Jag brukar tänka att mitt liv är som en enda stor dokusåpa, med den ena intrigen efter den andra. Märkliga människor och händelser avlöser varandra på löpande band, känns det som. Jag har t o m kompisar som sagt att ”det är så bra med dig Mia, man behöver inte följa någon såpa på TV när man känner dig. Det räcker att du berättar vad som hänt sedan sist!” Jag vet inte om man ska ta det som något positivt eller negativt… På sistone har dock mitt liv lugnat ner sig, och jag har hittat tryggheten och lugnet jag så väl behöver. Då känns det ju bra att sambons f d vänner bidrar med lite spänning i tillvaron…
Häromdagen upptäckte jag att två av mina FB-vänner plockat bort mig från sin vänlista, vilket ju inte var helt oväntat. Jag kan ärligt säga att de varken är saknade eller sörjda 
Falska personer som låtsas vara trevliga men sedan går bakom ryggen tillhör inte direkt sådana som jag vill räkna bland mina vänner, inte ens på FB. Således kan jag alltså räkna med en vår och sommar utan folk som anser att 90-talslooken med svarta, utmanande klänningar med matchande nätstrumpor är höjden av snygghet, eller att sådana där figurer föreställande grönsaksgubbar tillhör god inredningssmak. Det kommer givetvis kännas tungt att inte heller få uppleva det festliga partytricket med att vira in sig i plastfolie… Stackars mig! Men hur hamnade jag här egentligen… Bäst att backa bandet lite.
Ganska snart efter att jag blivit tillsammans med min fina M blev jag presenterad för två av hans vänner, vi kan kalla dem Herr och Fru A. Jag kan inte säga att jag fick några ”åh vilka underbara människor, här klickade det direkt!”-känslor efter att ha umgåtts några gånger (i alla fall inte vad gäller Fru A, Herr A däremot verkade riktigt trevlig), men det kändes ändå helt OK att träffa dem någon gång ibland. Herr A och min M har varit vänner sedan någon gång i ungdomen, så ni förstår att de har varit en långvarig vänskap Jag blev FB-vän med Herr A och även med Fru A:s syster. Fru A hade vid denna tidpunkt inte FB, sedan skaffade hon det och jag hade inga som helst planer på att skicka en vänförfrågan, eftersom jag då hunnit lära känna henne lite och inte blivit imponerad av det jag sett. En vacker dag (eller regning, jag minns inte så noga…) poppade det upp något som jag trodde var en vänförfrågan från henne, så jag tänkte att det var lika bra att acceptera den. På tok för sent insåg jag att det var ett vänförslag, vilket alltså innebar att jag oavsiktligt råkat skicka en vänförfrågan till henne istället! Panik! Jag kollade efter en ”ångraknapp”, eller om jag kunde ta bort min förfrågan, vilket man ju brukar kunna. Hur jag än försökte så gick det inte. Nu ska ni inte tro att Fru A accepterade min ofrivilliga vänförfrågan, nejdå. Hon ville inte bli FB-vän med mig, och efter en vecka fungerade tack och lov alla funktioner igen så det var möjligt att avbryta förfrågan (som alltså inte ens var meningen att jag skulle skickat). Systern fortsatte dock att vara FB-vän med mig, och så även Herr A. Efter att M läst lusen av Herr A häromdagen plockade de dock alltså bort mig… Jag tror att Herr A dessutom blockerade mig, fråga mig inte varför. Lite komiskt är det allt 
Särskilt med tanke på att han refererar till mig som ”Snuttigullgull”. Jag hade ingen aning om att han tyckte att jag var så himla go och söt…
Vi tillbringade Midsommarafton ihop men så mycket mer blev det inte (incidenten med min oavsiktliga vänförfrågan hände först någon gång i höstas). Både M och jag tyckte att de betedde sig lite märkligt efter ett tag, de drog sig undan och Fru A skickade en del otrevliga sms till M. Han fick genom dessa sms veta att Herr A (som av någon anledning inte vågade säga detta själv, utan anlitade frugan) var sååå besviken över att M inte var där och hjälpte honom att renovera på hans garage. Det hela lät ju lite konstigt, med tanke på att M hjälpt dem väldigt mycket med deras hus, medan hans eget inte är i närheten av att vara färdigrenoverat (vi bor delvis på en byggarbetsplats…). De flesta personer inser att om man har fyra egna barn och dessutom träffar någon med tre barn, så blir det inte jättemycket tid över till att hjälpa andra (särskilt inte i början, när man ska försöka skapa ett hem tillsammans). Både Herr och Fru A inledde någon form av utfrysningskampanj mot M, och vi förstod även att de talade illa om honom (och antagligen om mig) till vänner och bekanta. Det hade vi ju i och för sig misstänkt även innan, det ligger ju en hel del i uttrycket ”den som talar illa om andra i deras frånvaro gör det även om dig när du inte är med”. Herr och Fru A har ju inte haft några som helst betänkligheter vad gäller att prata illa om vare sig snåla kompisar de åkt på semesterresor ihop med eller sina yngre syskon eller för all del f d svågrar, så varför skulle vi utgöra ett undantag? Själv blir jag alltid misstänksam när folk man träffar alltid har negativa saker att säga om andra, då behöver man ju inte vara raketforskare för att lista ut att de även talar illa om en själv. Dessvärre verkar många andra inte ha den insikten, men det blir väl ett bryskt uppvaknande en vacker dag…
Jag kan ju inte låta bli att analysera saker och ting lite för mig själv… Hur kommer det sig att en del personer trampar på andra, beter sig illa, svartmålar, fryser ut etc, medan andra är villiga att sträcka ut handen hur många gånger som helst för att rädda vänskapen? Trots fula påhopp och utfrysning har M gång på gång tagit initiativet till att få en bra kontakt med främst Herr A, men bollen har liksom aldrig passats tillbaka. Ibland har jag nästan fått bita mig i tungan, när jag tyckt att M kanske gett honom lite väl många chanser, men det är ju ett tecken på att M är en synnerligen storsint och varmhjärtad person så istället har jag fyllts av beundran. Givetvis kan det vara så att Herr och Fru A brottas med svåra problem i familjen som jag inte har en aning om. De är kanske inte nöjda med sin tillvaro eller folket omkring sig, och då måste man intrigera för att må lite bättre. Somliga skaffar en hobby, några jobbar halvt ihjäl sig och andra måste häva ur sig elakheter om andra för att må lite bättre och döva den där självförakten inombords. Om man har en så låg självkänsla så tror jag dock dessvärre inte att det hjälper att varken kasta bort en av sina bästa vänner eller att vänslas med karlar från Norrland eller kollegor. Självföraktet blir liksom inte mindre för det, men man mår kanske bättre för stunden… Det är kanske inte så lätt heller att glädjas med att en vän funnit kärleken, om man själv är bitter på allt i livet, och endast njuter då man köper någon ny flashig pryl (som två månader senare finns i varje Svenssons hem, inhandlad för en tiondel av det pris man själv betalat…). Det kanske är svårt att se hur två människor bemöter varandra med kärlek, respekt och för all del ganska mycket söta ord, om man själv inte har förmånen att ha ett varmt och kärleksfullt hem. Jag vet inte, men det kan ju vara en del av förklaringen. En annan teori är att det passar väldigt bra att vara vän med någon så länge som denne ställer upp så fort man vinkar lite. Men när den personen sedan bestämmer sig för att ta tag i sina egna ”måsten” så är han eller hon inte längre intressant.
Hur det än är med den saken så får man vara tacksam över att inte längre ingå i vänkretsen med dylika personer, hur är det man säger: Man blir som dem man umgås med. Hu! Hemska tanke att bli sådan!!! Jag är mycket hellre M:s Snuttigullgull än ett patetiskt rivjärn som folk skrattar åt bakom ryggen när de förstår vilket tragiskt liv vederbörande har…
~Livet är för kort för att umgås med idioter~