”Titta mamma – SNÖ!!!!!” Barnen var både uppspelta och överlyckliga i morse när vi klev utanför dörren. Själv hade jag inga som helst problem med att hålla mig för skratt… Bilen var alldeles isig och nästan omöjlig att komma in i. Isen på vindrutan fick i princip hackas loss och det tog en bra stund innan man över huvud taget kunde se ut. Jag tyckte att jag tagit till i överkant när jag startade dagen en halvtimme tidigare än jag brukar, men minuterna försvann kvickt. Först hade vi den trilska fyraåringen, som absolut skulle ha sina tunna, gula gummistövlar på sig på väg till förskolan. Det där med vinterkängor verkade han anse mest var till för amatörer. Eftersom jag visste att det stod ett par varmfodrade vinterstövlar på hans plats på förskolan lät jag honom ta på sig de där gula stövlarna (”det här är ju mina Star Wars-stövlar mamma, när man har dom är man i rymden med lasersvärd!!!” Sådana argument biter ofta på den här mamman…), och han fortsatte sin vägra-vintern-parad med att även strunta i varm tröja, vantar och mössa. Nåja, hans jacka var tjock och övriga plagg fanns faktiskt i hans korg på förskolan, även de. Dessutom så kan ju även en Jediriddare använda raggsockor, så det gick han med på att ha i stövlarna.
Älskade mannen hade satt in en kupévärmare i min bil innan han åkte, men dessvärre hade överhettningsskyddet slagit ifrån hela mojängen så det var tyvärr (som jag skrev innan) en mycket isig bil som väntade mig. Ytterligare värdefulla minuter tickade på medan bilen gjordes körklar… På vägen till förskolan råkade jag ut för både extremt försiktiga bilister (förmodligen med sommardäck på bilen) vilka körde i 30 km/h, och bussar med problem att ta sig ut från småvägar… Grinden till förskolegården hade mer eller mindre isat fast, det var bara att prova nästa. Som också var fastfrusen… Vid det här laget hade jag redan förlorat all min tidsmarginal och började t o m bli sen. Men det var bara att bege sig till nästa grind, som tack och lov gick att öppna. Stress, stress, stress… Istället för att komma i god tid till jobbet lyckades jag alltså komma försent…
Jag kan inte låta bli att gnälla lite över kylan. Jag är ingen vintermänniska, om jag fick bestämma skulle det vara vår och sommar jämt. Men nu är det ju inte så… I måndags slog halkan till riktigt illa. Älsklingen ringde och varnade mig, själv hade han stannat efter några kilometer då han insåg att det inte gick att köra med hans däck. Jag föreslog att han skulle försöka ta sig hemåt igen så sakteliga, och det gjorde han. Min bil hade inte bättre däck än hans, det var fortfarande sommardäck på den. Men i garaget låg mina dubbdäck och väntade. Alltså kavlade M upp ärmarna (bildligt talat – det var ju iskallt ute!) och satte igång med att byta mina däck. Vilken man jag har!!! Till slut kunde vi bege oss in till stan, i hyfsat sakta fart. Vi hade tur och kom fram helskinnade, men inte alla hade samma tur. Tydligen hade det inträffat 24 olyckor på tre timmar bara i Kronobergs län den morgonen, varav en med dödlig utgång. Jag ryser och lovar mig själv att starta dagen en stund tidigare varje morgon framöver, så jag hinner köra försiktigt till skola/förskola/jobb, även om mina Jediriddare skulle vara på lite rebellhumör eller bilarna framför kör lika långsamt som Jar Jar Binks fattningsförmåga…