Mias blogg

I helgen var det äntligen dags för mitt och M:s bröllop. Veckorna före bröllopet har varit fulla av förberedelser, allt från festprogramsplanerande till bullbakande. Allas kläder skulle ses över och kompletteras, musiken skulle fixas och maten inhandlas. Vi hann även med ett besök från Smålandsposten. En trevlig reporter var här och intervjuade oss om vårt bröllop, hur vi träffades och hur familjelivet ser ut i en familj med sju barn. Både reportern och fotografen som följde med var roliga och lätta att prata med, och i fredags publicerades artikeln som var riktigt fint skriven. När jag fick artikeln i min hand började bröllopsnerverna på allvar hinna ikapp mig…

Redan förra helgen bestämde vi oss för att ha en ”plan B” ifall vädret inte skulle tillåta att vi genomförde vår vigsel som planerat. På något sätt har jag liksom tagit för givet att det bara skulle vara bra väder, och inte funderat så mycket på det hela. Men efter senaste veckornas ostadiga väder fick t o m en optimist som jag börja tänka om. I början av veckan visade SMHI att det skulle bli kraftigt regn hela lördagen, och vi (särskilt jag) följde prognosuppdateringarna med spänning. Inte förrän i torsdags började jag på allvar våga hoppas på fint väder, då prognosen sakta men säkert förbättrats under veckan. Alltså kunde jag släppa bekymret över vädret och istället fokusera på andra delar av bröllopet.

I fredags eftermiddag fick vi tillgång till lokalen (skolans matsal), jag åkte in själv och fick diverse tips och ”förhållningsorder”. Eftersom vi hade samtliga barn hemma kunde vi inte åka in båda två förrän vännen K dykt upp hemma (han skulle vara barnvakt). Först började jag stapla stolar själv för att kunna börja möblera om i matsalen, och jag måste medge att jag kände mig en aning ensam och övergiven just då. Det kändes som ett oöverstigligt projekt att förvandla en matsal till en lämplig festlokal för ett bröllop. Hungrig var jag dessutom, då jag i all stress glömt att äta sedan frukosten. Men efter en timme anslöt goda vänner, och ytterligare en liten stund senare kom min fina M (och han hade med sig mat till mig!). Vi började släpa runt bord & stolar, packa in mat i kylen, lägga på dukar, pynta och fixa, och till slut hade vi fått till en lokal som blev exakt så fin som jag hoppats på Efter att ha gjort checklistor för dagen därpå åkte vi hem, lite lagom trötta men glada över att allt hittills gått bra.

Väl hemma fick vi barnen i säng, och satte igång att göra sallad som skulle ingå i buffén. Alla skjortor skulle strykas (6 stycken), skor putsas och de sista sakerna packas ut i bilen. Lagom trötta stupade vi i säng… Tröttheten till trots lyckades jag inte somna på en gång, det var alldeles för många tankar som for runt i huvudet. Mer än en gång fick jag gå upp och skriva saker på ”ta med-listan” som låg på köksbordet. Men några timmars sömn blev det allt innan det var dags att gå upp och stimma vidare. Jag hade hunnit bli ordentligt nervös, och var väldigt orolig att vi inte skulle komma ihåg allt.

Så fort hela familjen duschat klart och klätt på sig, begav vi oss in till skolan. Barnen fick lite frukost, och jag och M började med de sista förberedelserna. Efter en stund dök K upp (stackarn har fått vara barnvakt hela helgen…) och jag åkte till Alvesta för att hämta blommorna. De var otroligt vackra! Floristerna i butiken hade läst artikeln om oss i tidningen dagen innan, och verkade tycka att det var lite roligt att de fått göra buketterna till bröllopet. Sedan var det dags att stressa tillbaka till skolan. Jag hade bestämt mig för att tillverka corsagerna till M och bestmannen N själv, och började hamna i tidsnöd eftersom jag snart skulle åka till frisören. Corsagerna var tack och lov hyfsat enkla att göra, och jag kom bara en kvart för sent…

Lagom uppstressad och med andan i halsen sprang jag in på Siggasalongen, där jag togs emot av min fantastiska frisör. Hon märkte att min vilopuls låg på sisådär 200, och lyckades på något vis få mig att slappna av och släppa den där uppstressade känslan som förföljt mig sedan torsdagskvällen. Ett oväntat lugn infann sig, och jag lyckades njuta av att bara få sitta där och bli ompysslad. Jag fick helt enkelt lita på att M och våra underbara vänner skulle fixa färdigt allt borta vid bröllopsplatsen/lokalen. Tärnan M dök upp med de tre minsta barnen (som skulle vara brudnäbb) och hade med sig en macka (som jag knappt fick ner, trots hungern). Nervositeten över själva vigseln hade nu nämligen infunnit sig och helt plötsligt ångrade jag beslutet att låta M och N vänta framme på scenen så att jag skulle gå in själv… Åh vad jag hade velat hålla honom i handen just då! Men det var bara till att gilla läget… Efter att ha fått frisyren färdig fixade jag mitt smink och tog sedan på klänningen. Jag kunde omöjligt välja halsband, hemma hade jag haft två tänkbara alternativ och jag trodde att det skulle märkas direkt vilket som blev bäst när jag väl fått på mig klänningen. Men det var verkligen hugget som stucket, båda passade lika bra. Jag bestämde mig för det med sötvattenspärlor som jag tillverkat själv, eftersom jag hade ett matchande armband till. Och så var det dags att åka upp till skolan…

Flaggan vajade i vinden och jag såg att det satt ganska många människor på stentrappan där gästerna skulle vara. En skymt av M hann jag också få innan jag steg ur bilen, riktigt nervös och nästan lite illamående. Efter en stund ljöd Imperial March ur högtalarna, och barnen började gå uppför gången. Sedan var det tärnans tur, och sist kom jag… Känslan var obeskrivlig när jag såg M framme på scenen, så otroligt fin i sin kostym. Jag försökte få ett litet leende av honom men han såg ut att fokusera lika mycket som jag på att inte börja böla. Vigselförrättaren hälsade alla välkomna och en kompis till M spelade och sjöng ”Kärleksvisan”. Jag var tvungen att titta på barnen som var lite lagom spralliga, att lyssna helt på orden i låten gick inte (man kan ju inte börja gråta på en gång, menar jag…). Sedan var det dags för R att läsa upp en dikt, och det gjorde han riktigt bra! Jag blev väldigt stolt över honom. Och så var då stunden inne för själva vigselakten. Båda svarade ”ja” och jag fick en vacker ring på fingret. Efter det blev det fin musik igen, ”Utan dina andetag”. M:s kompis sjöng så vackert och fantastiskt att jag kände tårarna börja komma. Tack och lov bestämde sig minstingen i familjen för att börja göra lite cirkuskonster just då, så jag kunde titta på honom och lyckades därmed hålla tillbaka tårarna… Ett par kyssar senare var det dags för champagnemingel med alla som kommit till bröllopet. Jag blev väldigt rörd av att se så många från både gamla och nya jobbet och även ett par föräldrar till fina barn på skolan (fina FB-vännen M var extra kul att se…)

Medan vi smet iväg för fotografering gick gästerna en liten tipsrunda. Vi hade bestämt oss för att ta korten vid grönområdet bakom skolan, och det var ett bra beslut. Jag har fått se 700 av de ca 2000 bilder som E och M tog under dagen, och de blev verkligen helt fantastiska! Två underbara barn från skolan kom också förbi, det förgyllde dagen lite extra…

Sedan var det dags för middag (buffé), mingel, tårta, mera mingel, brudvals (M var sååå duktig!!!) och mera mat. Våra fina vänner slet och jobbade med mat, disk och annat praktiskt. Jag kunde bara slappna av och njuta av kvällen, det var helt underbart! Barnen uppförde sig bra och allt var perfekt! Vi hade t o m så pass mycket energi över när de flesta gäster dragit sig hemåt (någon gång efter midnatt) att vi började röja av och städa lite tillsammans med fina vännerna.

N & M skjutsade oss till ”Hemma hos oss” där vi skulle tillbringa bröllopsnatten i ett mysigt rum. N hade varit vänlig nog att tillsammans med två andra placera lite (mycket!) smulor under lakanen… (han smet iväg under kvällen med förevändningen att han skulle köpa batterier till kameran). Men efter att ha fixat bort smulorna kunde vi krypa ner under täcket och… Ja… Sova? Typ

Efter en god frukost bestämde vi oss för att promenera tillbaka till skolan för att fortsätta med städandet. Även detta fick vi hjälp med, av M, N och K. Trots all hjälp tog det sin lilla stund att fixa iordning och vi var inte hemma igen förrän vid 17:30-tiden, väldigt lyckliga men samtidigt mycket trötta…

Det har verkligen varit en helt underbar helg, där vi fått känna av så mycket omtanke och kärlek från nära och kära. Tack för att ni finns!