Är det bara jag som på något märkligt vis hamnar i telefonköer som man knappt kan ta sig ur? Eller som får köa i en halv evighet bara för att sedan upptäcka att man inte fick någon hjälp ändå? Jag tycker mig ha märkt ett samband mellan statliga myndigheter/stora företag och irriterande telefonerande.
När den nu rätt så store sonen R var liten befann jag mig i en jobbig vårdnadstvist, och skulle ringa tingsrätten för att få höra domslutet en eftermiddag (jag hade inte tålamod att vänta tills advokaten skulle höra av sig nästa dag). Jag blev kopplad till en telefonkö, där en lugnande stämma upplyste mig om att det var si och så många personer före mig i kön, men att det snart skulle vara min tur. Jag köade och köade, med jämna mellanrum lite uppdaterad om hur min plats arbetade sig en aning uppåt i kön. När jag väl fick höra ”ditt samtal kopplas fram” möttes jag av en telefonsvarare: ”Klockan är nu 15:00 och Tingsrätten har stängt för dagen. Var vänlig återkom under våra telefontider som är…” Grrrrr..! Frustrerad var bara förnamnet i den stunden…
I fredags råkade jag ut för ännu ett underbart exempel på ineffektivitet och hjälplöshet. Den sol-och-vårande gotlänningen som jag hade oturen att bekanta mig med för några år sedan hann starta ett par abonnemang i mitt namn innan han så att säga gick upp i rök, och inte fanns att nå någonstans. Jag har kämpat med betalningen för hans höghastighetsinternet, hemtelefoni samt värstingabonnemang på mobil i två år, men lyckades säga upp dessa i våras resp. somras. Jag fick ett brev om att mobilabonnemanget avslutats 4 september och jag antog att allt var frid och fröjd. Trots det fick jag en faktura för september på samma hisnande belopp som tidigare månader. Jag räknade ut vad 4 dagar skulle kosta och betalade in den summan. Hamnade fel i en telefonkö när jag skulle ifrågasätta resten av räkningen, och tänkte att jag fick ringa senare. Det hann jag inte innan det kom hem en fakturapåminnelse. Jag ringde till Telia i samma stund som jag öppnat brevet, och fick prata med en spännande virtuell person som helt på eget bevåg bestämde sig för vad jag skulle få hjälp med ”Okej, du vill ha hjälp med bredbandsabonnemang”. Öh, va??? ”Gäller det mobilt bredband?” undrade den virtuella, lugna rösten. NEJ svarade jag så tydligt som möjligt. ”Svara ja eller nej”. NEEEEEEJ! ”Okej, gäller det abonnemang?” Vid det här laget hade jag slutat svara. Jag placerades dock i kö och kopplades senare fram till en handläggare, och jag talade om att jag inte på något vis behövde hjälp med ett bredbandsabonnemang, men att jag fått hem en felaktig påminnelse på en mobilfaktura vars abonnemang sagts upp. ”Då ska du ju prata med fakturaavdelningen, jag kopplar dig” sa den käcka handläggaren. Till fakturaavdelningen var det också kö, 8 personer före mig. Väl framme hos en handläggare där fick jag höra att jag inte alls skulle prata med fakturaavdelningen, utan med reskontraservice, eftersom det var en påminnelse på en faktura. Nu var mitt tålamod på väg att försvinna, men jag svalde alla giftiga kommentarer jag hade på tungan och placerade mig i kö (plats 11). På reskontraservice var kvinnan inte bara otrevlig och spydig, utan även totalt oförstående om varför jag kopplats dit. Hon kunde minsann inte se huruvida jag sagt upp mitt abonnemang eller inte, det här var ju en fråga för fakturaavdelningen… ”Nu orkar jag faktiskt inte köa mer” talade jag om. ”Du får se till och koppla mig direkt till en handläggare då, eller så får du göra en notering om att jag ringt och bestridit fakturan med hänvisning till att abonnemanget är uppsagt”. ”Nej det kan jag inte göra. Men nu har du ju redan pratat bort en minut så då kan du lika gärna köa en stund” tyckte hon. Aaaarrrggghhh!!!! Jag lät mig således kopplas till YTTERLIGARE en telefonkö (plats 5), hela tiden mumlandes ”tålamod är en dygd, tålamod är en dygd…” för nu kände jag verkligen att jag var nära att strypa förbipasserande med telefonsladden (om jag nu haft en sådan, vilket jag inte hade eftersom det var en mobil, men ni fattar vad jag menar…). En vänlig röst på fakturaavdelningen frågade efter långt köande om hon kunde hjälpa till med något. ”Jag ska anstränga mig allt jag kan för att vara trevlig” sa jag ”men det blir inte lätt efter att ha kopplats fram och tillbaka mellan olika telefonköer och handläggare. Om jag låter arg så ber jag om ursäkt, det är inte ditt fel”. Och så la jag fram mitt ärende. ”Det här låter konstigt” sa tjejen på andra sidan luren ”låt mig kolla upp det”. Efter en minut återkom hon i luren och bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag fått en fakturapåminnelse. Det syntes klart och tydligt i systemet att jag sagt upp abonnemanget, och jag skulle inte tänka mer på fakturan. ”Tack så mycket” sa jag ”nu kompenserade du precis det dina kollegor ställde till med”. Och så önskade vi varandra en trevlig helg och samtalet var slut. När jag kollade i mobilen såg jag att samtalet varat i 36 minuter, från att jag fått veta att jag ville ha bredbandssupport tills problemet var löst. Själva samtalet med tjejen som ordnade upp det hela varade väl i uppskattningsvis fyra minuter.
Jag kan inte låta bli att undra: ska det behöva vara såhär att ringa ett företag eller en myndighet? Jag får sådan lust att hämnas när jag väl blir framkopplad, typ säga ”vänta lite, det är många som vill ha min uppmärksamhet just nu. Du är placerad i kö, det är två barn, en make och en granne före dig. Du behåller din plats i kön, tack för att du väntar!” Dessvärre tror jag inte att handläggaren eller vem jag nu köat till att få prata med skulle vänta kvar, men skoj vore det… Nej, tacka vet jag företag där man kan lämna sitt telefonnummer och bli uppringd istället, så slipper man sitta där med en telefon i handen och stigande frustration inombords!