”Det här kan jag få högt blodtryck av!” brukar jag häva ur mig lite titt som tätt, särskilt när det är något tekniskt som går emot mig eller barn som tjatar sönder mig. Egentligen har jag inte tänkt så mycket på det här med blodtryck genom åren, jag har alltid haft ett normalt sådant. Men för ett par år sedan, när jag åkte in och ut från sjukhuset och vägrade inse hur pass illa ställt det var med mig där ett tag, hörde jag för första gången hur sjuksköterskorna kommenterade att jag hade lite högt blodtryck. Jag tänkte att det hängde samman med mitt allmänna hälsotillstånd, men har ändå aktat mig lite för migränmediciner som man inte ska ta när man har högt blodtryck. Idag hade jag bokat en läkartid eftersom jag kände att jag faktiskt skulle vilja veta vilka mediciner jag kan ta när jag får migrän (denna veckan har jag haft det fyra dagar i sträck, inte världens värsta anfall men ändå molandes i bakgrunden), samt få recept utskrivet. När blodtrycket kollades blev det återigen konstaterat att det var lite för högt. ”Jaha, då får jag väl börja träna då” sa jag lite uppgivet. ”Ja det är ju alltid bra” tyckte läkaren, och sedan pratade vi om hur viktigt det är att inte stressa för mycket. Det här med träning har jag redan listat ut hur jag ska kunna klämma in i mitt fullspäckade schema (med sju barn i huset tillhör jag faktiskt de få personer som har rätt att säga att jag inte hinner med ”vanlig” träning – det finns inte upplysta vägar i tillräcklig omfattning för löpträning utanför huset och att bege mig någonstans för att träna skulle garanterat höja blodtrycket ännu mer eftersom det är ett helt projekt bara att få tid att handla mat ibland… De som säger emot mig på den här punkten är välkomna att låna barnen i en vecka eller två för att förvissa sig om sanningshalten i påståendet 
). Jag tänker istället att jag ska försöka ut och gå en halvtimme på lunchrasten på jobbet, det borde göra någon nytta. Att ändra kosthållning blir väl inte heller något jätteproblem, det är ju bara till att vara disciplinerad och äta nyttigare helt enkelt (och undvika allt det där goda som jag har en tendens att kunna frossa i…)
Men hur 17 ska jag kunna sluta stressa? Från att jag vaknar på morgonen består ju livet mer eller mindre av olika stressande situationer. Väckarklockan ringer redan 05:50, och sedan krävs det inte mindre än 6 olika alarm för att jag över huvud taget ska kunna öppna ögonen. Framåt 06:25 brukar mitt medvetande registrera vart alla irriterande ljud kommer ifrån, och jag vaknar till tillräckligt mycket för att kunna inse att jag borde gått upp för länge sedan. Då är det dags att kasta sig i duschen för att sedan borsta tänderna, sminka mig, fixa håret, dricka kaffe (oftast med fönen i ena handen eftersom jag inte hinner sitta och dricka det utan får ta det medan jag fixar till mig) samt väcka alla barn (mellan tre och sju stycken beroende på vilken dag det är). Då ska det borstas tänder, se till så samtliga klär på sig, en del ska äta frukost och andra bryta ihop för att de inte ska äta hemma, frukt ska fixas till de minsta skolbarnen, gympapåsar och fika kommas ihåg, osv. Väl ute vid bilen ska det bråkas lite om vem som ska sitta fram (och det måste göras även om vi bestämt turordningen flera dagar i förväg). Alla ska spännas fast, väskorna läggas in i bagaget och nu när det börjar bli kallt: rutor skrapas :/ Med andan i halsen kör vi mot skolan, väl medvetna om att personalen inte alls uppskattar att vi stressar in på fritids kl 07:32, trots att sista lämningstid om man ska äta frukost är 07:30. Efter lite pussar och kramar och vinkningsritualer är det så dags att bege sig till Älgen, där lillskrutten går. Fröknarna där har vid det här laget vant sig vid mig och mitt stimmande, och där får jag (tack och lov) aldrig några sura miner när vi tittar in när alla redan satt sig till frukost.
Sedan börjar det stora racet in till jobbet. Oftast har jag otur och hamnar bakom bilister som inte förstår att skyltad hastighet är att rekommendera, utan som sniglar sig fram i betydligt lägre hastighet, eller bakom lastbilar eller andra maskiner av olika slag… Väl framme i stan gäller det att hitta en parkeringsplats vid jobbet, och när det väl är gjort halvspringer jag in till skolan. Eftersom jag inte har något eget klassrum har jag alltid massor med saker att släpa på, både papper, pennor, skrivböcker och annat som vi ska ha och jobba med. Vissa timmar är jag i mellanstadiets lilla grupprum med 9 sittplatser, trots att vi är 13 barn i gruppen. När lektionen är slut gäller det att få med sig allt tillbaka (ofta får jag gå flera vändor för att få med mig allt och dessutom städa bort en massa sudd som hamnat på bänkarna), och sedan börja plocka fram inför nästa lektion, i en annan lokal och med andra barn… (Nu menar jag inte att klaga, barnen är mysiga och jag har helt underbara kollegor. Men det är väldigt tufft att arbeta utan att ha någon fast punkt).
Efter jobbet är det dags för det stora hämtningsracet. Två eller fyra barn ska hämtas upp, väskor och lappar tas om hand, samma konflikt om vem som ska sitta fram måste klaras av och flera barn försöker i mun på varandra berätta om hur dagen har varit. Väl hemma frågar de barn som redan kommit hem vad det ska bli till kvällsmat, samtliga barn slänger sina väskor och skor huller om buller i hallen (och jag är vid det här laget för trött för att orka ropa ner dem igen) och jag måste komma på vad vi ska ha till kvällsmat. Sedan är det bara till att laga mat och se glad ut, diska, plocka undan osv. Med lite tur hinner jag slänga in en maskin tvätt någon gång mitt i matlagningen, och den ska sedan tas om hand.
Jag känner att ingen av de här delarna går att prioritera bort – barnen måste iväg till skolan, maten måste lagas och tvätten bli ren. Så hur ska jag kunna sluta stressa och få tid över att ta det lugnt? Att kunna vila efter jobbet är en utopi, trots att jag många gånger har både huvudvärk och ryggont. Maten lagar sig liksom inte av sig själv och disken hoppar inte in i diskmaskinen trots att jag ber den. Ska man bara köra på tills man rasar, eller hur ska man bära sig åt? Jag skulle ju inte vilja byta bort mitt liv för allt i världen, jag har världens finaste familj och är så lycklig att få bo med människor som jag älskar. Men inte ens en mamma orkar allt…