Delad hängivenhet

Nu börjar jag tycka att det är lite jobbigt att ha mina saker på ett ställe men mitt hjärta på ett annat. Alla fina gardiner, blommor, möbler, tavlor etc finns i lägenheten, och jag längtar efter att flytta in dessa hos älsklingen. Eftersom min lägenhet är till salu vill jag såklart ha den fin och pimpad inför visningar, annars hade jag hämtat rubbet direkt. I juli någon gång fick jag en knäpp och åkte och hämtade en del av sakerna (och tänkte uppgivet att det inte skulle bli någon visning på bra länge ändå). Morgonen efter ringde mäklaren och talade om att det skulle bli visning nästföljande dag. Ironiskt! :D Det var bara till att kånka tillbaka alla saker igen…

Nu har det varit visning igen, och den här gången håller jag tummarna för att någon av personerna som tittade är seriöst intresserad. Det vore så mycket enklare om jag bara behövde engagera mig i ETT boende. Och dessutom längtar jag efter att sätta min prägel lite mer på älsklingens hus……… Så om ni vet någon som letar boende, tipsa dem om min fiiiina lägenhet/radhus i Gemla :D

Tacka vet jag karlar!!!!!

Visst, det här är en grov generalisering, men en rolig sådan! :D

 

Kvinnor är tråkiga.
Alltid ska de städa, laga mat och ta hand om barnen. Inte kan de sitta stilla en sekund.

Nej, tacka vet jag karlar! 
De kan det här med avkoppling. De kommer hem från jobbet, kastar sig i soffan och rör inte ett finger förrän sporten på TV börjar.

Kvinnor är trångsynta.
De bryr sig bara om bagateller, var man ska bo, lägenhet eller villa, hur många barn man ska ha.

Tacka vet jag karlar!
De engagerar sig i de stora frågorna: Kommer Sverige med i fotbolls-VM? Vinner Söderling Stockholm Open?

Kvinnor är oförståndiga.
De inser inte att man är sjuk när man har trettionio graders feber. Nej, de ska upp i alla fall och laga frukost och se till att barnen kommer till dagis och skola.

Tacka vet jag karlar!
De hostar en gång och ligger sedan däckade i sängen en vecka och blir ompysslade.

Kvinnor är oekonomiska.
De kan inte handskas med pengar, de sätter in dem på banken, köper kläder och mat till familjen eller nya gardiner.

Tacka vet jag karlar!
De tar pengarna och går ut och roar sig med grabbarna eller köper en radiostyrd bil.

Kvinnor inser inte sin begränsning.
Först går de ut och jobbar i åtta timmar, sen går de hem och jobbar åtta timmar till. Och sen ska de leka med barnen och hinna vara vackra och kanske sova en stund också.

Tacka vet jag karlar!
De vet vad de kan och låter bli saker de inte klarar av. Som att fälla ner toalettringen, plocka bort ALLA saker från bordet efter middagen, eller torka av det.

Vilken tur att vi kvinnor är så bra på att uppfostra våra söner till karlar!

Baka baka liten kaka…

Den här helgen har varit riktigt bra! Fredagen innebar föreläsning, shopping och lyxig trerätters middag ihop med härliga kollegor för min del, så bakandet fick ligga lågt tills igår.  Nu har jag bakat både vaniljbullar (till svärfars förtjusning) och en god långpannekaka. Det är tur att jag samtidigt börjat tycka att skogspromenader med tillhörande kantarelljakt är skojigt, så att jag kan gå av mig ett par av alla kalorier som lär konsumeras framöver…

Lycklig :)

Äntligen har jag en ugn som fungerar! Efter en massa slit och krångel har nu älsklingen installerat min ugn!!!! Jag är så galet lycklig över detta! Har redan premiärbakat två kladdkakor, och till helgen lär det bli vaniljbullar. Och lasagne. Och muffins. Och…… En hel värld öppnar sig :D

Imorgon ska jag på föreläsning/shopping/spa med kollegorna, och dessutom är det visning på min lägenhet. Hoppas nu att någon köper den så jag kan fokusera på mitt liv här hos kärleken.

Pedagogiska ledord

Efter 3½ år på en Reggio Emilia-förskola är jag något miljöskadad (vilket enbart bör ses som något positivt!!!). Dikten som följer här nedan är så otroligt fin och tänkvärd, och skriven av Loris Malaguzzi (Reggio Emilia-pedagogikens ”fader”). Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet att fortsätta arbeta med den barnsynen även på skolan…

Barnet har hundra språk
hundra händer
hundra tankar
hundra sätt att tänka
att leka och att tala på
hundra alltid hundra
sätt att lyssna
att förundras att tycka om
hundra lustar
att sjunga och förstå
hundra världar
att uppfinna
hundra världar
att drömma fram

Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.

Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.

Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio

Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop.

Man säger dem:
att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

 

Vad som händer just nu…

Igår började jag på mitt nya jobb, och var givetvis galet nervös innan. Jag kunde inte sova på natten, och låg och tänkte alla möjliga tankar (typ: varför har jag gett mig in på detta?). Men det gick hur bra som helst, mina nya kollegor var trevliga allihop. Idag kom dessutom halva barngruppen som jag ska vara lärare för, och då kändes det ännu bättre. Vissa av barnen har jag haft nere på förskolan i 3½ år, och när jag såg dem idag blev jag så lycklig ända in i själen. Jag var verkligen inte ”klar” med en del av dem! Imorgon fortsätter inskolningen, så då får jag träffa dem igen.

Efter jobbet gick jag ner till förskolan för att hämta mina stövlar och regnbyxor. Där träffade jag på ”gamla” kollegor som jag kommer sakna ihjäl mig efter… Tur att det inte är långt mellan skolan och förskolan! Förhoppningsvis är mina nya kollegor lika mysiga som de verkar. På fredag ska vi ha stängningsdag på skolan, så då kommer jag säkert hinna bekanta mig mer med dem. Först blir det föreläsning, och sedan ska vi åka iväg till Kosta för shopping, spa och middag. En liten rolig sak igår var förresten när jag pratade med vaktmästaren (samma som på förskolan), och han fick reda på att jag är tillsammans med M. ”Åh, han var ju alltid så bra att ha och göra med! Alltid trevlig och hjälpsam. Där har du nog gjort ett riktigt klipp!” blev hans kommentar. Och jag håller ju med… T ex så håller han ju på och sliter i köket för att jag ska få en ugn. Jag hoppas på att kunna baka senast till helgen. Lyckos mig som hittat en så bra man!!!

Min ugn – en spännande följetong i flera avsnitt!

Eftersom jag har den man jag har (dvs världens snällaste och finaste), blev det IKEA-besök redan i fredags för att inhandla en inbyggnadsugn. Väl hemma igen packade vi upp ugnen, bara för att upptäcka att den var skadad i sidan, alldeles intryckt och bucklig. Typiskt min otur! Det var bara till att bege sig till IKEA igen på lördagen (igår alltså) för att byta. Vi monterade ner skåpen som satt där ugnen nu skulle stå och älsklingen byggde ihop det nya skåpet. Det ställdes på plats och skulle skruvas fast i väggen. Då upptäckte vi att pärlsponten sviktade och gick inte att borra fast något i. Nu är det så att mannen i mitt liv är en man som gör saker och ting grundligt, och därför var han såklart tvungen att riva ner en bit av panelen för att undersöka saken närmare… För att göra en lång historia kort: kofoten kom fram och väggen revs.

Idag har älsklingen byggt en ny vägg (med hjälp av goda vännen S), och jag är ett steg närmare en ugn…

Handikappad bullmamma

Jag älskar verkligen det här huset, och att bo i det. Det har charm och en själ som nya hus inte riktigt kan ha, hur hemtrevliga,  fina och tjusiga de än må vara. Men det saknas något väsentligt för närvarande. Jag har ingen fungerande ugn. När jag klev över tröskeln i mars fanns det faktiskt en ugn som fungerade alldeles utmärkt. Problemet var bara att det endast var två av plattorna på spisen som gick att använda, och det tyckte jag var för lite. Därför satte vi in en annan, som råkade typ explodera en kväll när jag lagade mat. Hmm… En annan inhandlades på Blocket, och det är alltså den som inte har en fungerande ugn (vilket vi inte visste när vi köpte den).

Ok, tänker ni kanske, big deal. För andra kanske det inte vore en katastrof, och visst – det vore värre om jag inte hade en fungerande tvättmaskin. Men nu är det så att jag råkar vara väldigt mycket bullmamma. Jag äääälskar att baka och laga mat. Plattorna på spisen fungerar tack och lov, så jag kan laga mat i alla fall. Men mat man lagar i ugnen är en omöjlighet, och givetvis kan jag inte sluta tänka på lasagne, tacopaj, potatisgratäng… Och så var det det här med bullar då. Jag älskar att baka (och äta) bullar. Och kärleksmums, hur gott är inte det? Och muffins? Och sockerkaka? Och… Ja, ni fattar.

En Mia utan ugn är som en sommardag utan sol, som Batman utan Robin, som Darth Vader utan lasersvärd… Inte komplett på något vis. Det är tur att ugn ligger högt upp på prioriteringslistan när det gäller vad som ska fixas här. När den väl kommit in i köket ska jag fira med att baka en hel dag :)

En riktig vän…

Jag har funderat en del på det här med vänner och kompisar, och skillnaden däremellan. Vissa personer finns i ens liv ett tag, man har roligt ihop, men sedan försvinner de. Livet ändras och man utvecklas kanske åt olika håll. Andra personer intar direkt en plats i ens hjärta, och oavsett om man ses eller inte på ett tag så stannar de där inne i hjärtat. Även om det skulle gå tio år mellan gångerna man ses så kan man direkt ta upp där man slutade senast.

Min vackra väninna M är en sådan person. Vi umgicks mycket på 90-talet (och en del på 80-talet med för den delen), men av olika anledningar hade vi ingen kontakt på tio år. Förra sommaren bestämde jag mig för att leta upp henne. Sökte på Eniro och upptäckte att hon bodde ca tio minuters bilresa ifrån mig. Lite nervös skickade jag ett sms till det nummer som fanns angivet på Eniro – vem vet, hon kanske inte alls ville ha kontakt igen?!?  När hon svarade insåg jag att det fanns en anledning till att jag inte kunnat låta bli att tänka på henne och sakna henne i tio års tid. Hon var samma underbara person som jag kom ihåg, och hon hade saknat mig med. Vi pratade i telefon en lång stund och bestämde oss för att träffas. Nu blev jag lite nervös igen – tänk om vi skulle stå där som främlingar och inte riktigt ”connecta” i verkligheten..? Jag hade inte behövt vara orolig. I samma stund som hon öppnade dörren kände jag den där samhörighetskänslan, det var som om tiden stått stilla. Visst, hon var gift nu och hade fått två barn. Jag hade hunnit både gifta och skilja mig och dessutom fått tre barn. Men ändå var det som om vi bara varit ifrån varandra en vecka eller två. Samma sak upplevde jag när jag fick kontakt med en ”gammal” lärare/mentor/vän som jag känt i 20 års tid. Trots att man levt så olika liv och mycket hänt, så var det som om tiden stått still på något vis när vi pratade. Jag tycker att det är helt underbart att man kan fungera så, eller rättare sagt: att vänskap kan fungera så.

Något annat som jag förundras av när det gäller vänskap är att det aldrig är för sent att få nya, riktiga, nära vänner. Det finns fortfarande personer man träffar som direkt öppnar ens hjärta och tar en självklar plats där inne. Det var det som hände när jag träffade mannen jag bor med. När vi var ute på den där första dejten kändes det som om vi känt varandra en evighet. Förutom en stormande förälskelse känner jag en otrolig närhet och vänskap som på något vis blir en perfekt kombination – vi kan ha så fruktansvärt kul ihop (nästan som fnittrande fjortisar) samtidigt som jag är galet kär i honom.

Jag har även haft turen att träffa några andra vänner som också direkt bara klivit rakt in i mitt hjärta, och förhoppningsvis aldrig kommer att vilja promenera ut därifrån. Två av dem lyckades fånga upp mig förra vintern när jag mådde riktigt dåligt efter separationen från barnens pappa. Trots att vi var ”nya” vänner visade de mig så mycket omtanke att jag aldrig kommer glömma det. En annan sådan, helt underbar väninna, har tack och lov nyligen flyttat från Gotland närmare häråt. 

 Jag hoppas att dessa personer (och även andra såklart) känner hur mycket jag tycker om dem, och att de förstår hur viktiga de är!

Yrkesskadad?

Med sju barn i huset inser man ganska snart att det krävs lite rutiner och strategier för att få allt att fungera så smidigt som möjligt. Bara att sortera smutstvätten kan vara ett evighetsprojekt, när allt ligger huller om buller i fyra olika tvättkorgar. Att försöka få ordning i hallen är ett annat projekt som känns lite som ”Mission: Impossible”, med minst 14 par barnskor/stövlar, jackor, kepsar utspridda överallt… Men är det något jag har lärt mig i mitt jobb så är det att barn är kompetenta och mycket väl klarar att hålla ordning när de ges förutsättningar. Därför har nu varje barn fått sin egen plats i hallen, namnad som på vilken förskola/skola som helst. Helt plötsligt ser barnen vart de förväntas hänga sin jacka. Tvättkorgarna har fått lappar de också, med respektive färg på kläderna som förväntas ligga däri. Barnen har blivit väldigt bra på att lägga rätt och dessutom tycker de att det är kul! (Och jag sparar otroligt mycket tid när jag bara behöver ta tvätt från en och samma korg…) Reflexvästar och gå-rep när vi är på utflykt lär jag dock inte införa, trots att jag är en typisk förskollärare…


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu