Nu börjar man verkligen känna att det är läge för lite långledighet. Året som gått har varit både stressigt och intensivt på flera sätt, och har bjudit på en och annan överraskning. I början av året var jag både ledsen och uppgiven, efter diverse svek och märkligheter. Jag var trött på allt, särskilt på att ge ut av mig själv i en dysfunktionell relation där man inte fick tillbaka ens en tiondel av all den energi, kärlek och engagemang man satsade. Efter att (rätt snart) ha insett att man mår så otroligt mycket bättre ensam, än vad man gör tillsammans med en person som hela tiden försöker trycka ner en och få en att känna sig värdelös, bestämde jag mig i februari för att på allvar njuta av att vara singel. Det gick ju fantastiskt bra, ända tills den fina, snälla, varma, härliga M lade till mig som vän på Facebook. Ni som följt min blogg sedan starten i augusti, har redan fått läsa om hur tveksam jag var till att våga tro att det skulle bli rätt den här gången, så jag var lite svårflirtad även om jag mådde otroligt bra av de chatstunder och samtal vi hade. I mars gick vi på dejt första gången, och där och då insåg jag att det här kunde bli bättre än något annat jag upplevt… Och så rätt den där känslan visade sig vara! Allt har flutit på otroligt bra, och vi har tillsammans med de sju barnen vuxit ihop till en glad och välmående familj. Men det har även inneburit en massa arbete rent praktiskt. M:s hus var inte direkt anpassat till tre extra barn och en heminredningsintresserad kvinna, så det har krävts både tid och energi för att få allt att bli bra för vår storfamilj. Och när vi precis hade kommit någorlunda iordning, var det dags att lämna lägenheten där jag bott med barnen, vilket medförde att M:s hus blev fyllt med möbler och kartonger som det inte riktigt fanns plats till… Vi har försökt samla alla ”mina” saker som inte får plats så de inte ska drälla runt i hela huset, men jag blir ändå lika uppstressad varje gång jag går förbi de där hörnorna med kartonger och annat, som hade velat packas upp och sorteras men som man varken hinner eller orkar med (eller har plats för…) Med lite tur får vi lite ordning under julledigheten i alla fall.
Efter sommaren var det dags för lite byte av jobb, då jag tog ett vikariat i förskoleklass/fritids på skolan som ligger i anslutning till förskolan där jag i vanliga fall jobbar. Som alltid när man byter arbetsplats tog det en hel del energi att komma in i jobbet, och det har varit långa och stressiga dagar. Men framförallt har jag haft roligt på jobbet, med både kollegor och barn. Det är inte utan att jag känner lite sorg i hjärtat över att inte kunna vara kvar efter årsskiftet, även om jag vet att de jag ska arbeta med på förskolan är jättehärliga personer som jag tycker mycket om. Jag hann bli lite klokare under min tid på skolan i alla fall, och har insett att det är lärare jag ska sikta på att få jobba som igen. Det går inte att förklara, men när jag befinner mig i ett klassrum känner jag att det är där jag hör hemma. Så en vacker dag jobbar jag förhoppningsvis som lärare igen… (även om jag trivs väldigt bra som förskollärare med).
Samarbetet (eller rättare: det icke fungerande samarbetet) runt barnen med deras pappa har också varit uppstressande och tagit mycket energi, och jag vet i nuläget inte riktigt vad som kommer hända framöver. I höstas, när jag hade barnen på heltid, kändes barnen mer harmoniska och glada än vad de gör nu när vi återgått till växelvis boende. Barnens pappa (som ju lite hastigt och lustigt gifte sig med en kvinna hann knappt kände) bor ett par mil härifrån de vardagar han har barnen, men på helgerna åker de till hans fru elva mil bort och han säger själv att det viktigaste för honom är att han får vara med henne. Han är inte villig att låta mellankillen gå på simskola ifall simskolan skulle infalla på en lördag eller söndag, för då ska de vara hos henne. Stora killen prioriteras bort helt och hållet pga sin allergi mot pälsdjuren som finns där. Barnen känns väldigt stressade och uppgivna av att inte få vara ”hemma” hos pappa när de är lediga, det är en återkommande kommentar att de inte vill till pappas fru på helgen. Mellankillen kan börja oroa sig redan på måndagen ”min” vecka över att de ska till pappas fru nästan två veckor senare. Jag tror inte att det är nyttigt att barnen flänger runt och inte känner sig hemma varannan vecka. Både minstingen och mellankillen säger att de önskar att de kunde få vara mest hos mig. Jag tycker att det är jättejobbigt att hela tiden försöka vara positiv till det växelvisa boendet inför barnen, trots att jag känner i mitt hjärta att det vore så mycket bättre för barnen att få ha EN fast, trygg punkt i veckorna. Det är inte så att jag anser att mamman alltid ska ha hela boendet, båda föräldrarna är viktiga för barnen och om det fungerar så kan växelvis boende vara en bra lösning. Men när det är som i det här fallet, när pappan först gått med på att barnen ska få börja i skola/förskola på ett ställe, och han sedan gifter sig med en kvinna elva mil bort och låter barnen komma i kläm så de känner sig rotlösa och otrygga, då tycker jag att det kan vara en fördel för alla parter om barnen får ha sitt permanenta boende på EN plats. Exmaken säger själv att han vill vara så mycket som möjligt hos sin nya fru (och det är ju inte så konstigt i och för sig), och att det inte känns som ett hem i hans gamla hus längre. Detta känner säkert barnen av, och det är förmodligen en del av förklaringen till att de hela tiden säger att de vill bo mer hos mig. Usch, så jobbigt… Man kan ju bara hoppas att allt löser sig framöver på något sätt.
Nu när jag får lite långledigt ska jag försöka fokusera på positiva saker: Jag och M ska mysa med varandra och alla barn, vi ska äta gott och unna oss att ha riktigt roligt. Min älskade storasyster med familj ska komma och hälsa på oss i mellandagarna, och de är väldigt efterlängtade. Förhoppningsvis kommer även mina föräldrar att kunna komma hit och se hur vi har det, eller så får vi åka till dem på lite dagsutflykt. I trettonhelgen blir det fest här hemma med kompisar och syskon till Magnus, för att fira hans 40-årsdag lite extra. En och annan kartong kommer säkert att hinnas packas upp under ledigheten med… Och framförallt så ska jag sova lääänge på morgnarna 
Trots den stress som varit under året som gått, har det ändå varit ett härligt och givande år med många bra händelser. Man måste såklart fokusera på det som varit positivt, och det faktum att M och hans fina barn kom in i våra liv gjorde att 2010 blev till ett bra år för mig och barnen, ett helt fantastiskt år för att vara mer exakt. Jag hoppas att 2011 kommer att fortsätta i samma riktning, med kärlek, glädje och en massa mys. Men med aningen mindre stress…