Mias blogg

Den här är gammal, jag vet… Men ändå sååå rolig

Redan igår insåg jag att jag kanske skulle behöva vara hemma från jobbet idag. Själv gick jag tidigare från jobbet pga en elak migrän, som inte direkt blev bättre ju längre kvällen gick. Sedan talade äldste sonen R om att han var yr och hade huvudvärk, han såg riktigt blek och hängig ut, stackarn. Jag ställde väckarklockan på samma tidiga timme som vanligt, men väcktes en stund innan den hann avge sina muntra och inspirerande ljud, av en liten sexåring med migrän (han får det ibland). Äldste sonen brottades fortfarande med sin yrsel, och min migrän hade nu vandrat vidare och satt sig i vänster sida… I sådana här lägen borde det vara klockrent att stanna hemma från jobbet.

Dessvärre fick jag ett sms igår kväll från närmsta kollegan, som jag delar f-klassen med, där hon talade om att hon tänkte vara hemma eftersom även hon haft elak huvudvärk i ett par dygn. Detta gjorde att Fröken Duktig i mig började fundera över om jag på något sätt ändå skulle kunna åka till jobbet. Hade det ”bara” varit min migrän så hade jag tagit ett par piller (vilka förmodligen inte skulle ha hjälpt), bitit ihop och åkt till jobbet, men nu gällde det ju även mina små barn och helt plötsligt började jag fundera en gång extra… Jag kom fram till att jag inte skulle göra så mycket nytta på jobbet med tanke på min migrän. Alltså bestämde jag mig för att stanna hemma. M:s yngsta dotter var riktigt hängig och förkyld, vilket gjorde att även hon skulle vara hemma. I vanliga fall kunde jag gärna ha haft hand om henne med, ska man ändå vara hemma så gör inte ett barn mer eller mindre någon större skillnad. Men jag hade den elaka migränen (vilket innebar att jag helst bara ville lägga mig i en tyst vrå och halvdö), så jag kände mig knappt kapabel att ta hand om mig själv ens. Detta medförde att även M fick vara hemma från jobbet (vilket ju kändes konstigt).

Hela dagen idag har jag gått runt och funderat på varför det känns så ”fel” att vara hemma från jobbet, varför jag så gärna vill vara Fröken Duktig även när jag inte borde. Jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna den här inre pressen att vara så bra, duktig, oumbärlig… Många kvinnor (och säkert även män) verkar ha en tendens att bete sig som om allt hängde på dem. Alla världens bekymmer känns som lastade på ens axlar, och det är bara till att bita ihop och lösa det hela. Men varför är det så? Vad är det som gör att man biter ihop och gör den där extra ansträngningen, även när man inte orkar? Det gäller både på jobbet och hemma. Det är säkert ingen annan som kräver av alla oss självutnämnda spindlar i nätet att vi ska orka allt, det är en inre press jag talar om. Jag har t ex väldigt svårt att sätta mig i soffan och ta det lugnt om jag vet att köket är fullt med disk. Egentligen borde jag ignorera köket, med tanke på timmarna jag nyss lagt på tvätt och matlagning medan övriga i familjen kunnat ta det lugnt, men lik förbaskat känner jag mig tvungen att ta itu med den där disken. Fast jag verkligen inte orkar. Och det är väl då man ska börja fundera på hur smart man egentligen är som svischar fram i köket med den sista gnuttan energi, och sänder ut signalen att man orkar vad som helst, fast man egentligen är så trött att man skulle kunna börja lipa när som helst. Och hur klokt är det att åka till jobbet, trots att man själv är sjuk och mår dåligt? Risken är väl överhängande att man börjar bete sig sådär tragiskt martyriskt, lite lagom sur och bitter över att ingen verkar inse hur mycket man gör och vilket ansvar man tar. Men hur ska folk egentligen kunna läsa av situationen om man alltid knuffar undan Fröken Lyssna På Dig Själv till förmån för den där Fröken Duktig, som man så gärna vill vara? Jag inser att ansvaret till stor del ligger hos mig och mina medspindlar. Vi måste våga lämna nätets mittpunkt, våga släppa den där ”jag-har-koll-på-allt”-fasaden och visa att vi inte orkar precis allt. Framförallt måste vi visa oss själva det. Och jag tror egentligen inte att jorden går under om vi vågar släppa taget lite… Möjligen kanske det blir lite stökigare här och var (på jobbet och/eller hemma), men det kan det å andra sidan vara värt.

Helt plötsligt fick jag en stund över för mig själv, som jag inte riktigt vet hur jag ska fylla… När hände det senast? Jag hade planerat att verkligen utnyttja min sovmorgon idag, eftersom vi ska upp okristligt tidigt imorgon och bege oss till det fantastiska Ullared. Men äldsta sonen (som trodde att jag var på jobbet) ringde och väckte mig för att tala om att han försovit sig, och därmed missat skolbussen. Vi konstaterade att det var helt rätt dag i veckan att försova sig på, och eftersom skolan inte börjar förrän 08:30 så hann han t.o.m. äta frukost innan vi åkte. När jag väl kom hem igen kändes det lite fånigt att gå och lägga sig igen, så det blev till att starta datorn och fejsbucka lite medan kaffet bryggdes. Så nu sitter jag här och har lite tid över… Härligt!

Eftersom det är fredag måste jag börja tänka på dagens klädsel på jobbet. För ett par år sedan införde jag ”glamourfredag”, vilket innebär att jag försöker anstränga mig en gnutta extra för att vara fin på fredagar. Det hela började med att ett barn i förskolan använde min tröjärm som näsduk (en helt ljuvlig liten unge förvisso, men ändå…) som om det vore det mest naturliga i världen att dra av snoret på frökens tröja. Då började jag fundera på hur jag egentligen klädde mig, det var lite oroväckande att jag t.o.m. blev förväxlad med hushållspappersrullen… Jag insåg ganska snart att man inte ser så spännande ut i slitna jeans och svart, tråkig topp, vilket var ungefär vad jag brukade ha på mig på jobbet. Och så började jag fundera på varför jag egentligen alltid behövde se så trist ut på jobbet. För jag är faktiskt rätt fåfäng i det ”civila”. Jag bestämde mig för att i alla fall anstränga mig lite EN gång i veckan, och så föddes tanken om ”glamourfredag”. Jag har bara fuskat två vånger (vad jag vet) sedan dess, ena gången var jag sjuk och borde varit hemma istället för på jobbet, och då orkade jag inte ”glamourisera” mig, och andra gången var för två veckor sedan när jag flyttstädade halva fredagen, och sedan ändå skulle vara ute på fritids hela eftermiddagen. Annars har jag hållt hårt på fredagsglamouren, även om det inte alltid inneburit glitter och superglamour. Men kjol/klänning och lite extra omsorg om det yttre i alla fall… Jag vet att det är fånigt, men jag tycker att det är kul (och som en kollega sa, efter att jag berättat om hur jag och M träffades: ”Jaha där ser du, det lönar sig att trippa runt i kjol och stövlar på jobbet ibland”)

Så nu är det kanske dags att stänga ner datorn och bege sig bortåt garderoben, för precis som de flesta kvinnor så har jag väldigt mycket kläder men ändå inget att ha på mig. Det gäller att hinna vräka ur allt och se om det kanske finns något längst ner som kan passa…

TREVLIG GLAMOURFREDAG PÅ ER ALLIHOP!

Ibland får man de mest oväntade komplimanger, som kanske egentligen inte var menat som sådana. Jag har absolut ingen åldersnoja, känner mig varken gammal eller glåmig. Men visst finns det dagar då man känner sig lite lagom sliten och typiskt småbarnsmammeaktig (oj, vilket långt ord!!!). Det måste vara minst ett år sedan (kanske rentav två) som jag kom in på Systemet, just en sådan grå dag då jag var stressad och lite sliten, och skulle köpa lite cider. Öl är liksom inte min favorit, och vin är jag inte tillräckligt vuxen för att uppskatta. När jag ställt upp mina ciderflaskor på bandet stod jag och stirrade ner på kortautomaten, de fungerar väldigt olika i olika affärer så det gäller att följa instruktionerna noga… Efter en stund insåg jag att inget hände i automaten, det kom inte fram några som helst budskap om vad jag förväntades göra. Jag tittade upp på tanten bakom kassan, som snörpte på munnen och sa ”Jag vill allt se legitimationen!” ”Driver du med mig?” blev min spontana reaktion, och jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt. ”Nej det gör jag inte” sa tanten och snörpte om möjligt ännu mer på munnen. ”Åh, det var den finaste komplimang du kunde ge en sliten trebarnsmamma” sa jag lyckligt och sträckte över körkortet. Hon granskade det en stund och sa sedan, helt utan humor i rösten ”Åja, du ser minsann inte så värst sliten ut”. ”Nu gjorde du hela min dag, eller rättare sagt: hela min vecka” svarade jag medan jag knappade in det jag skulle på kortautomaten. Väldigt lycklig (och förvånad) tog jag mina ciderflaskor och gick ut till bilen. Det mest märkliga var att jag fick visa legitimation de två nästföljande gångerna också, och hos helt andra kassörer. Jag misstänker att en del av förklaringen kan ligga i att jag köpte fjortisdricka (cider och liknande) istället för något tjusigt årgångsvin… Men det här händer inte bara på Systemet. En fredagkväll skulle jag ta bussen in till stan, och frågade då chauffören vad det kostade. ”Det beror på hur gammal lilla fröken är” svarade han. Visserligen var det kväll och något skum belysning, men ändå… Han blev inte så lite generad när jag sa att jag var drygt 30.

Igår var det dags igen. Jag skulle handla lite mat i den lokala Icabutiken. Framme vid kassorna började jag fundera på om M behövde snus. Bäst att köpa lite, tyckte jag och plockade till mig en dosa som fick åka på bandet ihop med falukorv, mjölk och makaroner. Tanten (återigen en tant, märk väl!) bakom disken fick en konstig min och sa ”Jo… Det där snuset… Är du verkligen 18?” Återigen en komplimang när man som bäst behövde den! ”Jag är 33″ hasplade jag ur mig, och den här gången kunde jag inte låta bli att skratta lite. ”Jag vill nog se legitimationen” sa den lilla tanten, och jag sträckte över körkortet, med ett leende på läpparna som omöjligen gick att sudda bort. ”Oj då, jaha… Men man vet ju aldrig, du ser så ung ut” ursäktade sig tanten, när hon insåg att jag faktiskt var nästan dubbelt så gammal som hon trott. Jag talade om för henne att jag tyckte att det var en fin komplimang, och gick med lätta steg ut från affären efter att ha betalat. Det konstiga är att jag varken hade flätor, Star Warströja eller något annat ungdomsattribut på mig, jag såg nog lite lagom blek och trött ut efter en hel dag med alla söta barn. Kan det vara så att butiksbiträden helt enkelt har problem med synen, efter allt stirrande på skärmar och streckkodsapparater hela dagarna? Jag tror jag ska tipsa dem om att besöka en optiker, de kunde ju rentav få grupprabatt.

Det är ju inte jättelänge sedan som jag satt här och var nervös över mitt nya jobb på skolan, och undrade vad jag gett mig in på. Nu sitter jag här med lite ångest igen. Inte över att jobba på skolan, utan över att mitt vikariat där snart tar slut. Det är verkligen kluvna känslor som jag brottas med. Å ena sidan längtar jag efter alla härliga kollegor på förskolan. Jag blir så fånigt glad när jag ser någon av dem i matsalen eller på gården eller så… Det finns många helt fantastiska personer som jobbar där, och man har väldigt roligt i deras sällskap. Men detsamma gäller även skolan. Min närmsta kollega som jag delar förskoleklassen med har lärt mig så otroligt mycket. Hon är alltid lugn, pedagogisk och lyhörd gentemot barnen. Hon vet alltid vad som ska göras och hur, och hon har släppt in mig i samarbetet på ett välkomnande sätt. Och de andra pedagogerna på fritids (och även de av lärarna som jag lärt känna lite) är också fantastiska personer som jag verkligen kommer sakna. För att inte tala om barnen… (nu fick jag en klump i halsen, bara vid tanken på att inte få ha dessa små guldklimpar efter jul).

En positiv sak med mitt gästspel i skolan är att jag kommit på att det ju faktiskt är lärare jag vill jobba som. Jag trodde inte att jag saknat det så mycket, men när jag befinner mig i ett klassrum känner jag att det liksom är där jag hör hemma… Så även om jag med liv och lust går tillbaka till förskolan i januari (och verkligen tänker lägga ner min själ i arbetet där), så är jag (i alla fall i hjärtat) på väg mot skolan igen. Om rätt tillfälle dyker upp. Och om jag inte ändrar mig när jag är tillbaka på förskolan igen och märker hur bra jag har det där…

Woohoo!!!! Världens bästa MFF tog SM-guld ikväll! Jag är ingen stor fotbollsfanatiker, men har trots det ett himmelsblått hjärta och bryr mig väldigt mycket om hur det går för MFF. Med en pappa som kommer från Malmö har man liksom fått sin goda smak i generna. När alla klasskompisar (de som brydde sig om fotboll alltså) höll på Östers IF, gick jag väldigt stolt runt med en knapp på jackan,  med texten ”MFF krossar Öster”. Min Östervänlige lärare var lite upprörd över detta… Men jag har ju alltid vågat stå för det jag tycker, så det rörde inte mig i ryggen att andra tyckte att jag hade kass smak. Tvärtom var det lite kul att provocera… Och det är en egenskap som liksom inte vuxit ifrån mig, jag tycker att det är helt underbart att stå i bortaklacken när Malmö möter något lag i närheten (t ex Kalmar eller Halmstad), iförd matchtröja och halsduk, skrikandes vackra ramsor om att folkets lag är de himmelsblå Ikväll hade jag tyvärr inte förmånen att befinna mig på Malmö stadion för att avnjuta di blåe spela sig till guldet, men jag litar på att pappa skrek sig lite extra hes från mig med. Och imorgon blir det matchtröja som gäller på jobbet…