Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta… Hade det inte gällt mina fina barn så hade jag förmodligen sett det komiska i hela situationen, men när jag ser kaoset i barnens känslor så är det lätt att hålla sig för skratt. Barnens pappa har fått för sig att han ska stämma mig för att få hela boendet, trots att barnen uttrycker väldigt tydligt att de inte alls vill bo på heltid hemma hos honom. Som jag skrivit spaltmeter efter spaltmeter om tidigare är relationen mellan mig och exet minst sagt frostig. Han tog initiativet till vår separation för drygt fem år sedan, och när han sedan ångrade sig (efter att vi delat på oss) och jag inte ville göra ett nytt försök blev han bitter, tvär och hånfull och har varit så sedan dess. När jag träffade min fina M för tre och ett halvt år sedan satt jag och exet i ändlösa samarbetssamtal på familjerätten, där vi skulle försöka enas om vart barnen skulle gå i skolan/förskolan. Deras pappa flyttade från det samhälle vi bott i redan när vi separerade, och flyttade sedan en gång till i en annan riktning. M hade hus ett par mil från där jag bodde med barnen, och pappan skulle inte behöva köra mer än någon km extra för att lämna barnen ifall de fick börja skola/förskola där M:s barn redan gick. Exet motsatte sig detta och ville att de skulle gå kvar i gamla skolan/förskolan trots att ingen av oss bodde där. Jag föreslog att han kunde ta över min lägenhet, alt skaffa sig annat boende på vår gamla ort, men det ville han inte. Då det inte fanns något som talade för att barnen skulle gå kvar på gamla orten, gick han till slut med på att låta barnen flytta. Han fick därmed köra 4 km extra sammanlagt till och från jobbet.
Det växelvisa boendet fortsatte utan några större bekymmer och barnen fann sig snabbt tillrätta i sin nya miljö. Så träffade pappan ny tjej som bodde drygt 10 mil bort, och valde att flytta till henne efter ett tag. Återigen blev det diskussioner hos familjerätten, eftersom jag ansåg att man inte bara kan flytta så pass långt bort och sedan tro att man kan ta med sig barnen. Eftersom jag själv varit i den situationen tidigare (innan jag träffade M dejtade jag en man på Gotland, och trots enträget tjat från hans sida vägrade jag att ens överväga tanken att flytta dit, med motiveringen att barnen hade växelvis boende och att jag inte hade någon som helst rätt att förvägra dem det), tyckte jag faktiskt att jag hade rätt att ha en åsikt i ämnet… Barnens pappa höll inte med. Han tyckte att han hade all rätt att ta barnen på heltid. Trots allt blev de boende hos mig, och har så varit i snart två och ett halvt år. De saknar givetvis sin pappa, och känner sig rätt så svikna av honom, men överlag hanterar de situationen bra.
I vintras blev så vår samarbetssituation om möjligt ännu sämre än tidigare, då lillkillen M berättat för fröknar på skolan att pappa slagit honom och utsatt honom för annan fysisk bestraffning. En polisanmälan gjordes och en utredning drogs igång. Jag tyckte att det var lite jobbigt, men var samtidigt lättad över att någon äntligen tog M:s berättelse på allvar. Jag hade tidigare försökt berätta om situationen vid två tillfällen då vi satt i samarbetssamtal, men socialsekreterarna som höll i samtalen ignorerade tyvärr detta. Jag hade även vid flera tillfällen försökt diskutera det med barnens pappa, men som alltid skrattade han bara åt mig, skakade på huvudet och upprepade sitt mantra om att jag inte förstår mig på barnuppfostran. Mellankillen W hamnade i en extremt jobbig lojalitetskonflikt, och bröt ihop mer än en gång här hemma eftersom han slets mellan en önskan att vara pappa till lags och att samtidigt våga säga som det var. I utredningen som gjordes ansåg socialsekreterarna att han hellre ville bo hos sin pappa, och när vi pratade om det hemma blev han både arg och frustrerad och sa ”ingen vill ju lyssna och förstå! Jag vill INTE bo hos pappa hela tiden, men jag vill ju träffa honom mer än jag gör nu…”
Grundat på socialsekreterarnas uppfattning i utredningen (som alltså gäller att han använt fysiska bestraffningar mot sina egna barn!) tänker han alltså nu stämma mig för att försöka få boendet. Jag fick ett brev för två veckor sedan där hans advokat undrade hur jag ställde mig till det hela, samt undrade över hur jag tyckte att umgänget mellan mig och barnen skulle utformas… Jag pratade med barnen om detta, eftersom det givetvis är viktigt att veta hur de vill ha det. Skulle de hellre vilja bo hos sin pappa så känns det ju onödigt att fightas till sista blodsdroppen för att låta dem bo här, om ni förstår hur jag menar. Båda pojkarna förklarade att de gärna skulle vilja att pappa flyttade tillbaka så att de kunde bo halva tiden hos honom, men ingen av dem var villig att byta och bo hos honom på heltid och bara träffa mig på helgen. Jag lät W läsa igenom och godkänna mitt svar till advokaten innan jag skickade det, eftersom han flera gånger uttryckt frustration över att ha blivit missförstådd. Han sa att han menade precis som jag skrivit, och jag mailade iväg svaret där jag bl a föreslog att vi kunde träffas på familjerätten och diskutera. Idag fick jag ett nytt brev av advokaten, där jag upplystes om att exet alltså tänker stämma mig.
Som jag började inlägget med vet man knappt om man ska skratta eller gråta, det känns helt absurt på något vis. Jag anser att barn har rätt till båda sina föräldrar, och om man inte klarar att leva ihop så kan växelvis boende vara en bra lösning. Men om den ena föräldern flyttar ifrån sina barn, har han/hon då inte visat att andra saker är viktigare i livet än barnen? Kan man verkligen flytta drygt tio mil bort och sedan förvänta sig att barnen ska flytta med, bort från sin andra förälder och ev. syskon? Jag bor nu drygt två mil från platsen där vi bodde innan separationen, och pappan bodde ca 15 km därifrån när vi hade växelvis boende. Båda platserna anser jag är inom rimligt avstånd från ”startplatsen”. Men borde man inte tänka efter lite innan man flyttar så långt bort att ett växelvist boende blir en omöjlighet? Jag kan bara utgå från mig själv, och jag skulle ALDRIG utsätta mig för att gå miste om att pussa barnens mjuka kinder godnatt på vardagskvällarna, eller avstå våra högläsningsstunder när vi skrattar tillsammans åt Ole Lund Kirkegaards underbara böcker, eller missa killarnas badmintonträning eller läsläxor eller… Kort sagt: Jag skaffade barn för att få tillbringa tid med dem, för att få dela vardagen med dem, för att se dem växa upp och finnas där för dem så fort de behöver mig. Barnen förväntar sig detta av mig, och jag kommer att slåss till sista blodsdroppen för att få fortsätta att vara vardagsmamma till några av världens finaste barn. Om pappan också vill uppleva barnens vardag och flyttar närmare igen så blir jag väldigt glad för barnens skull och går givetvis med på växelvis boende. Men tills dess får han faktiskt stå sitt kast och leva med konsekvenserna av de val han gjort. Jag har inte valt bort mina barn och kommer aldrig att göra det heller.