Mias blogg

Idag var jag på sjukhuset tillsammans med barnens pappa för att träffa en allergikonsulent. Som jag tidigare berättat har vår äldsta son R pälsdjursallergi (samt andra allergier), och hans pappa har inte riktigt förstått vidden av det. Hans nya flickvän har hästar och hundar (samt en katt, visade det sig) och R blir allergisk när de är där och hälsar på. I de spännande samarbetssamtal vi går på har jag blivit anklagad för att vilja förstöra exmakens nya förhållande, vilket är näst intill skrattretande. Om han bara visste hur ofta jag önskat att han skulle träffa någon ny, så han kunde bli lite mindre bitter och tvär… Vad jag inte hade räknat med var att han totalt skulle släppa sin papparoll i och med att han fick en ny relation. R:s allergi nonchaleras, och som om inte det vore nog blev mellankillen W biten i ansiktet av ena hunden häromveckan. Att jag har invändningar mot att de åker dit beror således inte på relationen i sig, utan på att mina barn far illa. Moderskänslor är bland det starkaste som finns, och jag vill att mina barn ska må bra både fysiskt och psykiskt. För att försöka få barnens pappa att förstå vad det innebär att ha ett barn med allergi (vilket han har klarat att hantera bra tidigare, men nyligen har han drabbats av någon slags minnesförlust) besökte vi alltså en allergikonsulent. Hon var väldigt bra och förklarade mycket pedagogiskt att man som förälder måste göra så mycket det bara är möjligt för att hjälpa ens barn att inte utsättas för allergener. (”Man kan inte regelbundet utsätta ett pälsdjursallergiskt barn för allergener. Vi brukar jämföra det med misshandel”) Jag hoppas bara att exmaken lyssnade på ALLT hon sade, och inte tog till den där selektiva hörseln som är så populär…

Jag märker själv att jag låter lite bitter för tillfället. Och det kanske jag är. Eller uppgiven. Eller bara så väldans trött på vissa saker… Jag har märkt att många personer som man trodde gott om tyvärr visat sig vara helt annorlunda än de vill verka (inget nytt fenomen kanske, men alltid jobbigt när man drabbas själv). Pga av de val jag gjort i livet (att sluta låtsas vara något som jag inte är, att våga följa mitt hjärta, att vägra behandlas som mindre värd etc) finns det folk som inte ens kan hälsa på mig längre. Som väljer att umgås med personer som de vet har gjort mig illa, bara för att dessa fortfarande passar in i deras perfekta värld. Någonstans har det blivit fel, när man nonchalerar människor som alltid behandlat en väl, som gett ut av sig själv och som alltid funnits där, och istället väljer sällskapet av personer som är falska och elaka, bara för att dessa personer fortfarande tillhör samma sammanslutning som man anser är det enda rätta. Jag tror att det är farligt när man slutar tänka själv. När man är så rädd för vad andra ska tro, så man helt glömmer de viktigare tingen i livet – t ex att älska sina medmänniskor, och då i synnerhet dem som man har nära sig. Jag blir lika sårad varje gång jag inser att jag av någon anledning är mindre värd än personer som ljuger, kastar ut sin partner, behandlar barn respektlöst etc. Vissa personer kallar sig kristna fast de i själva verket har glömt andemeningen i kristendomen…

 Egentligen är jag tillräckligt stark i mig själv för att veta att jag faktiskt inte har gjort fel val i livet. Jag mår bättre än någonsin, jag har äntligen hittat en man som behandlar mig med kärlek och respekt och barnen njuter av att ha en levnadsglad mamma som låter dem vara barn och ha roligt. De som inte kan unna mig att vara lycklig, utan hellre väljer att tro på lögner eller förmätet tror att de är de enda som gör rätt är ju egentligen ganska sorgliga individer. Jag har lovat mig själv att aldrig någonsin döma en människa för dennes religion, politiska tillhörighet eller annat. Det som är viktigt är inte om man kallar sig kristen eller socialdemokrat eller punkare eller något annat. Det viktiga är hur man behandlar andra. Och vem vet, en vacker dag kanske de som sårar mig just nu inser det också….