Jag trodde på något vis att botten var nådd när jag skrev mitt inlägg häromdagen om grälsjuka ex, men oj så fel jag hade… Det går tydligen att bete sig ännu värre :/
Jag har ju som bekant barnen på heltid nu, och i fredags var det dags för papphelg igen. När vi satt i våra spännande samarbetssamtal så ville barnens pappa att jag skulle hjälpa till med hans körningar vid umgängestillfällena. Jag sa först blankt nej – det är ju han som valt att flytta och det är ju han som umgängesförälder som ska köra – men sedan så tänkte jag att jag skulle visa min goda vilja lite. Vi hade redan hunnit bestämma att han skulle betala underhåll, och jag skulle fortsätta att betala barnomsorg och kläder, skor och fritidsaktiviteter. Barnens försäkringar diskuterade vi inte alls, jag har alltid betalt de två äldsta barnens försäkringar och han den yngstes. Alltså tänkte jag (eftersom han inte tog upp det här med försäkringen) att jag skulle vara tillmötesgående och ställa upp och ta en och annan körning. Det blev bestämt att jag skulle köra dit barnen den sista fredagen varje månad.
Redan medan det växelvisa boendet fortfarande pågick fick jag ett sms från pappan, att han nu skrivit över minstingens försäkring på mig. Jag svarade att enda anledningen till att jag gått med på att köra vissa sträckor var pga att han betalade den försäkringen. Han talade om att han inte tänkte betala, och jag sa då att jag i sådana fall inte tänkte köra men att han fick välja – om han betalade försäkringen så kunde jag såklart köra. Han svarade att han inte tänkte betala och jag meddelade att hela köransvaret därmed var hans. Sedan hördes vi inte av något mer i den frågan.
I fredags skickade jag ett sms till honom att det fanns kläder till barnen på förskolan (jag skulle ju skicka med det trots att han har hur mycket kläder som helst till barnen). ”Bra, ta med det när du kommer då” blev svaret. Va?!? blev min spontana reaktion. Jag svarade att jag ju inte skulle köra, han hade ju fått välja om han ville att jag skulle betala försäkringen eller köra och han valde att jag skulle betala försäkringen. Han skrev då att jag kunde skriva över försäkringen på honom igen, så kunde han säga upp den eftersom den ändå var onödig. Efter ett tag fick jag ett sms där det stod ”Glöm inte att hämta barnen”. Han hade alltså inte tänkt hämta sina små fina barn på förskolan eller fritids… Jag kunde inte tro att det var sant men åkte för säkerhets skull till lillkillens förskola efter jobbet. Jo då, där fanns min lillkille glatt gungandes på gården. Han blev jätteglad när jag kom och vi begav oss till fritids där mellankillen fanns. Där frågade jag personalen ifall pappa hört av sig och meddelat att han inte tänkte hämta barnen, men det hade han inte gjort. Jag försökte snygga till berättelsen lite inför barnen, och sa att pappa bett mig hämta för att han hade förhinder. Sedan frågade jag dem ifall de ville ringa pappa. ”Nej gör inte det, då måste vi kanske åka dit” blev svaret.
Jag vet inte vad som har hänt med barnens pappa, men på något vis har han lyckats förvandlas från ansvarstagande varannan vecka-pappa (okej, kanske inte världens mest engagerade förälder, men han har ju ändå haft dem hos sig varannan vecka) till likgiltig och känslokall skitstövel. Barnen har tack och lov haft en kanonhelg ändå, innehållande fredagsmys, en lördag med kalasdeltagande för lillkillen och shopping för mig tillsammans med de två större killarna (W provade ett par självvalda gula shorts i ett provrum och var synnerligen nöjd!), grillning på kvällen hos fina vänner och söndagen bjöd på utflykt och fika.
I fredags kände jag mest sorg i mammahjärtat, jag menar: hur funkar man om man inte vill hämta sina fina barn på förskolan/fritids utan bara överger dem? Men i helgen har känlsan mera övergått till likgiltighet, vill han inte vara med sina barn så har de självklart det bättre hos mig och M! Vi värdesätter varenda minut med våra fina barn!