Bland Desperata Damer och Slemmiga Sluskar…

I helgen begav jag mig till Harry´s, tillsammans med vackra väninnan J och älsklingen. Kvällen började hemma hos J, där vi drack lite cider, åt mat och snacks samt piffade till oss lite inför kvällens bravader (jag och J alltså, M var chaufför och inte i något större behov av att piffas till heller för den delen). Sedan åkte vi inåt staden, och hamnade alltså till slut på Harry´s. Jag är inte ute och svirar särskilt ofta, och blir därför alltid så förundrad och fascinerad över den samling av människor som befinner sig där i folkvimlet, när jag väl kommer dit. Det är på något vis samma utbud av folk oavsett när man är där.

Först har vi såklart De Goda Vännerna – ett gäng kompisar som gått dit för att ha en kul kväll helt enkelt. Någon får kanske en öl eller två för mycket i sig, men överlag blir det go stämning och en kul kväll för alla inblandade. Man dansar kanske lite, sitter och pratar och njuter av livet.  Jag skulle tro att rätt många hamnar under den kategorin. Men… Sedan har vi de där andra, som man inte kan låta bli att tycka lite synd om. Ute på dansgolvet finns förutom de där normala personerna jag nyss nämnt även kategorierna Slemmiga Sluskar, Desperata Damer samt Redlösa Ragg.

De Slemmiga Sluskarna känns igen på blicken, beröringen och de mer eller mindre spännande kommentarerna. Jag skulle tro att rätt många av dem är gifta eller sambo med någon, som inte har en aning om hur deras respektive beter sig ute. Det är när man ser dessa personer som man helt plötsligt förstår uttrycket ”Dans är ett lodrät uttryck för en vågrät önskan”. De gnider sig gärna mot dig, talar om hur otroooligt vacker du är, följer efter dig vart du än går (både på dansgolvet och i övriga delen av lokalen) samt verkar nästan gå igång på din information om att du redan är upptagen med världens bästa partner. Bästa chansen att kunna smita ifrån någon ur denna kategorin är ifall två eller fler av samma sort intresserar sig för dig. Då måste de brösta upp sig och försöka buffa bort varandra. I ett svagt ögonblick kan de då råka släppa dig med blicken, och du kan försöka ta dig därifrån.

De Desperata Damerna tillhör min personliga favoritkategori. De finns i flera årsmodeller och utföranden, men gemensamt för dem är att de verkar ha fastnat i sin ungdom, och tror att de är så häftiga och tilldragande medan de flesta runtomkring mest finner dem fåniga och patetiska. Som exempel kan nämnas tjejer som är 30+ och fastnat i 90-talet: Svarta, åtsittande, djupt urringade och kort-korta klänningar med matchande porriga nätstrumpbyxor tillhör deras favoritutstyrsel oavsett om det är sommar eller vinter. (Nu har jag inget emot svart, åtsittande och urringat, det kan vara hur snyggt som helst, men jag tror ni förstår vad jag menar med 90-talslook på det hela. Helst ska det vara lite permanentat hår till också…) De skrattar gott åt karlarna (mestadels inom kategorin Slemmiga Sluskar) som de tycker att de hetsar upp på ett sexigt sätt, men missar hur de flesta skrattar åt just dem själva för att de är helt fel men ändå tycker sig vara så coola.

Redlösa Ragg är en annan spännande kategori, som jag egentligen tycker mest synd om. De återfinns inom alla åldrar och övriga kategorier, men gemensamt är att de inte har något sinne alls för hur mycket (eller lite) de klarar av att dricka. Ju fler öl eller cider som rinner in, desto mer rinner vettet verkligen ur. Att vara så redlöst berusad så man knappt kan stå upp är inte direkt attraktivt. Inte heller att vara så full så man visar tuttarna för främmande karlar… Man får hoppas att de flesta av dem har någon snäll person med sig som ser till så de kommer hem ordentligt (och då menade jag hem till sig själva för att sova av sig ruset, inget annat…)

Det finns givetvis många fler kategorier av folk ute, t ex Glittriga Glamourprinsessor och Mesiga Mammagrisar, som är av stort underhållningsvärde. Och vem vet, någonstans kanske det sitter någon och skrattar lite åt mig – Den Motvilliga Dansaren – när jag och mina båda vänsterfötter närmar mig dansgolvet tillsammans med The Lovely Lady J. Men det bjuder jag på! :D

Kampen mot fluffet ;)

Efter en tur på vågen häromdagen insåg jag att jag har hela fyra kilos övervikt, enligt alla BMI-tabeller och annat som finns. Att jag gått upp några kilon visste jag såklart utan att väga mig, det både känns och syns… Egentligen anser jag att en trebarnsmamma inte behöver drabbas av viktnoja och klädångest, särskilt inte när hon har en man som på ett mycket övertygande sätt talar om hur fin hon är. Men jag är trots allt en fåfäng varelse, och det finns kläder jag längtar efter att kunna ta på mig. Inte minst MC-stället, som satt åt lite väl mycket i höstas när vi tog sista turen. Alltså ska jag nu få bort de där irriterande kilona och ett par till, helst inom loppet av sisådär en 5-6 veckor. Jag har egentligen ganska lätt för att gå ner i vikt när jag anstränger mig, Viktväktarna har fungerat klockrent för mig tidigare. Men nu är jag så dödens trött på att räkna points, även om jag vet att jag garanterat går ner minst ett kilo i veckan av att räkna och räkna (och hålla mig till mina points förstås…). Så nu ska jag testa att helt enkelt bara minska storleken på portionerna jag äter, samt inte äta en massa godis och kakor varje dag. Den varma chokladen på jobbet får nog dessvärre bytas ut till té också. *suck*

Det är bäst jag uppdaterar hur det går här på bloggen, då blir jag kanske inte så frestad att fuska… Så: önska mig lycka till i kampen mot de där fyra fluffiga kilona som ligger som vadd runt min mage och rumpa… ;)

Uppskattning :)

Häromdagen fick jag fem fantastiskt vackra rosor, av min ännu mer fantastiske man (ja jag vet, vi är inte gifta… Men ”man” låter trevligare än sambo, och han är ju ingen kvinna, så ”man” är ju ändå rätt!). De är sådär sammetsaktigt röda, gigantiskt stora och luktar ljuvligt. Jag blev alldeles varm i hjärtat och kände mig otroligt älskad. Det räcker att jag går förbi vasen med blommorna för att jag ska känna mig lycklig och uppskattad. Jag vet inte vad det är som gör det, men just det här med att få rosor av den man älskar tillhör verkligen något av det bästa som finns. Enligt blomsterspråket betyder dessutom fem röda rosor att han älskar mig och gör vad som helst för mig… Jag får nog ta och köpa en bukett till honom med när han minst av allt anar det, för det är ju precis vad jag känner för honom med. Eller så är jag listig och blandar in lite blåa och vita blommor med…

Lite tillbakablickar på 2010…

 Så har det alltså blivit ett nytt år igen… Igår hade vi trerättersmiddag med barnen, och de flesta av dem var uppklädda till tänderna. Imponerade var de också, av menyn och dukningen. Eftersom jag använt Tupperwares antispillmuggar och häftiga sugrör i alla möjliga glada färger, tyckte jag själv att det hela påminde en aning om något slags Hawaiiparty…

Det är ju ganska populärt att summera året som gått, så här har ni mitt 2010:

Årets Nyårslöften:  Jag brukar inte ge några nyårslöften, mer än detta: Jag ska inte börja röka i år heller! ;) Och det har ju varit enkelt att hålla! Jag kör på samma i år också…

Årets Hälsa: Den har varit helt OK, lite mycket migrän bara men det är jag tyvärr van vid :/ Men inga stora influensor av något slag!

Årets Aldrig Gjort Förut: Ägt ett eget MC-ställ. Tack älskling för den fina presenten! Du anar inte hur lycklig du gör mig…

Årets Besökta Länder: Enbart Sverige faktiskt. Men jag har träffat massor med danskar i alla fall :)

Årets Lärdom: Russin är världens bästa bete i musfällor.

Årets Framgång: Hur bra det har gått på nya jobbet i f-klassen och på fritids.

Årets Skada: Hmm… Jag har själv varit förskonad från skador, men mellankillen W blev biten i ansiktet av en hund :(

Årets Inköp: Ååå… Det måste nog varit allt fint Star Wars-Lego till barnen…

Årets Bok: Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i sagoskogen :)

Årets Film: Jag har sett så många, men en som var riktigt bra var Killers.

Årets TV-Program: Det får nog bli Idol, även om jag inte följde det helt och hållet…

Årets Slöseri: All pasta jag slängde innan jag lärde mig att koka lagom mycket till familjen Annorlunda.

Årets Glädje: Det underbara familjelivet tillsammans med M och våra ljuvliga barn.

Årets Nyår firades med: M, barnen och gode vännen K.

Årets Önskan: Att få känna mig riktigt lycklig (och det blev jag ju också).

Min födelsedag: Uppmärksammades av M. Jag fick ett vackert silverarmband med ett hjärta på.

Årets Må Bra: Kaffestunderna i början av våren, då vi satt ute på trappan och njöt av solens strålar…

Årets Matupplevelse: Köttfärssåsen som M lagade första helgen jag och barnen hälsade på i hans hus (i slutet av mars skulle jag tro). Jag blev galet imponerad av att han lagade mat till oss allihop, och dessutom var det gott :)

Årets Sedda Kändis: Dan Reed, i Jönköping.

Årets Saknad: Underbara kollegorna S och K från förskolan, jag har saknat dem jättemycket. Tur att jag fick lika goa och härliga kollegor på nya jobbet!

Årets Människa/or: M, mannen som visade mig hur det ska kännas att vara i ett sunt, fantastiskt, normalt, ljuvligt förhållande. Tack för att du fick mig att våga hoppas igen!

Årets Krångel: Alla turer kring vart barnen skulle gå i skola/förskola. Samt strulet med att få tillbaka nycklar och annat av den sol-och-vårande gotlänningen.

Årets Inte Gjort: Jag hade velat åka till Liseberg, men det får väl bli nästa år… :)

Årets Succé: Hur vi förvandlat ett hus till ett hem…

Årets Flopp: Den ryska filmen om en flygande bil som vi försökte titta på. Den var varken OK på originalspråk eller dubbad till engelska :P

Förväntningar av 2011: Att vi får ett fint, lugnt och underbart år med mycket kärlek i storfamiljen…

Nostalgitripp…

Har ni tänkt på hur märkligt det är att man ändrar tycke och smak när det gäller vissa saker ju mer åren går, medan annat fortsätter att vara favoriter i åratal? Saker man gjorde, böcker man läste, filmer man såg och musiken man älskade förr kanske inte alls känns lika lockande idag.  Ta t ex det här med kläder, hur tänkte man när man klädde sig i kavajer med stora axelvaddar eller snötvättade jeans med skinnimitationsdetaljer? Jag vill även minnas att jag hade ett par hemska hängseljeans som var hur moderna som helst. Och hur kan jag skriva om kläder utan att nämna ”doffetröjan”, en stickad, oformlig tröja med någon slags stackars blind elefant och ett annat oidentifierbart kryp på, allt i en orgie av mer eller mindre starka färger… Jag bokstavligen levde i den tröjan under en period på högstadiet, och den tillhör de där sakerna som jag aldrig kommer att kunna göra mig av med, även om jag inte direkt känner för att ha den på mig idag.  

Häromdagen köpte jag filmen Amadeus på DVD. Jag hade inte sett den sedan någon gång på 90-talet, då den tillhörde mina absoluta favoritfilmer. Det var inte utan att jag kände mig lite nervös när jag skulle titta på den igen, tänk om jag inte skulle tycka lika mycket om den nu som jag gjorde förut? Jag hade inte behövt vara orolig, filmen var lika fantastisk som jag mindes den och Mozarts odödliga musik lika underbar som alltid. När jag satt där och tittade kunde jag inte låta bli att minnas min högstadietid lite extra. Det fanns tre M som jag älskade – Mozart, Monet och Monte Christo. Och även om tiden gått och saker förändrats så kan jag ärligt säga att jag fortfarande älskar de där tre M:en. Mozart är fortfarande min favoritkompositör, Monets tavlor tillhör fortfarande det vackraste som finns och när jag för några år sedan läste om ”Greven av Monte Christo” hölls jag fortfarande i ett järngrepp och kunde omöjligen lägga den ifrån mig.

Somliga saker ändras alltså inte med åren… Kan det ha att göra med att dessa saker (t ex de tre M:en) var sådant som gick raka vägen in i hjärtat, och som jag inte gillade bara för att alla andra gjorde det? Inte för att jag brukar vända kappan efter vinden, jag vet vad jag tycker om och vågar stå för det också. Men axelvaddar och snötvättade jeans var kanske aldrig något som fick en särskild plats i hjärtat, det tyckte jag nog mest var snyggt för att alla andra hade det och man tyckte att det var så man skulle se ut. Alltså saknar jag inte detta idag, och kan inte heller riktigt förstå vari tjusningen med detta låg. ”Doffetröjan” däremot, den älskar jag fortfarande dyrt och heligt, även om jag mognat lite och insett att andra kanske kan ta mig för förrymd mentalpatient om jag vandrar runt i den. Alltså får den ligga på en hedersplats och vila sig lite istället för att användas. Och det här med musik – jag hade en period (jag tror jag var sju eller åtta år) när jag tyckte sååå bra om Kicki Danielsson (pinsamt, jag vet). Jag kan fortfarande minnas hur jag gick runt med min klumpiga, röda freestyle och lyssnade på kassettband med Kicki på. Förkärleken till hennes musik försvann dock väldigt fort och utan att saknas alls, och jag vet än i dag inte vad det var som jag tyckte var så bra. Kanske var det så att många gillade henne, efter ”Bra Vibrationer”… På mellanstadiet däremot upptäckte jag Modern Talking, ett tag efter deras storhetstid kan jag tillägga. Jag fick nog en och annan kompis att ge dem en chans, men de flesta föredrog helt klart New Kids On The Block, vilka jag liksom aldrig riktigt tog till mig. Det rörde inte mig i ryggen att det var omodernt att lyssna på tysk pop med texter på urkass engelska, det som spelade någon roll var ju att jag gillade deras musik. För övrigt gjorde ju de falsettsjungande tyskarna comeback sedan när jag blivit lite mer vuxen, och jag kan fortfarande säga att jag njuter av att lyssna på deras musik… Och på George Michael, och Bryan Adams, och… Nä, nu har jag nog inte tid att skriva mer, jag tror jag ska titta på Tillbaka till framtiden, medan jag lyssnar på Wham! och läser lite Kalle Anka-pocket. Jag ska bara gå och spraya på mig lite 80-talshärlig Jane Hellen-doft först ;)

Snart drabbas det goda humöret av permafrost…

Jag brukar kunna se fördelarna med snön och kylan – barnen (och för all del även vi vuxna) kan t ex ha roligt med pulkor och skridskor – och jag tycker i vanliga fall att vintern på sätt och vis är ett nödvändigt ont för att man ska kunna uppskatta den ljuvliga våren och sommaren desto mer. Men i den kyla som drabbat oss nu hjälper inte ens mitt positiva tänkande, nu ÄR det banne mig för kallt! Tårna förvandlas till frusna pinnar bara man ska gå ut och hämta in lite ved, näsan fryser till is vid varje andetag och man behöver ha termobyxor på sig när man tar sig till jobbet – i bil!!! Här om morgonen körde jag fast i en snödriva precis utanför vårt hus. Fråga mig inte hur det gick till, men arg var jag och många kraftuttryck strömmade ur min mun (jag stängde dock igen bildörren efter mig först så att barnens små öron förskonades från dessa väl valda ord). Det tog minst en kvart att komma loss, och under den kvarten hann jag förvandlas till en tvättäkta vinterhatare. Vem kan på allvar glädjas åt snökaos på vägarna, förfrusna kroppsdelar eller att behöva pälsa på sig så mycket att man ser ut som en blandning av Svullo och Jabba The Hut? Finns det någon som hellre åker pulka i bitande köld än vattenrutschbana i sommarvärme? Och hur skulle någon normalt funtad person kunna föredra ljudet av knarrande skor i snön framför ljudet av havets vågor som slår in mot den varma stranden? Jag bara undrar…

Visst, vintern kan väl för all del vara lite mysig.  Själv älskar jag tända värmeljus, en brasa i kaminen, varm choklad (ååå, jag tror jag måste göra mig en kopp på en gång!) och att gosa ner mig i soffan med älsklingen och en fleecefilt. Men i de flesta fall där man tänker ”jo, men det här är ju mysigt trots allt” så handlar det ju om desperata försök att hålla värmen. Vissa kvällar är det så kallt när man ska sova att jag bäddar med fleecefiltar och klär på mig både dunsockor i moonbootsmodell och velourbyxor (och då har jag ändå eldat i ett par timmar i samma rum…). En kväll övervägde jag t o m att ta på mig en mössa när jag låg där och huttrade under några lager kläder, täcken och filtar. Visserligen är jag ovanligt frusen av mig, jag fryser om fötterna även i sommarvärmen, men ändå.

Nej, nu drömmer jag mig bort till årets första vårhelger (i april måste det varit), när jag och fina M satt på trappan till huset och drack vårt morgonkaffe i solskenet. Jag tror inte att det bara var den där härliga nykär-känslan som gjorde att livet kändes extra underbart, utan även fåglarnas kvitter och solens värmande strålar. Våren bär på något sätt med sig glädje och hopp om livet. Alla bekymmer känns plötsligt små och obetydliga, och man är sådär härligt solig både på in- och utsidan. Medan jag väntar in den där första tussilagon och ljudet av porlande smältvatten som letar sig fram bland vägsanden som inte behövs längre mot halkan, försöker jag muntra upp mig med några kloka ord som en skolförälder sa till mig här om dagen: Det finns i alla fall inga mygg ute nu!!!

Efterlängtad ledighet…

Nu börjar man verkligen känna att det är läge för lite långledighet. Året som gått har varit både stressigt och intensivt på flera sätt, och har bjudit på en och annan överraskning. I början av året var jag både ledsen och uppgiven, efter diverse svek och märkligheter. Jag var trött på allt, särskilt på att ge ut av mig själv i en dysfunktionell relation där man inte fick tillbaka ens en tiondel av all den energi, kärlek och engagemang man satsade. Efter att (rätt snart) ha insett att man mår så otroligt mycket bättre ensam, än vad man gör tillsammans med en person som hela tiden försöker trycka ner en och få en att känna sig värdelös, bestämde jag mig i februari för att på allvar njuta av att vara singel. Det gick ju fantastiskt bra, ända tills den fina, snälla, varma, härliga M lade till mig som vän på Facebook. Ni som följt min blogg sedan starten i augusti, har redan fått läsa om hur tveksam jag var till att våga tro att det skulle bli rätt den här gången, så jag var lite svårflirtad även om jag mådde otroligt bra av de chatstunder och samtal vi hade. I mars gick vi på dejt första gången, och där och då insåg jag att det här kunde bli bättre än något annat jag upplevt… Och så rätt den där känslan visade sig vara! Allt har flutit på otroligt bra, och vi har tillsammans med de sju barnen vuxit ihop till en glad och välmående familj. Men det har även inneburit en massa arbete rent praktiskt. M:s hus var inte direkt anpassat till tre extra barn och en heminredningsintresserad kvinna, så det har krävts både tid och energi för att få allt att bli bra för vår storfamilj. Och när vi precis hade kommit någorlunda iordning, var det dags att lämna lägenheten där jag bott med barnen, vilket medförde att M:s hus blev fyllt med möbler och kartonger som det inte riktigt fanns plats till… Vi har försökt samla alla ”mina” saker som inte får plats så de inte ska drälla runt i hela huset, men jag blir ändå lika uppstressad varje gång jag går förbi de där hörnorna med kartonger och annat, som hade velat packas upp och sorteras men som man varken hinner eller orkar med (eller har plats för…) Med lite tur får vi lite ordning under julledigheten i alla fall.

Efter sommaren var det dags för lite byte av jobb, då jag tog ett vikariat i förskoleklass/fritids på skolan som ligger i anslutning till förskolan där jag i vanliga fall jobbar. Som alltid när man byter arbetsplats tog det en hel del energi att komma in i jobbet, och det har varit långa och stressiga dagar. Men framförallt har jag haft roligt på jobbet, med både kollegor och barn. Det är inte utan att jag känner lite sorg i hjärtat över att inte kunna vara kvar efter årsskiftet, även om jag vet att de jag ska arbeta med på förskolan är jättehärliga personer som jag tycker mycket om. Jag hann bli lite klokare under min tid på skolan i alla fall, och har insett att det är lärare jag ska sikta på att få jobba som igen. Det går inte att förklara, men när jag befinner mig i ett klassrum känner jag att det är där jag hör hemma. Så en vacker dag jobbar jag förhoppningsvis som lärare igen… (även om jag trivs väldigt bra som förskollärare med).

Samarbetet (eller rättare: det icke fungerande samarbetet) runt barnen med deras pappa har också varit uppstressande och tagit mycket energi, och jag vet i nuläget inte riktigt vad som kommer hända framöver. I höstas, när jag hade barnen på heltid, kändes barnen mer harmoniska och glada än vad de gör nu när vi återgått till växelvis boende. Barnens pappa (som ju lite hastigt och lustigt gifte sig med en kvinna hann knappt kände) bor ett par mil härifrån de vardagar han har barnen, men på helgerna åker de till hans fru elva mil bort och han säger själv att det viktigaste för honom är att han får vara med henne. Han är inte villig att låta mellankillen gå på simskola ifall simskolan skulle infalla på en lördag eller söndag, för då ska de vara hos henne. Stora killen prioriteras bort helt och hållet pga sin allergi mot pälsdjuren som finns där. Barnen känns väldigt stressade och uppgivna av att inte få vara ”hemma” hos pappa när de är lediga, det är en återkommande kommentar att de inte vill till pappas fru på helgen. Mellankillen kan börja oroa sig redan på måndagen ”min” vecka över att de ska till pappas fru nästan två veckor senare. Jag tror inte att det är nyttigt att barnen flänger runt och inte känner sig hemma varannan vecka. Både minstingen och mellankillen säger att de önskar att de kunde få vara mest hos mig. Jag tycker att det är jättejobbigt att hela tiden försöka vara positiv till det växelvisa boendet inför barnen, trots att jag känner i mitt hjärta att det vore så mycket bättre för barnen att få ha EN fast, trygg punkt i veckorna. Det är inte så att jag anser att mamman alltid ska ha hela boendet, båda föräldrarna är viktiga för barnen och om det fungerar så kan växelvis boende vara en bra lösning. Men när det är som i det här fallet, när pappan först gått med på att barnen ska få börja i skola/förskola på ett ställe, och han sedan gifter sig med en kvinna elva mil bort och låter barnen komma i kläm så de känner sig rotlösa och otrygga, då tycker jag att det kan vara en fördel för alla parter om barnen får ha sitt permanenta boende på EN plats. Exmaken säger själv att han vill vara så mycket som möjligt hos sin nya fru (och det är ju inte så konstigt i och för sig), och att det inte känns som ett hem i hans gamla hus längre. Detta känner säkert barnen av, och det är förmodligen en del av förklaringen till att de hela tiden säger att de vill bo mer hos mig. Usch, så jobbigt… Man kan ju bara hoppas att allt löser sig framöver på något sätt. 

Nu när jag får lite långledigt ska jag försöka fokusera på positiva saker: Jag och M ska mysa med varandra och alla barn, vi ska äta gott och unna oss att ha riktigt roligt. Min älskade storasyster med familj ska komma och hälsa på oss i mellandagarna, och de är väldigt efterlängtade. Förhoppningsvis kommer även mina föräldrar att kunna komma hit och se hur vi har det, eller så får vi åka till dem på lite dagsutflykt. I trettonhelgen blir det fest här hemma med kompisar och syskon till Magnus, för att fira hans 40-årsdag lite extra. En och annan kartong kommer säkert att hinnas packas upp under ledigheten med… Och framförallt så ska jag sova lääänge på morgnarna :D

Trots den stress som varit under året som gått, har det ändå varit ett härligt och givande år med många bra händelser. Man måste såklart fokusera på det som varit positivt, och det faktum att M och hans fina barn kom in i våra liv gjorde att 2010 blev till ett bra år för mig och barnen, ett helt fantastiskt år för att vara mer exakt. Jag hoppas att 2011 kommer att fortsätta i samma riktning, med kärlek, glädje och en massa mys. Men med aningen mindre stress…

Jo, men vi ska ju bara hem…

Få saker gör mig så upprörd som när vuxna människor inte är rädda om sina barn (eller barnbarn, eller kompisars barn, eller…). Var och varannan dag ser jag föräldrar (och andra vuxna) som kör iväg från affären, förskolan, skolan och andra ställen utan att ha spänt fast sina barn ordentligt i bilen. Jag vet inte om det är en kombination av god uppfostran och trafiksäkerhetsgener som fått mig att komma till den slutsats jag har när det gäller barn i bilar, eller om det helt enkelt kan hänga ihop med att jag är blond och smart… Oavsett vilket förundras jag gång på gång över den nonchalans och okunskap som vissa vuxna dessvärre uppvisar i denna fråga. När jag tog mitt körkort på 90-talet, vet jag att NTF hade en affischkampanj med tänkvärda budskap i kombination med enkla bilder. På den ena affischen var det en svartvit bild på en likkista, och under stod texten ”Jag använder aldrig bilbälte i baksätet, det känns så instängt”. Den bilden önskar jag att fler kunde meditera över en stund.

Med tanke på att ca 50 barn omkommer i trafikolyckor varje år i Sverige (källa: NTF), så borde detta vara en fråga att ta på allvar. Givetvis omkommer en del i cykelolyckor eller andra trafikrelaterade olyckor, och alla som dör i bilolyckor har säkert inte varit obältade. Men faktum kvarstår: Att inte spänna fast barnen i bilen medför att man utsätter dem för livsfara. Dessutom begår man ett brott, då det är lag på att samtliga passagerare i bilen ska vara korrekt fastspända.

”Jo, men vi ska ju bara hem” är en invändning jag mötts av många gånger, då jag ifrågasatt någon kompis beslut att bara slänga in barnet i baksätet, eller knöla in en extra vuxen i baksätet och istället ha barnet i knät. Och jag måste helt ärligt säga att jag inte riktigt förstår det argumentet. Vad menar de? Känns det OK att barnet dör på vägen hem? För mig vore det lika fruktansvärt oavsett om jag förlorade mitt barn tio meter från huset eller 35 mil bort, men där fungerar vi tydligen olika… Jag har svårt att tänka mig att man som förälder medvetet skulle sätta ner sitt barn i ett terrarium med giftormar, eller låta dem bada i närheten av krokodiler. Men att utsätta dem för livsfara i trafiken är tydligen helt OK…

Jag kan inte komma på en enda ursäkt som jag tycker är godkänd till att inte spänna fast sina barn, och jag önskar att alla hade samma inställning. Mer än en gång har jag blivit hånad och förlöjligad när jag krävt att mina barn ska spännas fast ordentligt, eller när jag vägrat köra ett extra barn i bilen. ”Jag kan ha henne i knät” funkar INTE för mig, om man säger så… Det har varit den igångtriggande kommentaren till många trafiksäkerhetsföreläsningar som jag bjudit folk på, vare sig de velat eller inte. I vanliga fall är jag rätt så diplomatisk och näst intill konflikträdd, men det här är en av få fighter som jag aldrig avstår från. Även om jag bara kan få en enda person att inse allvaret och börja spänna fast sina barn, så anser jag att det är värt att vara obekväm. Barn är det mest värdefulla som finns, och personer som inte gör vad de kan för att skydda sina barn borde faktiskt inte få skaffa några, enligt min åsikt. Att inte spänna fast sina barn i bilen anser jag är ett hån mot alla dem som gör vad de kan för att vara rädda om sina barn, men ändå förlorar dem i någon sjukdom eller på annat sätt.

Så, oavsett om du som läser detta tillhör trafiksäkerhetsmaffian (som jag) eller om du hittills varit lite nonchalant med bältandet, hoppas jag och ber dig om att ALDRIG någonsin slarva med bältet när du ska köra ett barn! Oavsett om du ska köra tre kilometer eller tre varv runt jorden…

Och ps: Glöm för all del inte att bälta dig själv!!! Men det behöver jag väl inte ens nämna… ;)

Tankar kring tid (och rum…)

Just nu är det allmänt stressigt och stökigt här hemma… Flyttkartongerna har inte packats upp av sig själva (vilket jag ju gått och hoppats på), och nu vill jag verkligen ha ordning här. Om ca 10 dagar räknar jag med fullt hus här hemma då älsklingen fyller 40 (och någon vecka senare lär det blir mer festande och fler gäster av denna anledning), och då vill jag såklart att vi ska ha det fint hemma. Problemet är bara att varken ork eller tid räcker till. M har snöjouren på jobbet, vilket innebär att han måste jobba halva nätterna om det kommer snö (vilket det hade gjort igår = snöröjning från kl 02:00 och framåt). Sedan är det stress på mitt jobb med allt jag vill hinna med innan jullovet… Jag har försökt styra upp det hela med små noteringar av planerande karaktär i min almanacka, så att jag inte ska missa något. Dessvärre ändrar och stryker jag saker hela tiden. ”Storstäda hallen” stod som projekt förra måndagen, t ex. Jag kan sorgset meddela att hallen fortfarande är ett enda virrvarr av jackor, stövlar och väskor. Det enda jag hållt fast vid är pepparkaksbakandet med de sju barnen i helgen som gick (men inte ens där blev det rätt – jag hade tänkt baka på lördagen, men hann inte så det fick bli söndagen…).

Men hur ska man då bära sig åt för att få tiden att räcka till, få allt att gå ihop? Just nu känns det som att jag försöker lägga ett pussel med för många bitar, men alla bitarna behövs. För någon månad sedan hörde jag någon på radio säga att ”eftersom alla har lika många timmar på ett dygn, så har alla samma förutsättningar och lika mycket tid”. Jag kan hålla med om att alla människor har 24 timmar var på ett dygn, men alla har ändå (av olika anledningar) inte samma förutsättningar. Det är stor skillnad på att ha sju barn jämfört med ett, två eller inget, för att ta ett exempel.  I de flesta fall handlar detta om ett medvetet val, både jag och M har ju valt att ha så här många barn (även om det kanske inte ingick i ursprungsplanen att ha sju barn, men ni förstår nog vad jag menar). Andra väljer att inte skaffa barn, och har då givetvis fler timmar ”över” att fylla med annat. Detsamma gäller boendet. Ett hus kräver, i de flesta fall, otroligt mycket mer jobb än att bo i lägenhet. Och väljer man att ha husdjur kan det ta en stor del av ens vakna tid. Men glädjen i att ha barn, djur, hus, eller vad det nu är som tar tid (en hobby kanske) är ju ändå det som gör att man orkar med allt det där andra, som man INTE valt själv…

Att pendla flera mil till och från ett jobb man kanske varit tvungen att ta trots att det ligger långt bort, är givetvis mer slitsamt och tidsslukande än att kunna promenera fem minuter för att komma till arbetsplatsen. Vissa personer har sjukdomar eller handikapp som begränsar dem (eller barn med sjukdom/handikapp som kräver extra omvårdnad). Man kanske har äldre föräldrar som behöver tid, hjälp och uppmärksamhet, eller en vän i kris som man behöver prioritera. Listan kan göras lång över saker som tar både tid och energi, och som man inte kan styra över själv lika lätt. Alltså anser jag att det inte är självklart att alla har samma förutsättningar när det gäller tid.

Ibland kan jag tycka att det vore bra om tid betedde sig som pengar: Tänk vad bra om man kunde spara lite timmar från när man var ung och bodde själv, och använda de timmarna nu istället. Eller om man kunde få barnbidrag i form av extra timmar på dygnet… Tills den dagen kommer då man får mer tid ju fler bollar man har i luften, är det väl ingen annan råd än att ta ett djupt andetag, klottra kalendern full med mer eller mindre flyttbara kom-ihåg-punkter och sätta igång med allt som ska göras… Tur man inte är ensam i jakten på tid och energi!

Bakat med smör och kärlek :)

Är det något jag har lärt mig genom åren som bakande och matlagande människa, så är det att råvarornas kvalitet är av stor betydelse för slutresultatet. Lik förbaskat händer det någon enstaka gång att snålänningen i mig viskar ”margarin kan säkert funka lika bra som smör egentligen… och är så mycket billigare”. De gånger jag lyssnat på den där märkliga snålänningen har jag kommit hem och nästan omgående konstaterat att hon hade fel, väldigt fel. I och för sig är det ju sant att margarinet är billigare, men mer rätt än så var det nog inte. Häromveckan skulle jag baka chokladbollar, och hade för första gången på flera år köpt Milda istället för smör, och bakade med det i smeten. Resultatet blev inte vad jag hoppats på. På sätt och vis var det väl bra att chokladbollarna kändes som någon slags salva som fastnade mot gommen, för jag bestämde mig där och då för att ALDRIG mer gå på det där med att margarin kan funka lika bra som smör.

Men visst är det lockande att snåla in lite på småsaker här och var… Med sju barn i huset tar maten slut fortare än kvickt. Det är mer regel än undantag att man får åka och handla mat på lördagen, trots att man storhandlat på torsdagen. Och då kommer tanken smygande, att man kanske kunde köpa Lätta istället för Bregott Mellan? Euroshoppertvål istället för Dove? Block istället för blockchoklad? (Nej förresten, block har jag aldrig ens övervägt att köpa, det är en styggelse…) Alla som känner mig vet att jag älskar att handla billigt (Ullared och IKEA tillhör mina absoluta favoriter vad gäller shopping), så missförstå mig rätt. Vissa saker kan man med gott samvete köpa ”märkeslösa” och i budgetvariant, och det gör jag självklart. Men när det gäller andra saker är det verkligen värt att betala några extra kronor för att få mat som smakar sååå mycket bättre. För om man nu ska lägga tid och energi på att exempelvis baka, så vill man ju att resultatet ska bli bra och något som verkligen får den som äter att njuta. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek jag än vispar in i smeten, om övriga råvaror är av bristfällig kvalitet. Så alla ni som vill komma och fika hos mig kan känna er lugna och säkra i fortsättningen: Allt här är bakat med både smör och kärlek! Välkomna!


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu