Jag brukar kunna se fördelarna med snön och kylan – barnen (och för all del även vi vuxna) kan t ex ha roligt med pulkor och skridskor – och jag tycker i vanliga fall att vintern på sätt och vis är ett nödvändigt ont för att man ska kunna uppskatta den ljuvliga våren och sommaren desto mer. Men i den kyla som drabbat oss nu hjälper inte ens mitt positiva tänkande, nu ÄR det banne mig för kallt! Tårna förvandlas till frusna pinnar bara man ska gå ut och hämta in lite ved, näsan fryser till is vid varje andetag och man behöver ha termobyxor på sig när man tar sig till jobbet – i bil!!! Här om morgonen körde jag fast i en snödriva precis utanför vårt hus. Fråga mig inte hur det gick till, men arg var jag och många kraftuttryck strömmade ur min mun (jag stängde dock igen bildörren efter mig först så att barnens små öron förskonades från dessa väl valda ord). Det tog minst en kvart att komma loss, och under den kvarten hann jag förvandlas till en tvättäkta vinterhatare. Vem kan på allvar glädjas åt snökaos på vägarna, förfrusna kroppsdelar eller att behöva pälsa på sig så mycket att man ser ut som en blandning av Svullo och Jabba The Hut? Finns det någon som hellre åker pulka i bitande köld än vattenrutschbana i sommarvärme? Och hur skulle någon normalt funtad person kunna föredra ljudet av knarrande skor i snön framför ljudet av havets vågor som slår in mot den varma stranden? Jag bara undrar…
Visst, vintern kan väl för all del vara lite mysig. Själv älskar jag tända värmeljus, en brasa i kaminen, varm choklad (ååå, jag tror jag måste göra mig en kopp på en gång!) och att gosa ner mig i soffan med älsklingen och en fleecefilt. Men i de flesta fall där man tänker ”jo, men det här är ju mysigt trots allt” så handlar det ju om desperata försök att hålla värmen. Vissa kvällar är det så kallt när man ska sova att jag bäddar med fleecefiltar och klär på mig både dunsockor i moonbootsmodell och velourbyxor (och då har jag ändå eldat i ett par timmar i samma rum…). En kväll övervägde jag t o m att ta på mig en mössa när jag låg där och huttrade under några lager kläder, täcken och filtar. Visserligen är jag ovanligt frusen av mig, jag fryser om fötterna även i sommarvärmen, men ändå.
Nej, nu drömmer jag mig bort till årets första vårhelger (i april måste det varit), när jag och fina M satt på trappan till huset och drack vårt morgonkaffe i solskenet. Jag tror inte att det bara var den där härliga nykär-känslan som gjorde att livet kändes extra underbart, utan även fåglarnas kvitter och solens värmande strålar. Våren bär på något sätt med sig glädje och hopp om livet. Alla bekymmer känns plötsligt små och obetydliga, och man är sådär härligt solig både på in- och utsidan. Medan jag väntar in den där första tussilagon och ljudet av porlande smältvatten som letar sig fram bland vägsanden som inte behövs längre mot halkan, försöker jag muntra upp mig med några kloka ord som en skolförälder sa till mig här om dagen: Det finns i alla fall inga mygg ute nu!!!