Mias blogg

Just nu är det allmänt stressigt och stökigt här hemma… Flyttkartongerna har inte packats upp av sig själva (vilket jag ju gått och hoppats på), och nu vill jag verkligen ha ordning här. Om ca 10 dagar räknar jag med fullt hus här hemma då älsklingen fyller 40 (och någon vecka senare lär det blir mer festande och fler gäster av denna anledning), och då vill jag såklart att vi ska ha det fint hemma. Problemet är bara att varken ork eller tid räcker till. M har snöjouren på jobbet, vilket innebär att han måste jobba halva nätterna om det kommer snö (vilket det hade gjort igår = snöröjning från kl 02:00 och framåt). Sedan är det stress på mitt jobb med allt jag vill hinna med innan jullovet… Jag har försökt styra upp det hela med små noteringar av planerande karaktär i min almanacka, så att jag inte ska missa något. Dessvärre ändrar och stryker jag saker hela tiden. ”Storstäda hallen” stod som projekt förra måndagen, t ex. Jag kan sorgset meddela att hallen fortfarande är ett enda virrvarr av jackor, stövlar och väskor. Det enda jag hållt fast vid är pepparkaksbakandet med de sju barnen i helgen som gick (men inte ens där blev det rätt – jag hade tänkt baka på lördagen, men hann inte så det fick bli söndagen…).

Men hur ska man då bära sig åt för att få tiden att räcka till, få allt att gå ihop? Just nu känns det som att jag försöker lägga ett pussel med för många bitar, men alla bitarna behövs. För någon månad sedan hörde jag någon på radio säga att ”eftersom alla har lika många timmar på ett dygn, så har alla samma förutsättningar och lika mycket tid”. Jag kan hålla med om att alla människor har 24 timmar var på ett dygn, men alla har ändå (av olika anledningar) inte samma förutsättningar. Det är stor skillnad på att ha sju barn jämfört med ett, två eller inget, för att ta ett exempel.  I de flesta fall handlar detta om ett medvetet val, både jag och M har ju valt att ha så här många barn (även om det kanske inte ingick i ursprungsplanen att ha sju barn, men ni förstår nog vad jag menar). Andra väljer att inte skaffa barn, och har då givetvis fler timmar ”över” att fylla med annat. Detsamma gäller boendet. Ett hus kräver, i de flesta fall, otroligt mycket mer jobb än att bo i lägenhet. Och väljer man att ha husdjur kan det ta en stor del av ens vakna tid. Men glädjen i att ha barn, djur, hus, eller vad det nu är som tar tid (en hobby kanske) är ju ändå det som gör att man orkar med allt det där andra, som man INTE valt själv…

Att pendla flera mil till och från ett jobb man kanske varit tvungen att ta trots att det ligger långt bort, är givetvis mer slitsamt och tidsslukande än att kunna promenera fem minuter för att komma till arbetsplatsen. Vissa personer har sjukdomar eller handikapp som begränsar dem (eller barn med sjukdom/handikapp som kräver extra omvårdnad). Man kanske har äldre föräldrar som behöver tid, hjälp och uppmärksamhet, eller en vän i kris som man behöver prioritera. Listan kan göras lång över saker som tar både tid och energi, och som man inte kan styra över själv lika lätt. Alltså anser jag att det inte är självklart att alla har samma förutsättningar när det gäller tid.

Ibland kan jag tycka att det vore bra om tid betedde sig som pengar: Tänk vad bra om man kunde spara lite timmar från när man var ung och bodde själv, och använda de timmarna nu istället. Eller om man kunde få barnbidrag i form av extra timmar på dygnet… Tills den dagen kommer då man får mer tid ju fler bollar man har i luften, är det väl ingen annan råd än att ta ett djupt andetag, klottra kalendern full med mer eller mindre flyttbara kom-ihåg-punkter och sätta igång med allt som ska göras… Tur man inte är ensam i jakten på tid och energi!