Jaha, vart ska man börja med uppdateringen av mitt liv? Bäst att ta något positivt först 
Igår var det exakt ett halvår sedan jag och M var på vår första dejt. Konstigt hur tiden kan gå så fort, men samtidigt kännas som en evighet… Jag har mått så bra i hans närhet, och det känns så rätt och ”hemma” när vi är tillsammans. Härligt! Jag har en känsla av att vi kommer vara minst lika lyckliga även i fortsättningen! Gårdagen bjöd på både marknad, fika med fina vänner samt IKEA, men även myskväll med pizza och film. I fredags var vi förresten och såg Resident Evil: Afterlife, och den var bättre än jag vågat hoppas på.
I veckan har jag även varit på ett av dessa oerhört givande samarbetssamtal, och precis som en av samtalsledarna påpekade verkar det hända en massa nya saker mellan varje samtal som förändrar läget. Jag ville att barnens pappa skulle ta en av de stängningsdagar som är på förskolan nästa vecka, då jag själv har studiedag och verkligen behöver gå på en viktig föreläsning. Tidigare när jag frågat om detta datum har han bara svarat att jag får betala honom i sådana fall, eftersom stängningsdagarna är i min vecka med barnen (han är tydligen inte förälder alla veckor, utan bara varannan). Efter att exmaken haft en lång utläggning om att mina veckor är mina och hans veckor hans, och att det måste hållas strikt – inga byten av dagar eller samarbete i någon som helst form – var det lite komiskt att han i slutet av mötet frågade om barnen kunde vara hos honom helgen vecka 40. Jag kontrade med att det i vanliga fall kunde gått hur bra som helst, men nu ville han ju inte byta dagar eller samarbeta på några som helst villkor, så tyvärr såg det ju lite omöjligt ut… Men… Om han trots allt kunde ta sitt föräldraansvar och ta den ena av stängningsdagarna nästa vecka så kunde vi ju göra ett undantag, sa jag. Så helt plötsligt kunde han ta ledigt halva dagen i alla fall. Otroligt! Jag frågade vad det var han och barnen skulle hitta på, men han svarade inte när vi satt på mötet. Men i trapphuset efteråt talade han om att han och nya flickvännen ska gifta sig. Så nu vet jag inte om jag ska tycka att han är korkad, dumdristig eller bara naiv… Missförstå mig rätt, han får så gärna hitta kärleken och bli lycklig. En glad pappa är en bra pappa, tror jag absolut. Men att gifta sig är en stor sak, särskilt när det är barn inblandade från båda håll. Därför kunde man ju tycka att det vore önskvärt att man kanske hade känt varandra längre än… ja vad kan det vara? 10 veckor högst. Hur väl känner man någon efter 10 veckor? Hur trygga känner sig barnen med en person man känt i två månader? Jag håller tummarna för att det kommer gå bra med allt, och har konstant låten ”man får köpa grisen i säcken och chansa” på hjärnan…….