Imorgon är det dags för samarbetssamtal igen, och som vanligt går jag runt och funderar en massa. Vad är det som gör att driften att bråka och att hävda sig är starkare än kärleken till sina egna barn? Hur kommer det sig att en del hellre bråkar, gapar & skriker och kränker än samarbetar och beter sig vuxet? Just nu har jag så många frågor, och jag gör mitt bästa för att ställa mig utanför och tänka bort mina egna känslor för att på något sätt förstå. Förstå varför en vuxen människa beter sig respektlöst och rent ut sagt korkat i princip hela tiden… Förmodligen handlar det om sviktande självkänsla och ett missnöje med livet i stort, det behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Men även om mitt förnuft säger mig att det här inte handlar om mig, utan om den andre partens problem, så drabbar det ju mig och framför allt barnen. Och det har jag lite svårt att acceptera (att det drabbar barnen, alltså). Men det är väl bara att ta ett djupt andetag, räkna till tio och upprepa mantrat ”tålamod är en dygd” när man går uppför trapporna till det där samtalsrummet imorgon…
Usch så tråkigt. Det är verkligen inte lätt att komma överens om något när den andra parten inte verkar vilja samarbeta. Hoppas det löser sig för dig och dina barn. Själv håller jag på att bli tokig över hur exmaken beter sig (även i samtalen), men jag biter ihop och hoppas på fredliga lösningar. Det är precis som du skriver – vem tjänar på att föräldrarna hamnar i rätten?
Jag förstår Din känsla. Själv ”valde” min andra part s a s att avbryta överenskommen fortsättning på samarbetssamtalet. Går istället till tingsrätten. I sin förlängning; vem tjänar på att mamma och pappa ”ställs inför rätta”…?
Har själv många tankar och funderingar kring allt detta…