Mias blogg

I helgen begav jag mig till Harry´s, tillsammans med vackra väninnan J och älsklingen. Kvällen började hemma hos J, där vi drack lite cider, åt mat och snacks samt piffade till oss lite inför kvällens bravader (jag och J alltså, M var chaufför och inte i något större behov av att piffas till heller för den delen). Sedan åkte vi inåt staden, och hamnade alltså till slut på Harry´s. Jag är inte ute och svirar särskilt ofta, och blir därför alltid så förundrad och fascinerad över den samling av människor som befinner sig där i folkvimlet, när jag väl kommer dit. Det är på något vis samma utbud av folk oavsett när man är där.

Först har vi såklart De Goda Vännerna – ett gäng kompisar som gått dit för att ha en kul kväll helt enkelt. Någon får kanske en öl eller två för mycket i sig, men överlag blir det go stämning och en kul kväll för alla inblandade. Man dansar kanske lite, sitter och pratar och njuter av livet.  Jag skulle tro att rätt många hamnar under den kategorin. Men… Sedan har vi de där andra, som man inte kan låta bli att tycka lite synd om. Ute på dansgolvet finns förutom de där normala personerna jag nyss nämnt även kategorierna Slemmiga Sluskar, Desperata Damer samt Redlösa Ragg.

De Slemmiga Sluskarna känns igen på blicken, beröringen och de mer eller mindre spännande kommentarerna. Jag skulle tro att rätt många av dem är gifta eller sambo med någon, som inte har en aning om hur deras respektive beter sig ute. Det är när man ser dessa personer som man helt plötsligt förstår uttrycket ”Dans är ett lodrät uttryck för en vågrät önskan”. De gnider sig gärna mot dig, talar om hur otroooligt vacker du är, följer efter dig vart du än går (både på dansgolvet och i övriga delen av lokalen) samt verkar nästan gå igång på din information om att du redan är upptagen med världens bästa partner. Bästa chansen att kunna smita ifrån någon ur denna kategorin är ifall två eller fler av samma sort intresserar sig för dig. Då måste de brösta upp sig och försöka buffa bort varandra. I ett svagt ögonblick kan de då råka släppa dig med blicken, och du kan försöka ta dig därifrån.

De Desperata Damerna tillhör min personliga favoritkategori. De finns i flera årsmodeller och utföranden, men gemensamt för dem är att de verkar ha fastnat i sin ungdom, och tror att de är så häftiga och tilldragande medan de flesta runtomkring mest finner dem fåniga och patetiska. Som exempel kan nämnas tjejer som är 30+ och fastnat i 90-talet: Svarta, åtsittande, djupt urringade och kort-korta klänningar med matchande porriga nätstrumpbyxor tillhör deras favoritutstyrsel oavsett om det är sommar eller vinter. (Nu har jag inget emot svart, åtsittande och urringat, det kan vara hur snyggt som helst, men jag tror ni förstår vad jag menar med 90-talslook på det hela. Helst ska det vara lite permanentat hår till också…) De skrattar gott åt karlarna (mestadels inom kategorin Slemmiga Sluskar) som de tycker att de hetsar upp på ett sexigt sätt, men missar hur de flesta skrattar åt just dem själva för att de är helt fel men ändå tycker sig vara så coola.

Redlösa Ragg är en annan spännande kategori, som jag egentligen tycker mest synd om. De återfinns inom alla åldrar och övriga kategorier, men gemensamt är att de inte har något sinne alls för hur mycket (eller lite) de klarar av att dricka. Ju fler öl eller cider som rinner in, desto mer rinner vettet verkligen ur. Att vara så redlöst berusad så man knappt kan stå upp är inte direkt attraktivt. Inte heller att vara så full så man visar tuttarna för främmande karlar… Man får hoppas att de flesta av dem har någon snäll person med sig som ser till så de kommer hem ordentligt (och då menade jag hem till sig själva för att sova av sig ruset, inget annat…)

Det finns givetvis många fler kategorier av folk ute, t ex Glittriga Glamourprinsessor och Mesiga Mammagrisar, som är av stort underhållningsvärde. Och vem vet, någonstans kanske det sitter någon och skrattar lite åt mig – Den Motvilliga Dansaren – när jag och mina båda vänsterfötter närmar mig dansgolvet tillsammans med The Lovely Lady J. Men det bjuder jag på!

Har ni tänkt på hur märkligt det är att man ändrar tycke och smak när det gäller vissa saker ju mer åren går, medan annat fortsätter att vara favoriter i åratal? Saker man gjorde, böcker man läste, filmer man såg och musiken man älskade förr kanske inte alls känns lika lockande idag.  Ta t ex det här med kläder, hur tänkte man när man klädde sig i kavajer med stora axelvaddar eller snötvättade jeans med skinnimitationsdetaljer? Jag vill även minnas att jag hade ett par hemska hängseljeans som var hur moderna som helst. Och hur kan jag skriva om kläder utan att nämna ”doffetröjan”, en stickad, oformlig tröja med någon slags stackars blind elefant och ett annat oidentifierbart kryp på, allt i en orgie av mer eller mindre starka färger… Jag bokstavligen levde i den tröjan under en period på högstadiet, och den tillhör de där sakerna som jag aldrig kommer att kunna göra mig av med, även om jag inte direkt känner för att ha den på mig idag.  

Häromdagen köpte jag filmen Amadeus på DVD. Jag hade inte sett den sedan någon gång på 90-talet, då den tillhörde mina absoluta favoritfilmer. Det var inte utan att jag kände mig lite nervös när jag skulle titta på den igen, tänk om jag inte skulle tycka lika mycket om den nu som jag gjorde förut? Jag hade inte behövt vara orolig, filmen var lika fantastisk som jag mindes den och Mozarts odödliga musik lika underbar som alltid. När jag satt där och tittade kunde jag inte låta bli att minnas min högstadietid lite extra. Det fanns tre M som jag älskade – Mozart, Monet och Monte Christo. Och även om tiden gått och saker förändrats så kan jag ärligt säga att jag fortfarande älskar de där tre M:en. Mozart är fortfarande min favoritkompositör, Monets tavlor tillhör fortfarande det vackraste som finns och när jag för några år sedan läste om ”Greven av Monte Christo” hölls jag fortfarande i ett järngrepp och kunde omöjligen lägga den ifrån mig.

Somliga saker ändras alltså inte med åren… Kan det ha att göra med att dessa saker (t ex de tre M:en) var sådant som gick raka vägen in i hjärtat, och som jag inte gillade bara för att alla andra gjorde det? Inte för att jag brukar vända kappan efter vinden, jag vet vad jag tycker om och vågar stå för det också. Men axelvaddar och snötvättade jeans var kanske aldrig något som fick en särskild plats i hjärtat, det tyckte jag nog mest var snyggt för att alla andra hade det och man tyckte att det var så man skulle se ut. Alltså saknar jag inte detta idag, och kan inte heller riktigt förstå vari tjusningen med detta låg. ”Doffetröjan” däremot, den älskar jag fortfarande dyrt och heligt, även om jag mognat lite och insett att andra kanske kan ta mig för förrymd mentalpatient om jag vandrar runt i den. Alltså får den ligga på en hedersplats och vila sig lite istället för att användas. Och det här med musik – jag hade en period (jag tror jag var sju eller åtta år) när jag tyckte sååå bra om Kicki Danielsson (pinsamt, jag vet). Jag kan fortfarande minnas hur jag gick runt med min klumpiga, röda freestyle och lyssnade på kassettband med Kicki på. Förkärleken till hennes musik försvann dock väldigt fort och utan att saknas alls, och jag vet än i dag inte vad det var som jag tyckte var så bra. Kanske var det så att många gillade henne, efter ”Bra Vibrationer”… På mellanstadiet däremot upptäckte jag Modern Talking, ett tag efter deras storhetstid kan jag tillägga. Jag fick nog en och annan kompis att ge dem en chans, men de flesta föredrog helt klart New Kids On The Block, vilka jag liksom aldrig riktigt tog till mig. Det rörde inte mig i ryggen att det var omodernt att lyssna på tysk pop med texter på urkass engelska, det som spelade någon roll var ju att jag gillade deras musik. För övrigt gjorde ju de falsettsjungande tyskarna comeback sedan när jag blivit lite mer vuxen, och jag kan fortfarande säga att jag njuter av att lyssna på deras musik… Och på George Michael, och Bryan Adams, och… Nä, nu har jag nog inte tid att skriva mer, jag tror jag ska titta på Tillbaka till framtiden, medan jag lyssnar på Wham! och läser lite Kalle Anka-pocket. Jag ska bara gå och spraya på mig lite 80-talshärlig Jane Hellen-doft först

Jag brukar kunna se fördelarna med snön och kylan – barnen (och för all del även vi vuxna) kan t ex ha roligt med pulkor och skridskor – och jag tycker i vanliga fall att vintern på sätt och vis är ett nödvändigt ont för att man ska kunna uppskatta den ljuvliga våren och sommaren desto mer. Men i den kyla som drabbat oss nu hjälper inte ens mitt positiva tänkande, nu ÄR det banne mig för kallt! Tårna förvandlas till frusna pinnar bara man ska gå ut och hämta in lite ved, näsan fryser till is vid varje andetag och man behöver ha termobyxor på sig när man tar sig till jobbet – i bil!!! Här om morgonen körde jag fast i en snödriva precis utanför vårt hus. Fråga mig inte hur det gick till, men arg var jag och många kraftuttryck strömmade ur min mun (jag stängde dock igen bildörren efter mig först så att barnens små öron förskonades från dessa väl valda ord). Det tog minst en kvart att komma loss, och under den kvarten hann jag förvandlas till en tvättäkta vinterhatare. Vem kan på allvar glädjas åt snökaos på vägarna, förfrusna kroppsdelar eller att behöva pälsa på sig så mycket att man ser ut som en blandning av Svullo och Jabba The Hut? Finns det någon som hellre åker pulka i bitande köld än vattenrutschbana i sommarvärme? Och hur skulle någon normalt funtad person kunna föredra ljudet av knarrande skor i snön framför ljudet av havets vågor som slår in mot den varma stranden? Jag bara undrar…

Visst, vintern kan väl för all del vara lite mysig.  Själv älskar jag tända värmeljus, en brasa i kaminen, varm choklad (ååå, jag tror jag måste göra mig en kopp på en gång!) och att gosa ner mig i soffan med älsklingen och en fleecefilt. Men i de flesta fall där man tänker ”jo, men det här är ju mysigt trots allt” så handlar det ju om desperata försök att hålla värmen. Vissa kvällar är det så kallt när man ska sova att jag bäddar med fleecefiltar och klär på mig både dunsockor i moonbootsmodell och velourbyxor (och då har jag ändå eldat i ett par timmar i samma rum…). En kväll övervägde jag t o m att ta på mig en mössa när jag låg där och huttrade under några lager kläder, täcken och filtar. Visserligen är jag ovanligt frusen av mig, jag fryser om fötterna även i sommarvärmen, men ändå.

Nej, nu drömmer jag mig bort till årets första vårhelger (i april måste det varit), när jag och fina M satt på trappan till huset och drack vårt morgonkaffe i solskenet. Jag tror inte att det bara var den där härliga nykär-känslan som gjorde att livet kändes extra underbart, utan även fåglarnas kvitter och solens värmande strålar. Våren bär på något sätt med sig glädje och hopp om livet. Alla bekymmer känns plötsligt små och obetydliga, och man är sådär härligt solig både på in- och utsidan. Medan jag väntar in den där första tussilagon och ljudet av porlande smältvatten som letar sig fram bland vägsanden som inte behövs längre mot halkan, försöker jag muntra upp mig med några kloka ord som en skolförälder sa till mig här om dagen: Det finns i alla fall inga mygg ute nu!!!

Få saker gör mig så upprörd som när vuxna människor inte är rädda om sina barn (eller barnbarn, eller kompisars barn, eller…). Var och varannan dag ser jag föräldrar (och andra vuxna) som kör iväg från affären, förskolan, skolan och andra ställen utan att ha spänt fast sina barn ordentligt i bilen. Jag vet inte om det är en kombination av god uppfostran och trafiksäkerhetsgener som fått mig att komma till den slutsats jag har när det gäller barn i bilar, eller om det helt enkelt kan hänga ihop med att jag är blond och smart… Oavsett vilket förundras jag gång på gång över den nonchalans och okunskap som vissa vuxna dessvärre uppvisar i denna fråga. När jag tog mitt körkort på 90-talet, vet jag att NTF hade en affischkampanj med tänkvärda budskap i kombination med enkla bilder. På den ena affischen var det en svartvit bild på en likkista, och under stod texten ”Jag använder aldrig bilbälte i baksätet, det känns så instängt”. Den bilden önskar jag att fler kunde meditera över en stund.

Med tanke på att ca 50 barn omkommer i trafikolyckor varje år i Sverige (källa: NTF), så borde detta vara en fråga att ta på allvar. Givetvis omkommer en del i cykelolyckor eller andra trafikrelaterade olyckor, och alla som dör i bilolyckor har säkert inte varit obältade. Men faktum kvarstår: Att inte spänna fast barnen i bilen medför att man utsätter dem för livsfara. Dessutom begår man ett brott, då det är lag på att samtliga passagerare i bilen ska vara korrekt fastspända.

”Jo, men vi ska ju bara hem” är en invändning jag mötts av många gånger, då jag ifrågasatt någon kompis beslut att bara slänga in barnet i baksätet, eller knöla in en extra vuxen i baksätet och istället ha barnet i knät. Och jag måste helt ärligt säga att jag inte riktigt förstår det argumentet. Vad menar de? Känns det OK att barnet dör på vägen hem? För mig vore det lika fruktansvärt oavsett om jag förlorade mitt barn tio meter från huset eller 35 mil bort, men där fungerar vi tydligen olika… Jag har svårt att tänka mig att man som förälder medvetet skulle sätta ner sitt barn i ett terrarium med giftormar, eller låta dem bada i närheten av krokodiler. Men att utsätta dem för livsfara i trafiken är tydligen helt OK…

Jag kan inte komma på en enda ursäkt som jag tycker är godkänd till att inte spänna fast sina barn, och jag önskar att alla hade samma inställning. Mer än en gång har jag blivit hånad och förlöjligad när jag krävt att mina barn ska spännas fast ordentligt, eller när jag vägrat köra ett extra barn i bilen. ”Jag kan ha henne i knät” funkar INTE för mig, om man säger så… Det har varit den igångtriggande kommentaren till många trafiksäkerhetsföreläsningar som jag bjudit folk på, vare sig de velat eller inte. I vanliga fall är jag rätt så diplomatisk och näst intill konflikträdd, men det här är en av få fighter som jag aldrig avstår från. Även om jag bara kan få en enda person att inse allvaret och börja spänna fast sina barn, så anser jag att det är värt att vara obekväm. Barn är det mest värdefulla som finns, och personer som inte gör vad de kan för att skydda sina barn borde faktiskt inte få skaffa några, enligt min åsikt. Att inte spänna fast sina barn i bilen anser jag är ett hån mot alla dem som gör vad de kan för att vara rädda om sina barn, men ändå förlorar dem i någon sjukdom eller på annat sätt.

Så, oavsett om du som läser detta tillhör trafiksäkerhetsmaffian (som jag) eller om du hittills varit lite nonchalant med bältandet, hoppas jag och ber dig om att ALDRIG någonsin slarva med bältet när du ska köra ett barn! Oavsett om du ska köra tre kilometer eller tre varv runt jorden…

Och ps: Glöm för all del inte att bälta dig själv!!! Men det behöver jag väl inte ens nämna…