När jag startade min blogg i augusti förra året var det i första hand för att jag kände ett behov av att skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift, och FB har väl inte direkt känts som rätt forum för inlägg av uppsatsstorlek… Så jag provade att skriva av mig här på bloggen, och det har fallit väl ut. Jag vågade inte hoppas att någon skulle läsa det jag skrivit, och ge så pass mycket feedback som jag fått, därför är jag extra glad och tacksam över varenda person som hittar hit och läser det jag skriver. (Och som promotar min blogg mer eller mindre medvetet, t ex med kommentarer som ”Men hallå, har du inte läst turboprinsessans blogg…???” [ska utläsas med förolämpad röst]. Det är för övrigt vårt nya favorituttryck i familjen…)
De gånger jag har skrivit av mig om jobbiga saker, t ex om exmaken eller falska vänner, har jag fått en fantastisk respons både på FB och privat. Det har gjort att jag mycket lättare kunnat skaka av mig de negativa känslorna och istället fokusera på det positiva i mitt liv. Som jag skrivit tidigare är min blogg ett forum där jag skriver vad jag känner och tänker, och mina vänner (och andra nyfikna) är mer än välkomna att läsa vad jag skrivit. Jag blir otroligt glad och stolt över varenda läsare som väljer att lägga några minuter på att läsa det jag skrivit. Dessutom har jag förstått att även en del av dem som betett sig märkligt mot mig eller mina nära inte kunnat hålla sig av nyfikenhet, utan gått in och läst vad jag skrivit (vilket har givit upphov till en del spännande diskussioner…). Det ser jag inte som ett problem, eftersom jag inte skriver saker som inte stämmer med verkligheten – jag står för allt som jag skriver här.
Så alla ni som av en eller annan anledning hittat hit: Tack för att ni finns! Det är ni som gör det extra kul att blogga!