När jag sitter här i ett mysigt, vinterpyntat hem med en fin man sovandes på soffan jämte mig, börjar jag fundera lite på hur det kan komma sig att jag mår så bra i M:s sällskap. En del av förklaringen ligger naturligtvis i att han är en ovanligt fin och underbar människa, men någonstans tror jag även att det handlar om klimatet vi skapar tillsammans. Oavsett om det handlar om en relation med en partner eller någon annan form av social relation, är samspelet oerhört viktigt. Det ligger mycket i uttrycket ”man blir som dem man umgås med”. Även om man kanske inte blir likadan som den man tillbringar tid med, så påverkas man på något vis av den personen. Både bra och dåliga egenskaper förstärks beroende på hur det sociala klimatet är.
Det sägs att man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins, och jag om någon är väl en person som hjälpt till att bevisa den teorin. Jag har hunnit med både Herr Aldrig Nöjd, Herr Mytomanisk Neurotiker, Herr Psykopat och en del andra mer vardagliga bekantskaper innan jag slutligen hittade rätt. Så lugn, glad och nöjd som jag är nu har jag aldrig förut varit i en relation. Tidigare har jag slagit knut på mig själv för att vara till lags, gått på tå för att förmå den andre att vara snäll och trevlig, på något vis raderat ut min egen personlighet och vilja för att få min partner att vara lycklig. Detta har varit rätt jobbigt, och har givetvis lockat fram en del mindre bra egenskaper hos mig. Jag har blivit någon som jag inte vill vara, och den personen har kanske inte alltid varit lätt att leva med. I dåliga relationer finns varken prinsar eller prinsessor, bara mer eller mindre grodlika typer… Jag kan inse, såhär i efterhand, att det blivit som en ond cirkel där vi gått och irriterat oss på varandra och betett oss allt mer märkligt. Detta har jag faktiskt inte insett förrän nu, när jag mår bra i princip hela tiden. Jag går aldrig och oroar mig för att min man ska vara kylig och tyst en hel dag, bara för att han vill visa sitt missnöje över något jag gjort. Så hade jag det förut, och givetvis blir man inte en bra partner då, om man hela tiden går och är orolig att den andre ska ”straffa” en för något man kanske inte ens visste att man gjort fel. Inte heller blir man en bra partner av att aldrig veta om det man får höra är sant eller inte. Att kunna lita på den man älskar är både en nödvändighet och en rättighet, anser jag.
Istället för att deppa över det förflutna är jag väldigt glad att jag nu hittat rätt. Nu har jag äntligen en sådan där relation som jag unnar alla människor. En relation som lyfter och förstärker alla goda sidor hos oss båda, en relation där båda får känna sig behövda och älskade, en relation som gör mig varm ända in i själen… En kollega sa en gång att man först måste fylla sin idiotkvot innan man kan hitta rätt, och det är kanske det jag gjort nu. Fast det är klart, alla ex har inte varit idioter. Men det har varit idiotiska förhållanden, eftersom vi uppenbarligen inte passat ihop. Men tack och lov är smaken delad, och det finns säkert någon för alla. Om rätt prinsessa pussar på dem förvandlas kanske även de mest grodlika typer till prinsar… Vem vet?