Mias blogg

Nu är jag på bättre humör än igår när jag skrev mitt lilla inlägg med funderingar. Det var inte avsett som något angrepp mot religiösa människor i allmänhet (eller någon särskild religion i synnerhet), utan helt enkelt en ärlig reflektion över hur märkligt en del personer fungerar. Och alla måste ju inte älska mig eller vara snälla mot mig, så egentligen är det väl ingen big deal. Efter att ha funderat väldigt mycket har jag kommit till en slutsats.  Jag har helt enkelt bestämt mig för att inte ge mer av mig själv och mina känslor än vad jag får tillbaka. Det går ju fint att påstå att man bryr sig om någon, men när handlingarna hela tiden visar motsatsen så talar det sitt tydliga språk. Väljer man att bli vän (i verkligheten eller på FB eller någon annanstans) med personer som behandlar ens närstående illa, eller att lyssna på och umgås med människor som ljuger så får man väl göra det då. Jag skulle aldrig göra på det viset, men alla har inte samma kodex vad gäller känslor och handlingar. Det säger ju faktiskt mer om dem än om mig.  Ett av mina favoritcitat är ”Love only those who love you. Stop wasting precious space in your heart” och det är väl något som jag borde börja jobba hårdare på.

De senaste åren har jag gått igenom en hel del jobbiga saker, och när jag ser tillbaka på den tiden kan jag enkelt summera vilka som varit mina verkliga vänner/nära, vilka som har stöttat mig, älskat mig, brytt sig om i verkligheten…  Mina föräldrar har tack och lov alltid visat att de funnits där, oavsett vilka val jag gjort. Jag har också haft förmånen att ha verkliga vänner omkring mig som gjort allt från att stötta på en dygnet-runt-basis till att ge ett enkelt leende när man gått förbi i jobbkorridoren. Ni vet vilka ni är, och jag älskar er! Barnen har såklart också varit helt underbara, sådär som bara barn kan vara med sin villkorslösa kärlek och fullständiga hängivenhet. Sist men inte minst har jag ju även hittat en helt otrolig man, vän, livskamrat… Den fantastiska M Livet känns komplett och ljuvligt i hans närhet. Så istället för att ödsla mer tid på att grubbla över varför jag inte duger till för vissa personer, är det ju bättre att njuta av livet tillsammans med de som älskar mig tillbaka. Lyckos mig som har sådana fina människor runt mig!

Häromdagen var jag och barnens pappa på samarbetssamtal, vilket verkar vara det enda forum där vi kan prata utan att han blir hånfull och spydig (alternativt slutar svara). Det måste ju ses som något positivt. Förutom en massa frustration över att det stundtals känns som att hälla vatten på en gås när vi sitter i dessa samtal, så medför de även en massa tankar. Givetvis på jobbiga saker under vår tid ihop, men även på ganska allmängiltiga ämnen som t ex det här med manligt och kvinnligt beteende. Både män och kvinnor verkar ju tycka att det andra könet är en gåta, omöjlig att förstå sig på i vissa lägen. Och ibland undrar jag varför det är så…

Hur kan det komma sig att män och kvinnor efter tusentals år fortfarande inte förstår varandra och hur den andra sorten fungerar? Eftersom jag råkar vara kvinna så tycker jag såklart att det inte är så svårt att förstå vad som krävs för att en kvinna ska vara glad. Män däremot är en gåta för vetenskapen… Här följer några tips för vilsna karlar:

* Lyssna när vi pratar. Visst, det låter enkelt… Men jag menar inte bara att höra vad som sägs, och sedan nicka lite fint och säga ”mmm” ”visst” ”jo så är det nog” och sedan inte ha en susning om vad som sagts. Jag vet inte hur andra fungerar, men jag vill gärna ha någon form av återkoppling på det jag nyss sagt. Jag vill veta att den jag pratar med verkligen har uppfattat mig rätt. Vi kvinnor upplevs ofta som tjatiga (och det finns för all del en poäng i det påståendet), men tro mig, om det lyssnades lite mer och gavs lite feedback så hade vi inte behövt upprepa oss!

* Uppvakta oss ibland. ”När gav du din fru en blomma sist?” har jag sett i någon reklam i blomsteraffären. Det är lätt att skratta lite åt den frågan, men faktum är att vi kvinnor (i alla fall jag) blir väldigt lyckliga när älsklingen kommer hem med exempelvis rosor. Eller något annat som visar att man faktiskt är uppskattad. ”Ja men jag glömmer ju det hela tiden…” brukar en del karlar försvara sig med. Det kanske var en giltig ursäkt för några decennier sedan, men idag kan ju alla som har en mobil lägga in påminnelser med lite olika intervaller om allt möjligt. Lägg in en påminnelse om blommor sisådär en gång i månaden så är det problemet löst! (Och kvinnan där hemma blir glad…)

 Jag vet inte vad det är som gör att det här med exempelvis blommor är så viktigt (för det är det verkligen för mig). Kanske är det så att man vill känna sig kvinnlig, älskad, sedd… Det är så lätt hänt att man känner sig som rumskompis/hushållerska emellanåt, men om mannen i ens liv kommer hem med något fint så förstår och känner man verkligen att man är Kvinnan med stort K för honom.  Här pratar vi inte dyrbara saker, en ask Alladinhjärtan eller tiopack rosor från Ica räcker mer än väl, och är ju inte så svårt att köpa när man ändå köper mjölk eller snus eller bröd eller spelar på hästar, eller vad man nu gör i butiken.  Jag tror att om män förstod exakt hur mycket det skulle göra att de uppvaktade lite mer, så skulle de flesta anstränga sig  mer på den fronten. Så… När gav du din fru en blomma sist, egentligen????

*Dela på ansvaret. Jag är absolut ingen militant feminist, och jag hävdar bestämt att män och kvinnor gärna får välja olika ansvarsområden i hemmet. Jag älskar t ex att baka och laga mat, men avskyr gräsklippning. Rensa avlopp tillhör inte heller det jag väljer frivilligt. Därför tycker jag inte det är särskilt konstigt att jag hamnar vid spisen i princip varje dag. Inte heller lider jag nämnvärt över detta faktum. Men det är intressant att se hur pass olika mycket mannen och kvinnan egentligen gör där hemma, i vissa hushåll. I ett gammalt nummer av tidningen Amelia fanns det en gång en slags tabell med hushållssysslor, som var rätt smart. Olika sysslor genererade olika många poäng.  Att tvätta bilen grundligt gav kanske lika många poäng som att städa toaletten fyra gånger. Att dammsuga i en timme motsvarade kanske att byta däck, osv.  Ni förstår nog hur jag menar… Det var meningen att man skulle fylla i vem som gjorde vad, och sedan räkna ut hur pass mycket var och en gjorde där hemma egentligen. Jag kan säga att det var rätt skrämmande att se hur pass många poäng jag lyckades få ihop jämfört med mannen jag bodde med. 

Ett av mina ex brukade alltid säga att det ju var ganska självklart att jag skulle sköta matlagning, disk och tvätt, för han klippte ju gräset och skötte bilen (bytte däck två gånger om året samt kollade oljan vid behov). Hmm… Jag önskar att jag haft den där pedagogiska Ameliatabellen på den tiden. Då hade det kanske blivit mer åskådligt att gräsklippningen som tog en timme, egentligen motsvarade att tillaga EN måltid (inklusive förberedelse och dukning). Vilka sysslor kunde han ha gjort som motsvarade resten av veckans matlagning? Och att sköta tvätten kan (i alla fall i en stor barnfamilj) innebära mer jobb än vad någon oinvigd bara kan föreställa sig. Tyvärr tror jag att många kvinnor sliter väldigt hårt, utan att det ens uppmärksammas. Det är ju inte så att vi jobbar deltid (och förlorar pensionspengar) för att vi vill städa och tvätta mer. I mitt fall är det i alla fall så att jag gör detta för att kunna ägna mer tid åt barnen. Sedan är det givetvis så att man ska göra det man är bra på och tycker är roligt. Som jag skrev innan tycker jag ju om att laga mat. Men efter en tuff dag på jobbet är man ganska sliten, så det är en ansträngning vissa dagar att stå vid spisen och svänga ihop något medan barnen vimlar omkring en och vill prata eller ha hjälp. Då vill man gärna få höra (när alla satt sig och börjat äta) att maten var god, och inte få slängt i ansiktet att man varit slarvig som låtit kryddburkarna stå kvar på köksbänken… (ännu en underbar och återkommande kommentar från ett av mina ex). Och när måltiden är slut vore det ju trevligt om alla inte bara rusade från bordet, utan kanske hjälpte till med disken. En killkompis till mig hade ett bra motto: ”Om jag lagat maten så är det i alla fall inte jag som ska diska”, och det kanske kan tåla att tänkas lite på. Jag säger inte att det alltid är kvinnan som sliter mest i familjen, det kan precis lika gärna vara tvärtom. Men oavsett vilket så kan det vara bra att alla tänker igenom hur mycket ens partner egentligen gör därhemma, och om det är väldigt snedbelastat – dela mer på ansvaret! Det vinner alla på!

När jag läser igenom det jag skrivit här inser jag helt plötsligt att det nästan kan tolkas som att jag anser att kvinnor är så bra, så bra, medan män bara gör fel. Och så menade jag ju inte… Jag vet att det kan vara svårt för män att ta för sig av hushållsarbetet, för vi kvinnor vill ju så gärna ha det på vårt sätt. Om inte disktrasan hängs upp så som vi tycker, eller tvätten sorteras korrekt (enligt oss) så gnäller vi gärna och klagar på mannen. Då förstår jag att det inte är så kul att ta initiativ där hemma. Och givetvis uppskattar säkert även män att få känna sig lite uppvaktade och speciella. (När gav du din man en biljett till Allsvenskan, eller en sexpack öl, eller ett rakvatten som luktar gott, eller en ask choklad, eller något annat han uppskattar…….sist?????) Vad jag ville ha sagt var egentligen att det inte är så svårt som man kan tro att göra en kvinna glad. I alla fall inte den här kvinnan…