Mias blogg

Idag presenterades en statlig utredning som gick ut på att det ska bli lättare att dela på barnbidraget när föräldrarna har separerat. Som det ser ut idag betalas barnbidraget ut till mamman, och sedan är det upp till hennes godvilja om hon tänker dela med sig till pappan eller inte. I många fall (jag talar av egen erfarenhet här…) är det mamman som tar det största ansvaret för barnen, även vid växelvis boende. I mitt fall behöll jag barnbidraget i början av min tid som singelmamma, eftersom barnens pappa uttryckligen hade talat om för mig att han enbart tänkte köpa kläder på Kupan till barnen, samt lägga varje krona han kunde på motorsport och sin motorcykel. Detta var för övrigt en av de stora tvistefrågorna i vår relation – jag ansågs oansvarig för att jag ville köpa nya kläder till barnen (från exempelvis Lindex och H&M) istället för att köpa begagnat. Jag är verkligen inte fin i kanten och bortskämd, men jag anser att med de priser som finns idag på normala barnkläder så slösar man inte om man köper nya kläder till barnen (lillebrorsorna får givetvis ärva en del). Om man inte har någon annan möjlighet anser jag självklart att det är fantastiskt att ställen som Kupan finns, men i detta fallet handlade det om ett hushåll med två heltidsarbetande föräldrar, och alltså god förmåga att köpa nya kläder till barnen. Det fanns även många andra exempel på hur barnens pappa visade att barnens bästa inte var främsta fokus i hans liv, rent ekonomiskt alltså. Därför valde jag att behålla barnbidraget och använda varenda krona till barnen (jag såg även till att de hade allt de behövde i kläd- och skoväg hos sin pappa). I våra samarbetssamtal förra våren/sommaren bestämde vi dock att vi skulle börja dela på barnbidraget. Nu blev det aldrig så eftersom pappan istället valde att enbart vara helgpappa. Det jag skulle komma till var att i många fall är det kanske så att det är mamman som tar största ansvaret, men trenden har vänt. Under senare år har det blivit fler och fler pappor som vågat ta för sig, stå på sig och kräva sin rätt att vara en aktiv förälder (eller ska jag kanske säga kräva barnens rätt till en aktiv pappa). I många fall tror jag att det är vi mammor som motarbetat papporna, kanske inte alltid av illvilja eller ens medvetet.

Dagens utredning är ett steg i rätt riktning när det gäller att stärka pappornas roll i samhället. Har man gemensam vårdnad och växelvis boende, och dessutom vill ta ansvar för barnen (med allt från barnomsorgsräkningar till inköp av skor) är det väl ganska självklart att man ska dela på barnbidraget! Har man bara ett eller två barn så handlar det visserligen inte om så stora summor, pengarna täcker kanske i bästa fall barnomsorg och försäkringar. Då spelar det kanske inte jättestor roll rent ekonomiskt huruvida man får halva barnbidraget eller ej, det är mest en principsak. Men om man har många barn handlar det helt plötsligt om andra summor. Dessutom har man som mamma kanske barnen skrivna hos sig, och då har man utöver barnbidraget även möjlighet till bostadsbidrag.

Jag har läst många invändningar mot delat barnbidrag som går ut på att mamman bör få behålla hela barnbidraget eftersom det oftast är hon som tjänar minst. Mot detta argument har jag två motargument: 1) Barnbidraget är inte inkomstprövat, så pappans resp. mammans inkomst har inte med saken att göra. Barnbidraget betalas ut både till mammor som är miljonärer och låginkomsttagare. Dessutom finns det ju faktiskt en del män som tjänar mindre än sina barns mamma. Problemet med löneskillnaderna kommer vi inte åt genom att gynna en föräldrakategori framför en annan. Och det står ju trots allt alla fritt att välja om man vill utbilda sig eller inte, vilket slags jobb man vill ha etc. (även om det givetvis finns undantag och omständigheter i vissa enskilda fall som omöjliggör det man helst skulle vilja i yrkeslivet, men det gäller ju både män och kvinnor). 2) En ansvarstagande pappa (det är alla dem, och de är många!, som jag promotar här) vill givetvis att barnen ska ha det bra, och skulle säkert gärna ta lite extra utgifter i form av skridskor, avgifter för aktiviteter etc. om han nu tjänar så oändligt mycket mer än mamman.

Det är egentligen märkligt att det inte redan införts en lag om delat barnbidrag vid växelvis boende – vi svenskar vill ju gärna tro att vi är så jämställda. Men när det gäller barnbidraget sysslar vi helt plötsligt med könsdiskriminering på hög nivå. Visst, många ensamma mammor sliter och släpar för att få ekonomin att gå ihop (jag har själv varit en av dem) och givetvis ska de ha en eloge för sina ansträngningar, men samtidigt finns det en hel del mammor där ute som tycker sig vara förmer än pappan. De vill inte att han ska vara lika viktig för barnen, de känner sig hotade när han vill ta lika stor del av ansvaret och inflytandet som de. De skulle aldrig drömma om att dela med sig av en enda krona av barnbidraget, trots att de själva har en otroligt god ekonomi. Istället försöker de pressa pappan på ännu mer pengar och tycker att han minsann kan vara med och dela på alla utgifter trots att han inte får dela på inkomsterna. (Jag känner till skräckexempel där mamman förutom nästan 6000 kr i barnbidrag/flerbarnstillägg som enbart spenderats ”hennes” veckor velat ha underhållsstöd på 5000 kr av pappan trots växelvis boende!!! Skrämmande, jag vet!) Det behövs en lagstiftning för att få stopp på denna diskriminering. Pappor som vill ta ansvar för sina barn bör uppmuntras istället för att som nu förfördelas. Så alla ni fantastiska, engagerade pappor där ute: Sträck på er! Ni är lika viktiga för era barn som vad deras mammor är! Och snart verkar det som att Sveriges regering har förstått det också…