Jag vet inte om det har med åldern att göra, men jag tycker att tiden går väldigt fort. Det känns som att det är måndag och fredag hela tiden, vardagarna och helgerna däremellan bara svischar förbi i rasande tempo. Det är t ex bara 18 dagar kvar på det här året, hur galet känns inte det? Var det inte typ igår som jag beundrade min fina Clone Wars-almanacka över 2011 och längtade efter att få hänga upp den? Och nu är den nästan förbrukad… (Och om jag ska tänka i ett längre perspektiv – var det inte nästan igår som jag hängde på fritidsgården på fredagskvällarna? Och nu är äldsta sonen och ränner på sin fritidsgård… Eller vänta nu, det var kanske ett tag sedan man gick på högstadiet trots allt…)
Man skulle ju kunna dra slutsatsen från tidigare blogginlägg att jag upplever att tiden rusar eftersom jag är konstant stressad, men så är nu inte fallet. Jag har faktiskt gjort en medveten ansträngning att lugna ner mig och försöka hitta ett lugnare tempo i vardagen. Det fungerar hyfsat hittills i alla fall! Och tiden rusar ju faktiskt även på helgerna när jag (ibland) slappar och tar det lugnt.
Denna höstterminen har varit ovanligt fullspäckad med aktiviteter dessutom. Det har varit innebandyträningar, föräldramöten, skjuts hit och dit och en massa hämtande och lämnande överallt. Då flyger tiden ju också iväg… Men det har ju sina fördelar med såklart – det är ju värre om man upplever att tiden i princip står still och man är galet uttråkad och rastlös hela tiden. Och det är inte bara en massa måsten som vi hunnit med – vi har faktiskt haft det riktigt bra i höst också, med fester, utflykter, myskvällar, restaurangbesök och sådant 
Jag kan se en stor fördel med att tiden går för fort, och det är när man väntar på eller längtar efter något/någon. Igår var min älskade M på Öland och jobbade och kom inte hem förrän idag. Det kan ju tyckas lite fånigt kanske att hinna sakna någon bara för att denne är borta en dag och natt. Men jag längtade verkligen hur mycket som helst. Då var det ju tur att tiden ändå gick relativt fort så vi kunde ses igen… Härom veckan var M hemma själv eftersom jag var i Malmö och hälsade på mina föräldrar. När jag körde hem dagen efter sa han till mig i telefon ”åk aldrig ifrån mig så länge igen” 
Så vi verkar vara två som känner likadant. Och det kunde ju generera ett eget blogginlägg, den där starka samhörigheten vi faktiskt känner hela tiden. Allting blir så mycket roligare, härligare, ljuvligare och mer fantastiskt om jag har M vid min sida. Han är den jag helst shoppar med, fikar med, går ut med, ser på film med… You name it. (Men givetvis kan jag njuta av goda väninnors sällskap med i ovan nämnda aktiviteter, tror ni förstår vad jag menar). Och det är ingen risk att jag behöver känna mig som en klängranka på honom, för jag vet att han resonerar likadant. Våra kvällar och helger tillsammans är guld värda. Det är som att ha en bästa kompis som man har dökul ihop med samtidigt som man är vansinnigt förälskad i karln. Match Made In Heaven, med andra ord 