev mycket defensiv och otrevlig, och gick inte att resonera med över huvud taget. Jag pratade med R som tyckte att jag skulle komma och hämta honom, vilket jag gjorde så fort jag bara kunde. Mellansonen W meddelade att han önskade att han inte heller hade tålt päls så han kunde fått vara med mig i helgen. Sötisen…

Det fick bli myskväll med R framför ”Star Wars – The Clone Wars” istället för fest. Givetvis är R och hans hälsa så mycket viktigare än party. Men trots att vi haft en mysig kväll är jag ganska ledsen – hur kan man göra så mot sitt barn? Hur kan man medvetet utsätta honom för något han blir sjuk av? Nog för att jag börjar bli härdad på den fronten, men det här tog nog priset.