Mias blogg

Jag har funderat en del på det här med vänner och kompisar, och skillnaden däremellan. Vissa personer finns i ens liv ett tag, man har roligt ihop, men sedan försvinner de. Livet ändras och man utvecklas kanske åt olika håll. Andra personer intar direkt en plats i ens hjärta, och oavsett om man ses eller inte på ett tag så stannar de där inne i hjärtat. Även om det skulle gå tio år mellan gångerna man ses så kan man direkt ta upp där man slutade senast.

Min vackra väninna M är en sådan person. Vi umgicks mycket på 90-talet (och en del på 80-talet med för den delen), men av olika anledningar hade vi ingen kontakt på tio år. Förra sommaren bestämde jag mig för att leta upp henne. Sökte på Eniro och upptäckte att hon bodde ca tio minuters bilresa ifrån mig. Lite nervös skickade jag ett sms till det nummer som fanns angivet på Eniro – vem vet, hon kanske inte alls ville ha kontakt igen?!?  När hon svarade insåg jag att det fanns en anledning till att jag inte kunnat låta bli att tänka på henne och sakna henne i tio års tid. Hon var samma underbara person som jag kom ihåg, och hon hade saknat mig med. Vi pratade i telefon en lång stund och bestämde oss för att träffas. Nu blev jag lite nervös igen – tänk om vi skulle stå där som främlingar och inte riktigt ”connecta” i verkligheten..? Jag hade inte behövt vara orolig. I samma stund som hon öppnade dörren kände jag den där samhörighetskänslan, det var som om tiden stått stilla. Visst, hon var gift nu och hade fått två barn. Jag hade hunnit både gifta och skilja mig och dessutom fått tre barn. Men ändå var det som om vi bara varit ifrån varandra en vecka eller två. Samma sak upplevde jag när jag fick kontakt med en ”gammal” lärare/mentor/vän som jag känt i 20 års tid. Trots att man levt så olika liv och mycket hänt, så var det som om tiden stått still på något vis när vi pratade. Jag tycker att det är helt underbart att man kan fungera så, eller rättare sagt: att vänskap kan fungera så.

Något annat som jag förundras av när det gäller vänskap är att det aldrig är för sent att få nya, riktiga, nära vänner. Det finns fortfarande personer man träffar som direkt öppnar ens hjärta och tar en självklar plats där inne. Det var det som hände när jag träffade mannen jag bor med. När vi var ute på den där första dejten kändes det som om vi känt varandra en evighet. Förutom en stormande förälskelse känner jag en otrolig närhet och vänskap som på något vis blir en perfekt kombination – vi kan ha så fruktansvärt kul ihop (nästan som fnittrande fjortisar) samtidigt som jag är galet kär i honom.

Jag har även haft turen att träffa några andra vänner som också direkt bara klivit rakt in i mitt hjärta, och förhoppningsvis aldrig kommer att vilja promenera ut därifrån. Två av dem lyckades fånga upp mig förra vintern när jag mådde riktigt dåligt efter separationen från barnens pappa. Trots att vi var ”nya” vänner visade de mig så mycket omtanke att jag aldrig kommer glömma det. En annan sådan, helt underbar väninna, har tack och lov nyligen flyttat från Gotland närmare häråt. 

 Jag hoppas att dessa personer (och även andra såklart) känner hur mycket jag tycker om dem, och att de förstår hur viktiga de är!