Idag var det dags för samarbetssamtal med barnens pappa igen. Den här gången var både min M och exets nya fru medbjudna, eftersom vi skulle diskutera frågor om barnens boende. Som det ser ut nu bor stora killen R hos mig på heltid, och träffar sin pappa ungefär varannan helg (i bästa fall). Småskruttisarna bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Detta har fungerat utan större problem, tills pappan gifte sig med nya tjejen i höstas. Hon bor 11 mil från samhället där barnen går i skola och förskola, och deras pappa har bott kvar någon mil härifrån i veckorna med barnen, men sedan begett sig till frun (med barnen) på helgerna. Detta har blivit lite ”hattigt” för såväl exet som våra barn, det är inte lätt att ha flera boenden. Därför skulle vi nu diskutera huruvida barnen skulle kunna bo mest hos en av oss. Det positiva från dagens samtal måste jag säga var mötet med exets nya fru. Jag fick ett mycket gott intryck av henne, hon verkade både trevlig och ärlig. Det som känns mindre bra efter mötet är ångestkänslorna över att barnen skulle behöva ”avstå” från en av sina föräldrar under vardagarna. Jag kan helt ärligt säga att jag ALDRIG kommer att ge upp boendet, barnen är trygga och harmoniska här, de säger att de vill vara mer hos mig, ett boende hos pappa skulle dessutom medföra att de träffade sin viktiga storebror R väldigt sällan, och det finns inget som talar för att de skulle ha sitt permanenta boende någon annanstans (mer än, såklart, att de skulle få mycket pappatid då, och pappor är lika viktiga som mammor! Men det här är som en slags ond cirkel – mer mammatid = mindre papptid och vice versa, inget av det är bra). Nog för att barnen brukar säga att de skulle vilja bo mest hos mig, men givetvis vill de vara hos sin pappa med.
Det optimala vore förstås (om jag bara ska se det ur barnens perspektiv) om pappan kunde ändra sina förutsättningar (kanske flytta med frun närmare hitåt istället för att flytta 11 mil bort) så att barnen kunde fortsätta att ha växelvis boende. En pappa är en oerhört viktig person i ett barns liv, och jag anser att alla barn har rätt till båda sina föräldrar. Men… Nu är det ju så att pappan gått med på att barnen skulle gå i skola/förskola här i samhället där jag bor. De har skolats in under hösten och börjar känna sig trygga här. Som jag ser det finns det två alternativ: a) växelvis boende, vilket förutsätter att man bor hyfsat nära varandra, eller b) boende hos en förälder och helg- och lovumgänge med den andra. Eftersom vi varit överens om barnens förskole-/skolplacering är det inte aktuellt att nu rycka upp dem igen och flytta dem 11 mil bort, långt från sin mamma och storebror. Nu kanske någon protesterar att det blir 11 mil bort från pappa om jag får hela boendet, och det håller jag med om vore väldigt tragiskt. Men lösningen på det är inte att jag ger upp barnen, jag som bor där vi var överrens om att de skulle gå. Lösningen handlar, i mina ögon, om att pappan borde ta sig en ordentlig funderare över hur han vill ha det. Väljer han bort det växelvisa boendet så är det inte för att jag krånglat till det, utan för att han ändrat sina förutsättningar. Innan han gifte sig borde han nog diskuterat igenom det här lite mer med både mig och sin tjej. Själv skulle jag aldrig ha valt att flytta 11 mil bort från mina barns skola/förskola. Barnen är prioritet nummer ett för både mig och min M, jag kan inte tänka mig att han heller skulle ha flyttat 11 mil bort från sina barn och sedan begärt att de skulle flytta från sin mamma. På något sätt handlar det om att barnens pappa tyvärr väljer bort sina barns välbefinnande, det är han som utsätter dem för att behöva sakna den ena föräldern mer än nödvändigt. Det kan låta hårt, men jag anser att om han gjort de val han gjort så är det också han som får stå för konsekvenserna. Tidigare var jag tillsammans med en kille som bodde på Gotland, och det första jag sa till honom när vi pratade om barnen var att jag inte var flyttbar på några villkor som helst (mer än möjligen inom någon mils radie) eftersom barnen hade växelvis boende, och jag ansåg att de hade lika mycket rätt till sin pappa som till mig. (Han sa att det inte var något problem, men ändrade sig sedan och tjatade mycket om att jag skulle ta med mig barnen och flytta till Gotland. Jag fortsatte att tala om att jag inte kunde göra så mot barnen.) Detta anser jag fortfarande, att barnen har lika stor rätt till båda sina föräldrar. Och jag anser inte att det är jag som fråntar dem möjligheten till detta, när det är pappan som valt att bygga sig ett nytt liv 11 mil bort. Det enda jag känner just nu är en stor sorg, en sorg över att barnen ska behöva hamna i kläm hela tiden. Givetvis förstår jag att barnens pappa inte heller vill vara utan barnen mer än nödvändigt, och när jag försöker sätta mig in i hans situation så kan jag se att han såklart brottas med en massa olika känslor. Jag tror att det skulle kännas lika jobbigt för honom att inte få pussa på småkillarnas truliga kinder på vardagskvällarna. Bara tanken på att få mindre tid med barnen än man redan har är som en blöt yllefilt runt hjärtat, kall, otäck och skrämmande. Och därför hoppas jag att han kommer göra allt han kan för att ändra förutsättningarna så att han kan fortsätta att vara en närvarande pappa vid ett växelvis boende. I annat fall får han ta konsekvenserna av sina val och låta barnen bo hos mig. Synd bara att det även innebär konsekvenser för barnen…