Ibland får man de mest oväntade komplimanger, som kanske egentligen inte var menat som sådana. Jag har absolut ingen åldersnoja, känner mig varken gammal eller glåmig. Men visst finns det dagar då man känner sig lite lagom sliten och typiskt småbarnsmammeaktig (oj, vilket långt ord!!!). Det måste vara minst ett år sedan (kanske rentav två) som jag kom in på Systemet, just en sådan grå dag då jag var stressad och lite sliten, och skulle köpa lite cider. Öl är liksom inte min favorit, och vin är jag inte tillräckligt vuxen för att uppskatta. När jag ställt upp mina ciderflaskor på bandet stod jag och stirrade ner på kortautomaten, de fungerar väldigt olika i olika affärer så det gäller att följa instruktionerna noga… Efter en stund insåg jag att inget hände i automaten, det kom inte fram några som helst budskap om vad jag förväntades göra. Jag tittade upp på tanten bakom kassan, som snörpte på munnen och sa ”Jag vill allt se legitimationen!” ”Driver du med mig?” blev min spontana reaktion, och jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt. ”Nej det gör jag inte” sa tanten och snörpte om möjligt ännu mer på munnen. ”Åh, det var den finaste komplimang du kunde ge en sliten trebarnsmamma” sa jag lyckligt och sträckte över körkortet. Hon granskade det en stund och sa sedan, helt utan humor i rösten ”Åja, du ser minsann inte så värst sliten ut”. ”Nu gjorde du hela min dag, eller rättare sagt: hela min vecka” svarade jag medan jag knappade in det jag skulle på kortautomaten. Väldigt lycklig (och förvånad) tog jag mina ciderflaskor och gick ut till bilen. Det mest märkliga var att jag fick visa legitimation de två nästföljande gångerna också, och hos helt andra kassörer. Jag misstänker att en del av förklaringen kan ligga i att jag köpte fjortisdricka (cider och liknande) istället för något tjusigt årgångsvin… Men det här händer inte bara på Systemet. En fredagkväll skulle jag ta bussen in till stan, och frågade då chauffören vad det kostade. ”Det beror på hur gammal lilla fröken är” svarade han. Visserligen var det kväll och något skum belysning, men ändå… Han blev inte så lite generad när jag sa att jag var drygt 30.
Igår var det dags igen. Jag skulle handla lite mat i den lokala Icabutiken. Framme vid kassorna började jag fundera på om M behövde snus. Bäst att köpa lite, tyckte jag och plockade till mig en dosa som fick åka på bandet ihop med falukorv, mjölk och makaroner. Tanten (återigen en tant, märk väl!) bakom disken fick en konstig min och sa ”Jo… Det där snuset… Är du verkligen 18?” Återigen en komplimang när man som bäst behövde den! ”Jag är 33″ hasplade jag ur mig, och den här gången kunde jag inte låta bli att skratta lite. ”Jag vill nog se legitimationen” sa den lilla tanten, och jag sträckte över körkortet, med ett leende på läpparna som omöjligen gick att sudda bort. ”Oj då, jaha… Men man vet ju aldrig, du ser så ung ut” ursäktade sig tanten, när hon insåg att jag faktiskt var nästan dubbelt så gammal som hon trott. Jag talade om för henne att jag tyckte att det var en fin komplimang, och gick med lätta steg ut från affären efter att ha betalat. Det konstiga är att jag varken hade flätor, Star Warströja eller något annat ungdomsattribut på mig, jag såg nog lite lagom blek och trött ut efter en hel dag med alla söta barn. Kan det vara så att butiksbiträden helt enkelt har problem med synen, efter allt stirrande på skärmar och streckkodsapparater hela dagarna? Jag tror jag ska tipsa dem om att besöka en optiker, de kunde ju rentav få grupprabatt. 