Händelser både i mitt yrkesliv och privatliv har länge fått mig att fundera och reflektera över det här med sociala relationer, beteenden och mobbing. Man kan ju undra vad det är som gör att vissa personer välkomnar alla, medan andra inte ser något problem i att upprepade gånger kränka, exkludera eller förtala andra. Hur kan det komma sig att vissa personer inte drar sig för att vara vänliga och söta i ena stunden, för att sedan lägga sig till med värsta bitchfasonerna i nästa? Givetvis finns det spaltmetrar med forskning och analyser kring detta ämne, men jag måste ändå dela med mig av de slutsatser jag kommit fram till.
En stor del av alla som behandlar sina medmänniskor illa har givetvis inte bara ETT problem utan flera i sitt liv. Jag tror att bristande självkänsla, personliga problem (relationsproblem av ett eller annat slag) samt avundsjuka är gemensamma nämnare hos många av dessa individer. När jag gick i ettan bodde vi i ett område med radhus, där det även bodde många andra barn i min ålder. Jag gick i samma klass som två av tjejerna på min gata. Dessa tjejer var fruktansvärt avundsjuka på att jag hade en rolig, söt och snäll storasyster som var kul att leka med. De var allt annat än snälla mot mig i skolan, men hemma när min syster var i närheten lekte de naturligtvis sååå fint med mig. Tack och lov hade jag andra tjejkompisar att vara med i skolan, men självklart så gjorde det ont att bli illa behandlad i princip varje dag. Som vuxen kan jag se bakom de här tjejernas fasad, och med facit i hand vet jag att det även var en del svårigheter hemma hos båda tjejerna som säkert också fick dem att må dåligt. I tvåan flyttade vi till Växjö, och jag hamnade i en mysig klass där jag aldrig kände mig illa behandlad.
Åren gick och vi flyttade tillbaka till den där staden där jag gått i ettan. Andra ”gamla” kompisar dök upp i umgängeskretsen, och jag råkade ut för en händelse som faktiskt fick mig att öppna ögonen lite. Jag hade alltid tidigare sett mig själv som alldeles för mesig och snäll, men det som hände fick mig att omvärdera synen på mig själv. När jag var 16 år blev jag tillsammans med en kille, som tydligen även en annan av tjejerna jag umgicks med en del var intresserad av. Det tog minst sagt hus i h-e och den här tjejen försökte på alla sätt att vända folk emot mig, tala illa om mig och frysa ut mig. Hon och en gemensam ”kompis” skällde ut mig totalt en kväll, och talade om exakt vad de ansåg…nämligen: Jag skulle inte tro att jag var något, trots att jag var snygg och cool. Snygg och cool? Först trodde jag att de skämtade, men ju mer de gick på (”jag avskyr dig för du är lång och blond, men jag är kort och rödhårig”) desto mer förstod jag att dessa tjejer faktiskt uppfattade mig som en stark och kaxig tjej, på tok för populär och trevlig. Det som var menat att sänka mig totalt ledde till något helt annat. Inte så att jag började tycka att jag var snygg och cool (jag har ju faktiskt en spegel, så det går liksom inte att tuta i mig vad som helst), men jag förstod att folk kanske inte alls såg på mig som en mes eller tönt. De här tjejerna kände sig uppenbarligen hotade av mig (fråga mig inte varför, jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det gick till), och gjorde sitt bästa för att sänka mig så att de själva skulle framstå som bättre. Istället gav de mig en ordentlig portion självförtroende. Jag har i och för sig alltid varit en ganska stark person i mig själv, jag är trygg och vågar gå min egen väg. Men det betyder såklart inte att man är säker på hur andra uppfattar en, särskilt inte när man är tonåring och det trots allt är viktigt att vara accepterad.
Givetvis är det inte bara barn och ungdomar som utsätter varandra för kränkningar. Det finns vuxna individer som beter sig långt värre än vad man kan föreställa sig. Personer man tror är vänner visar sig vara något helt annat. Hur många har t ex inte varit med om tjejkompisen som inte direkt blir glad när man träffar kärleken, utan istället måste kritisera valet av pojkvän (oavsett vem man blir tillsammans med – det är fel på allihop!)? Eller kollegan som inte blir glad när det går bra för en, utan istället förvandlas till en mardröm? Självklart kan alla ha dåliga dagar, och man måste inte älska alla personer som finns. Men när en människa systematiskt sätter sig på andra, behandlar dem illa, förtalar sina ”vänner”, fryser ut folk som inte gjort dem något illa så framstår det tydligt (i alla fall för mig) att den här personen har allvarliga problem med sig själv. Uppenbarligen känner han/hon sig hotad eller avundsjuk, eller så finns det problem av annan karaktär med i bilden som spökar. Egentligen är det ju synd om personer som har så pass låg självkänsla. De gör bort sig gång på gång, i sin förtvivlade jakt på acceptans och kärlek. De måste hela tiden hävda sig, och det kan inte vara en lätt uppgift när man kanske redan innerst inne föraktar sig själv. Det gäller att kvickt flytta fokus från sina egna svagheter till någon annans. Personer som är desperata efter att bli händelsernas centrum kan givetvis inte acceptera att en ny person kommer in i en grupp, och betraktas som rolig och trevlig. Genast vaknar larmsystemet och antingen gäller det att göra sig rolig på dennes bekostnad, eller övertyga alla om hur mycket bättre man själv är – antingen genom rent skitsnack eller på andra sätt. Helst ska ju inte någon annan heller umgås med den nye, då bestraffar man dem som vill vara vänner med denne, eller hotar med utfrysning. Förhoppningsvis genomskådas den som beter sig så här, men jag tror att det är skrämmande ofta som även vuxna personer helt tyst bara tittar på och låter en sådan människa hållas. Och handen på hjärtat, hur lätt är det att våga stå upp och säga ”nu har du fel, jag gillar honom/henne” när någon bestämt sig för en exkluderingskampanj? Det kunde dock vara värt att tänka på att en person som pratar illa om andra säkert även säger rätt elaka saker om en själv när man inte är närvarande…
Jag är naturligtvis inte själv någon perfekt person. Det finns säkert folk som jag har råkat trampa på tårna både en och två gånger, eller sårat utan att mena det. Men jag kan ärligt säga att jag har ett stort hjärta, som bjuder in folk istället för att stänga dem ute. Jag avskyr bråk och konflikter, och är därför den ständiga diplomaten som vill hitta lösningar så att alla trivs. Även om jag säkerligen gjort många fel i de vänrelationer jag haft och har, så har jag i alla fall aldrig medvetet gjort någon illa. Sedan är det väl så att man inte passar ihop med alla, det finns ju trots allt något som kallas personkemi. Man kan därför inte förvänta sig att bli bästis med alla. Men människor som är trygga, hela och varmhjärtade har inget behov av att få andra att må dåligt, bara för att må bättre själva.
Nuförtiden försöker jag analysera situationen om någon skulle bete sig illa mot mig (vilket tack och lov är sällan!). Mår han/hon inte bra? Vad är det hos mig som denne känner sig hotad av? (vilket man t o m kan se som något självförtroendestärkande – jag har alltså något som den här människan är avundsjuk på!) osv. Det är ju inte så att man går och blir ledsen om någon visar sitt ogillande, det är ju trots allt ett tecken på en svag eller problemfylld personlighet. Allra mest tycker jag istället synd om personer som beter sig som mobbare, då det är väldigt uppenbart att de inte mår bra. Och inte mår de bättre av att göra bort sig som översittare. För att citera min morfar: ”Det är synd om alla dumma människor…”
Här hemma har barnen (och OK då, jag med…) adopterat honom som den tionde familjemedlemmen. Han följde med på kantarelljakt häromdagen, och barnen turades om att bära honom och förevisa skogen. På bilden nedan ser ni hur han är med och firar kanelbullens dag….
