Redan igår insåg jag att jag kanske skulle behöva vara hemma från jobbet idag. Själv gick jag tidigare från jobbet pga en elak migrän, som inte direkt blev bättre ju längre kvällen gick. Sedan talade äldste sonen R om att han var yr och hade huvudvärk, han såg riktigt blek och hängig ut, stackarn. Jag ställde väckarklockan på samma tidiga timme som vanligt, men väcktes en stund innan den hann avge sina muntra och inspirerande ljud, av en liten sexåring med migrän (han får det ibland). Äldste sonen brottades fortfarande med sin yrsel, och min migrän hade nu vandrat vidare och satt sig i vänster sida… I sådana här lägen borde det vara klockrent att stanna hemma från jobbet.
Dessvärre fick jag ett sms igår kväll från närmsta kollegan, som jag delar f-klassen med, där hon talade om att hon tänkte vara hemma eftersom även hon haft elak huvudvärk i ett par dygn. Detta gjorde att Fröken Duktig i mig började fundera över om jag på något sätt ändå skulle kunna åka till jobbet. Hade det ”bara” varit min migrän så hade jag tagit ett par piller (vilka förmodligen inte skulle ha hjälpt), bitit ihop och åkt till jobbet, men nu gällde det ju även mina små barn och helt plötsligt började jag fundera en gång extra… Jag kom fram till att jag inte skulle göra så mycket nytta på jobbet med tanke på min migrän. Alltså bestämde jag mig för att stanna hemma. M:s yngsta dotter var riktigt hängig och förkyld, vilket gjorde att även hon skulle vara hemma. I vanliga fall kunde jag gärna ha haft hand om henne med, ska man ändå vara hemma så gör inte ett barn mer eller mindre någon större skillnad. Men jag hade den elaka migränen (vilket innebar att jag helst bara ville lägga mig i en tyst vrå och halvdö), så jag kände mig knappt kapabel att ta hand om mig själv ens. Detta medförde att även M fick vara hemma från jobbet (vilket ju kändes konstigt).
Hela dagen idag har jag gått runt och funderat på varför det känns så ”fel” att vara hemma från jobbet, varför jag så gärna vill vara Fröken Duktig även när jag inte borde. Jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna den här inre pressen att vara så bra, duktig, oumbärlig… Många kvinnor (och säkert även män) verkar ha en tendens att bete sig som om allt hängde på dem. Alla världens bekymmer känns som lastade på ens axlar, och det är bara till att bita ihop och lösa det hela. Men varför är det så? Vad är det som gör att man biter ihop och gör den där extra ansträngningen, även när man inte orkar? Det gäller både på jobbet och hemma. Det är säkert ingen annan som kräver av alla oss självutnämnda spindlar i nätet att vi ska orka allt, det är en inre press jag talar om. Jag har t ex väldigt svårt att sätta mig i soffan och ta det lugnt om jag vet att köket är fullt med disk. Egentligen borde jag ignorera köket, med tanke på timmarna jag nyss lagt på tvätt och matlagning medan övriga i familjen kunnat ta det lugnt, men lik förbaskat känner jag mig tvungen att ta itu med den där disken. Fast jag verkligen inte orkar. Och det är väl då man ska börja fundera på hur smart man egentligen är som svischar fram i köket med den sista gnuttan energi, och sänder ut signalen att man orkar vad som helst, fast man egentligen är så trött att man skulle kunna börja lipa när som helst. Och hur klokt är det att åka till jobbet, trots att man själv är sjuk och mår dåligt? Risken är väl överhängande att man börjar bete sig sådär tragiskt martyriskt, lite lagom sur och bitter över att ingen verkar inse hur mycket man gör och vilket ansvar man tar. Men hur ska folk egentligen kunna läsa av situationen om man alltid knuffar undan Fröken Lyssna På Dig Själv till förmån för den där Fröken Duktig, som man så gärna vill vara? Jag inser att ansvaret till stor del ligger hos mig och mina medspindlar. Vi måste våga lämna nätets mittpunkt, våga släppa den där ”jag-har-koll-på-allt”-fasaden och visa att vi inte orkar precis allt. Framförallt måste vi visa oss själva det. Och jag tror egentligen inte att jorden går under om vi vågar släppa taget lite… Möjligen kanske det blir lite stökigare här och var (på jobbet och/eller hemma), men det kan det å andra sidan vara värt.