Det är ju inte jättelänge sedan som jag satt här och var nervös över mitt nya jobb på skolan, och undrade vad jag gett mig in på. Nu sitter jag här med lite ångest igen. Inte över att jobba på skolan, utan över att mitt vikariat där snart tar slut. Det är verkligen kluvna känslor som jag brottas med. Å ena sidan längtar jag efter alla härliga kollegor på förskolan. Jag blir så fånigt glad när jag ser någon av dem i matsalen eller på gården eller så… Det finns många helt fantastiska personer som jobbar där, och man har väldigt roligt i deras sällskap. Men detsamma gäller även skolan. Min närmsta kollega som jag delar förskoleklassen med har lärt mig så otroligt mycket. Hon är alltid lugn, pedagogisk och lyhörd gentemot barnen. Hon vet alltid vad som ska göras och hur, och hon har släppt in mig i samarbetet på ett välkomnande sätt. Och de andra pedagogerna på fritids (och även de av lärarna som jag lärt känna lite) är också fantastiska personer som jag verkligen kommer sakna. För att inte tala om barnen… (nu fick jag en klump i halsen, bara vid tanken på att inte få ha dessa små guldklimpar efter jul).
En positiv sak med mitt gästspel i skolan är att jag kommit på att det ju faktiskt är lärare jag vill jobba som. Jag trodde inte att jag saknat det så mycket, men när jag befinner mig i ett klassrum känner jag att det liksom är där jag hör hemma… Så även om jag med liv och lust går tillbaka till förskolan i januari (och verkligen tänker lägga ner min själ i arbetet där), så är jag (i alla fall i hjärtat) på väg mot skolan igen. Om rätt tillfälle dyker upp. Och om jag inte ändrar mig när jag är tillbaka på förskolan igen och märker hur bra jag har det där… 