Min mellanstore kille W var på besök i sin nya skola idag, och det gick väldigt bra. Han bekantade sig genast med ett par killar, via Lego och Star Wars. När jag satt där och tittade på hur de lekte med diverse rymdskepp, Darth Vader, Luke och en massa droider insåg jag att denna lyckade introduktion till de nya kompisarna delvis började som en av mina jobbförmåner. Att arbeta med barn hör till det bästa som finns, och jag är därmed en lyckligt lottad människa. Förra hösten märkte vi på min förskoleavdelning att många av barnen var helt besatta av Star Wars. De lekte strid med lasersvärd och pratade knappt om annat än Yoda, Anakin och Kejsaren. Vi pedagoger tänkte att det hela säkert var en övergående fas, och väntade, väntade och väntade på att barnen skulle fångas av något som vi skulle kunna ha som tema att arbeta med. Efter ett tag stod det rätt klart att Star Wars INTE var en övergående fas, utan något som barnen levde med varje dag. Frågan var bara: Kan man ha Star Wars som tema att jobba med? Vad ska folk tro? Vi kom fram till att temat som väljs givetvis ska utgå från barnens intressen, och inte från vad ”fröknarna” anser att barnen borde intressera sig för (sedan måste man givetvis som vuxen vara med och styra vissa saker). Efter lite rådgivning från förskolans Reggio Emilia-guru (som blev otroligt entusiastisk och uppmuntrade oss att absolut jobba med Star Wars) började vi alltså vårt temaarbete Star Wars/klassiska sagor (vi tog även in sagor i temat, eftersom det fanns flera barn som var fascinerade av detta).
Många av barnen kunde precis allt om Star Wars, och de pratade på och försökte förklara för oss oinvigda. Vi lånade böcker om Star Wars och gjorde vårt bästa för att hänga med. Men det kändes inte tillräckligt… Skulle man verkligen behöva titta på filmerna också? Suck… Jag har alltid fnyst lite åt detta fenomen, och trott att filmerna är både barnsliga, fåniga och tråkiga. Så det var alltså inte med helt positiva känslor som jag tog mig an detta filmtittarprojekt. Jag bunkrade upp med godis och förberedde mig på att trots det somna tämligen omgående. Oj vad jag bedrog mig… För det första kände jag ju igen precis allt som hände på filmen från de böcker vi lånat till förskolan, jag kände ju liksom redan Han Solo och Boba Fett innan de dök upp. Och dessutom var ju handlingen intressant, för att inte säga uppslukande. Men visst, det här var ju första filmen (Episode IV), och den var ju säkert bättre än alla uppföljare. Eller..? Bäst att titta på dem också så fort som möjligt, tänkte jag och fortsatte med mitt filmfrossande. Jag tappade hakan mer än en gång under mina filmkvällar, ALLA filmerna var ju fantastiska! Varför hade jag inte förstått det tidigare? Jag och barnen på förskolan hade helt plötsligt ett gemensamt intresse att utforska, som aldrig verkade ta slut. Vi vuxna insåg att man dessutom kan få in nästan vad som helst i detta tema, inte minst arbete kring känslor och gott/ont. Det uppkom helt underbara diskussioner, exempelvis funderingar kring huruvida Han Solo och Indiana Jones är tvillingar eller om det helt enkelt kan vara så att Han Solo bara klär ut sig ibland? En morgon ställde sig en kille i dörröppningen på väg till matsalen, och utropade: ”jag ska vara lok” (den som går först i ledet till maten kallas ju lok). ”Näää, jag ska vara Luke, du får vara Yoda” kom det snabbt från en annan kille. ”Ja men jag menar LOK” försökte första killen. Lukeaspiranten gav sig inte förrän det blivit en lång diskussion, och han insåg att det handlade om lok till maten…
Jag introducerade Star Wars till mina barn där hemma också, och nu var vi helt plötsligt fyra stycken rymdnördar. Och sedan dess är det kört, kan jag säga. Både barnen och jag har såklart Star Warströjor (två olika har jag hittat i damstorlekar på H&M, en annan fick jag köpa på barnavdelningen i storlek 170…) och diverse andra Star Warssaker (vad sägs om en penna med en riktig Lego-Darth Vader på?). Det senaste jag förälskat mig i är en mjuk, bullig, söt och faktiskt glad Darth Vader, i kramdjursmodell. Helt ljuvlig! Vill ha, vill ha……..
Så att min W kom så snabbt in i leken idag på skolan, kan man ju nästan se som en av mina jobbförmåner… Hade det inte varit för de hängivna killarna och tjejerna på min förskola, så hade jag nog aldrig insett tjusningen med kanelbullsfrisyrer och ökenplaneter och då inte heller kunnat vidarebefodra detta till mina barn. Visst har jag ett underbart jobb?!? 
Gilla!!!=)