Har ni tänkt på hur märkligt det är att man ändrar tycke och smak när det gäller vissa saker ju mer åren går, medan annat fortsätter att vara favoriter i åratal? Saker man gjorde, böcker man läste, filmer man såg och musiken man älskade förr kanske inte alls känns lika lockande idag. Ta t ex det här med kläder, hur tänkte man när man klädde sig i kavajer med stora axelvaddar eller snötvättade jeans med skinnimitationsdetaljer? Jag vill även minnas att jag hade ett par hemska hängseljeans som var hur moderna som helst. Och hur kan jag skriva om kläder utan att nämna ”doffetröjan”, en stickad, oformlig tröja med någon slags stackars blind elefant och ett annat oidentifierbart kryp på, allt i en orgie av mer eller mindre starka färger… Jag bokstavligen levde i den tröjan under en period på högstadiet, och den tillhör de där sakerna som jag aldrig kommer att kunna göra mig av med, även om jag inte direkt känner för att ha den på mig idag.
Häromdagen köpte jag filmen Amadeus på DVD. Jag hade inte sett den sedan någon gång på 90-talet, då den tillhörde mina absoluta favoritfilmer. Det var inte utan att jag kände mig lite nervös när jag skulle titta på den igen, tänk om jag inte skulle tycka lika mycket om den nu som jag gjorde förut? Jag hade inte behövt vara orolig, filmen var lika fantastisk som jag mindes den och Mozarts odödliga musik lika underbar som alltid. När jag satt där och tittade kunde jag inte låta bli att minnas min högstadietid lite extra. Det fanns tre M som jag älskade – Mozart, Monet och Monte Christo. Och även om tiden gått och saker förändrats så kan jag ärligt säga att jag fortfarande älskar de där tre M:en. Mozart är fortfarande min favoritkompositör, Monets tavlor tillhör fortfarande det vackraste som finns och när jag för några år sedan läste om ”Greven av Monte Christo” hölls jag fortfarande i ett järngrepp och kunde omöjligen lägga den ifrån mig.
Somliga saker ändras alltså inte med åren… Kan det ha att göra med att dessa saker (t ex de tre M:en) var sådant som gick raka vägen in i hjärtat, och som jag inte gillade bara för att alla andra gjorde det? Inte för att jag brukar vända kappan efter vinden, jag vet vad jag tycker om och vågar stå för det också. Men axelvaddar och snötvättade jeans var kanske aldrig något som fick en särskild plats i hjärtat, det tyckte jag nog mest var snyggt för att alla andra hade det och man tyckte att det var så man skulle se ut. Alltså saknar jag inte detta idag, och kan inte heller riktigt förstå vari tjusningen med detta låg. ”Doffetröjan” däremot, den älskar jag fortfarande dyrt och heligt, även om jag mognat lite och insett att andra kanske kan ta mig för förrymd mentalpatient om jag vandrar runt i den. Alltså får den ligga på en hedersplats och vila sig lite istället för att användas. Och det här med musik – jag hade en period (jag tror jag var sju eller åtta år) när jag tyckte sååå bra om Kicki Danielsson (pinsamt, jag vet). Jag kan fortfarande minnas hur jag gick runt med min klumpiga, röda freestyle och lyssnade på kassettband med Kicki på. Förkärleken till hennes musik försvann dock väldigt fort och utan att saknas alls, och jag vet än i dag inte vad det var som jag tyckte var så bra. Kanske var det så att många gillade henne, efter ”Bra Vibrationer”… På mellanstadiet däremot upptäckte jag Modern Talking, ett tag efter deras storhetstid kan jag tillägga. Jag fick nog en och annan kompis att ge dem en chans, men de flesta föredrog helt klart New Kids On The Block, vilka jag liksom aldrig riktigt tog till mig. Det rörde inte mig i ryggen att det var omodernt att lyssna på tysk pop med texter på urkass engelska, det som spelade någon roll var ju att jag gillade deras musik. För övrigt gjorde ju de falsettsjungande tyskarna comeback sedan när jag blivit lite mer vuxen, och jag kan fortfarande säga att jag njuter av att lyssna på deras musik… Och på George Michael, och Bryan Adams, och… Nä, nu har jag nog inte tid att skriva mer, jag tror jag ska titta på Tillbaka till framtiden, medan jag lyssnar på Wham! och läser lite Kalle Anka-pocket. Jag ska bara gå och spraya på mig lite 80-talshärlig Jane Hellen-doft först 