Jag kan bli så fruktansvärt trött på alla dessa föräldrar som finns där ute som använder sina barn som ursäkt för att bråka med sin expartner (alltså barnens andre förälder). Ibland kan man inte låta bli att undra hur dessa personer fungerar, egentligen. Okej – kärleken höll inte och man har inga varma romantiska känslor för varandra längre – men kan man åtminstone inte ha kvar en gnutta respekt för den som faktiskt utgör en viktig del i ens barns liv? Måste man ljuga till olika myndigheter för att hålla liv i ett gräl som egentligen inte ens hade behövts från första början? Eller måste man vara arrogant, känslokall och otrevlig bara av principskäl när man kommunicerar? Händelser både i mitt och andras liv på sistone får mig att bli så frustrerad, arg och framförallt förvånad.
För att ta ett exempel: Mina barn ska numera bo på heltid hos mig och träffa sin pappa på helger och en del på loven. Jag är givetvis glad över att få ha barnen mer, varenda sekund är dyrbar!, men det är djupt tragiskt att pappan väljer bort barnen och samtidigt hyllas som toppenpappa av folk i sin omgivning (som om han inte har valt bort barnen alldeles själv). Hur som helst: Vi har gjort en överenskommelse om att jag ska skicka med kläder vid dessa tillfällen, och i min dumhet och naivitet trodde jag att det gällde först om ett tag. Jag menar, barnen har ju bott varannan vecka hos sin pappa tills nu och då har han ju haft tillräckligt med kläder och skor för att kunna klä dem en hel vecka i sträck. Därför hade jag inte packat någon väska inför första helgumgänget. Pappan skickade ett sms och undrade vart väskan med kläder var. Jag ringde upp och talade om hur jag tänkt, att han ju hade massor med kläder. Då upplyste han mig om att det inte spelade någon roll, jag skulle minsann skicka med kläder ändå. Och sexåringens kläder var för små, varenda plagg! Jag svarade att då kan ju lillebror ha de kläderna i alla fall, men att jag givetvis kommer att skicka med kläder till sexåringen i fortsättningen. Men pappan gav sig inte, det spelar ingen roll om det finns kläder, han har rätt att ge bort dem för nu ska jag minsann skicka med kläder… Åh suck! Hur kan man ens tänka tanken att ge bort sina barns kläder bara för att få ett skäl att gräla med deras mamma..? Till slut lade han bara på luren (som vanligt) och konversationen tog slut.
Givetvis inser jag att dessa bråkälskande personer mest skämmer ut sig själva, och på sätt och vis gräver sin egen grav – ”what goes around comes around” liksom… Det kommer ju trots allt en dag då man som samarbetsförsökande förälder tröttnar, får nog, sätter ner foten och ryter tillbaka. På riktigt. Och då kommer det inte bli lika bekvämt för den andre… Jag försöker också lugna mig genom att inse visheten i ordspråket ”Don’t worry about the people in the past, there’s a reason they didn’t make it to your future”.