Mias blogg

Jag trodde på något vis att botten var nådd när jag skrev mitt inlägg häromdagen om grälsjuka ex, men oj så fel jag hade… Det går tydligen att bete sig ännu värre :/

Jag har ju som bekant barnen på heltid nu, och i fredags var det dags för papphelg igen. När vi satt i våra spännande samarbetssamtal så ville barnens pappa att jag skulle hjälpa till med hans körningar vid umgängestillfällena. Jag sa först blankt nej – det är ju han som valt att flytta och det är ju han som umgängesförälder som ska köra – men sedan så tänkte jag att jag skulle visa min goda vilja lite. Vi hade redan hunnit bestämma att han skulle betala underhåll, och jag skulle fortsätta att betala barnomsorg och kläder, skor och fritidsaktiviteter. Barnens försäkringar diskuterade vi inte alls, jag har alltid betalt de två äldsta barnens försäkringar och han den yngstes. Alltså tänkte jag (eftersom han inte tog upp det här med försäkringen) att jag skulle vara tillmötesgående och ställa upp och ta en och annan körning. Det blev bestämt att jag skulle köra dit barnen den sista fredagen varje månad.

Redan medan det växelvisa boendet fortfarande pågick fick jag ett sms från pappan, att han nu skrivit över minstingens försäkring på mig. Jag svarade att enda anledningen till att jag gått med på att köra vissa sträckor var pga att han betalade den försäkringen. Han talade om att han inte tänkte betala, och jag sa då att jag i sådana fall inte tänkte köra men att han fick välja – om han betalade försäkringen så kunde jag såklart köra. Han svarade att han inte tänkte betala och jag meddelade att hela köransvaret därmed var hans. Sedan hördes vi inte av något mer i den frågan.

I fredags skickade jag ett sms till honom att det fanns kläder till barnen på förskolan (jag skulle ju skicka med det trots att han har hur mycket kläder som helst till barnen). ”Bra, ta med det när du kommer då” blev svaret. Va?!? blev min spontana reaktion. Jag svarade att jag ju inte skulle köra, han hade ju fått välja om han ville att jag skulle betala försäkringen eller köra och han valde att jag skulle betala försäkringen. Han skrev då att jag kunde skriva över försäkringen på honom igen, så kunde han säga upp den eftersom den ändå var onödig. Efter ett tag fick jag ett sms där det stod ”Glöm inte att hämta barnen”. Han hade alltså inte tänkt hämta sina små fina barn på förskolan eller fritids… Jag kunde inte tro att det var sant men åkte för säkerhets skull till lillkillens förskola efter jobbet. Jo då, där fanns min lillkille glatt gungandes på gården. Han blev jätteglad när jag kom och vi begav oss till fritids där mellankillen fanns. Där frågade jag personalen ifall pappa hört av sig och meddelat att han inte tänkte hämta barnen, men det hade han inte gjort. Jag försökte snygga till berättelsen lite inför barnen, och sa att pappa bett mig hämta för att han hade förhinder. Sedan frågade jag dem ifall de ville ringa pappa. ”Nej gör inte det, då måste vi kanske åka dit” blev svaret.

Jag vet inte vad som har hänt med barnens pappa, men på något vis har han lyckats förvandlas från ansvarstagande varannan vecka-pappa (okej, kanske inte världens mest engagerade förälder, men han har ju ändå haft dem hos sig varannan vecka) till likgiltig och känslokall skitstövel. Barnen har tack och lov haft en kanonhelg ändå, innehållande fredagsmys, en lördag med kalasdeltagande för lillkillen och shopping för mig tillsammans med de två större killarna (W provade ett par självvalda gula shorts i ett provrum och var synnerligen nöjd!), grillning på kvällen hos fina vänner och söndagen bjöd på utflykt och fika.

I fredags kände jag mest sorg i mammahjärtat, jag menar: hur funkar man om man inte vill hämta sina fina barn på förskolan/fritids utan bara överger dem? Men i helgen har känlsan mera övergått till likgiltighet, vill han inte vara med sina barn så har de självklart det bättre hos mig och M! Vi värdesätter varenda minut med våra fina barn!

Jag kan bli så fruktansvärt trött på alla dessa föräldrar som finns där ute som använder sina barn som ursäkt för att bråka med sin expartner (alltså barnens andre förälder). Ibland kan man inte låta bli att undra hur dessa personer fungerar, egentligen. Okej – kärleken höll inte och man har inga varma romantiska känslor för varandra längre – men kan man åtminstone inte ha kvar en gnutta respekt för den som faktiskt utgör en viktig del i ens barns liv? Måste man ljuga till olika myndigheter för att hålla liv i ett gräl som egentligen inte ens hade behövts från första början? Eller måste man vara arrogant, känslokall och otrevlig bara av principskäl när man kommunicerar? Händelser både i mitt och andras liv på sistone får mig att bli så frustrerad, arg och framförallt förvånad.

För att ta ett exempel: Mina barn ska numera bo på heltid hos mig och träffa sin pappa på helger och en del på loven. Jag är givetvis glad över att få ha barnen mer, varenda sekund är dyrbar!, men det är djupt tragiskt att pappan väljer bort barnen och samtidigt hyllas som toppenpappa av folk i sin omgivning (som om han inte har valt bort barnen alldeles själv). Hur som helst: Vi har gjort en överenskommelse om att jag ska skicka med kläder vid dessa tillfällen, och i min dumhet och naivitet trodde jag att det gällde först om ett tag. Jag menar, barnen har ju bott varannan vecka hos sin pappa tills nu och då har han ju haft tillräckligt med kläder och skor för att kunna klä dem en hel vecka i sträck. Därför hade jag inte packat någon väska inför första helgumgänget. Pappan skickade ett sms och undrade vart väskan med kläder var. Jag ringde upp och talade om hur jag tänkt, att han ju hade massor med kläder. Då upplyste han mig om att det inte spelade någon roll, jag skulle minsann skicka med kläder ändå. Och sexåringens kläder var för små, varenda plagg! Jag svarade att då kan ju lillebror ha de kläderna i alla fall, men att jag givetvis kommer att skicka med kläder till sexåringen i fortsättningen. Men pappan gav sig inte, det spelar ingen roll om det finns kläder, han har rätt att ge bort dem för nu ska jag minsann skicka med kläder… Åh suck! Hur kan man ens tänka tanken att ge bort sina barns kläder bara för att få ett skäl att gräla med deras mamma..? Till slut lade han bara på luren (som vanligt) och konversationen tog slut.

Givetvis inser jag att dessa bråkälskande personer mest skämmer ut sig själva, och på sätt och vis gräver sin egen grav – ”what goes around comes around” liksom… Det kommer ju trots allt en dag då man som samarbetsförsökande förälder tröttnar, får nog, sätter ner foten och ryter tillbaka. På riktigt. Och då kommer det inte bli lika bekvämt för den andre… Jag försöker också lugna mig genom att inse visheten i ordspråket ”Don’t worry about the people in the past, there’s a reason they didn’t make it to your future”.

Jag tycker att det här med facebookvänner är ett spännande fenomen… Ena dagen har man hur många som helst, nästa dag har antalet sjunkit till synes utan anledning. Ok att en del utländska ”låtsasvänner” plockar bort en, man kanske bara varit vänner pga något spel som man inte längre tycker är kul. Själv plockar jag sällan bort folk, då får de allt ha gjort något hemskt mot mig. Alltså får de där låtsasvännerna vara kvar, tills de eventuellt plockar bort mig. Men de där personerna man känner i verkligheten, som man tyckte om och trodde var riktiga vänner – när de försvinner är det mer en gåta… Uppenbarligen var de inga verkliga vänner och då kan man ju lika gärna vara utan dem. Men lite trist känns det såklart ändå, jag värdesätter människor jag tycker om även om jag har världens mest hektiska liv med jobb och familjeliv och därför inte alltid har tid eller ork att höra av mig stup i kvarten. Ja ja, bäst att inte grubbla för mycket på detta utan istället bli varm över den omtanke som andra visar, t ex världsbästa väninnan M som hjälper mig att bröllopsplanera eller underbara kollegor på fritids :D

Det har hänt så mycket sedan jag var inne här senast, så jag vet knappt vart jag ska börja… Sist hade jag ju lite funderingar kring drömklänningen som jag hittat sådär i all hast på lunchrasten. Jag återvände på lördagen tillsammans med fantastiska väninnan M, som jag vet alltid är ärlig och säger vad hon tycker. Medan jag väntade på henne passade jag på att besöka de andra båda bröllopsbutikerna inne i stan för att kolla utbudet av klänningar där. Den ena butiken innehöll visserligen vackra och prisvärda klänningar, men jag kände mig totalt ignorerad av samtliga säljare. Till deras försvar kan nämnas att det var en hel del kunder i butiken, men jag tycker nog att man i alla fall kan få ett ”hej” av någon av de tre – fyra säljare som jag fick ögonkontakt med (och log mot), eller är jag känslig? Jag vandrade vidare till nästa butik, där jag visserligen fick ett ”hej” men ungefär där stannade serviceandan. ”Om du skulle behöva någon hjälp får du väl säga till…” blev den halvhjärtade kommentaren när jag började fråga lite om klänningarna (varpå säljaren vände på klacken och började plocka lite med klänningarna). ”Om du skulle behöva någon hjälp”??? Klart som 17 att man vill ha hjälp när man letar brudklänning! Nej, jag bestämde mig rätt snabbt för att återvända till den allra första butiken, den där jag hittat drömklänningen…

Väninnan M anslöt, och jag provade tre olika klänningar. Det var fortfarande så att den där första, silverbroderade klänningsdrömmen kändes helt rätt, så jag betalade helt enkelt handpenning på den. Jag menar, har man hittat Klänningen med stort K så lär man ångra sig om man inte slår till…

I tisdags passade vi på att förlova oss, några dagar tidigare än planerat. Älsklingen hade hämtat ut ringarna på väg hem från jobbet, och vi tyckte båda två att vi lika gärna kunde slå till där på kvällen. Min ring passade perfekt, men M:s ring var på tok för liten, den gick inte ens att få på helt. Typiskt! Dagen efter fick vi bege oss till guldsmedsaffären, där de konstaterade att ringen var hela fem storlekar för liten (kvartsstorlekar, antar jag). Tack och lov lyckades de göra den större, vilket varken de i affären eller vi varit säkra på skulle gå. Så nu kan vi glänsa i våra vackra, matchande titanringar!

I fredags var jag lite ”gräsänka” då M var iväg i Skåne med jobbet. Fina väninnan J (vars andra hälft är kollega med min M och därmed också var på jobbresa), och jag gick på bio och såg ”Hur många lingon finns det i världen”, en väldigt varm film som berörde.  Sedan fortsatte vi hem till J och drack lite vin, pratade och skrattade… Dagen efter shoppade jag lite i stan innan det var dags att plocka upp M.

Senare på lördagen skulle jag och M ut och äta för att fira vår förlovning. Vi testade ”Hemma hos oss”, en helt underbar och ljuvlig liten kvarterskrog på söder. Där kunde man beställa tapas i svensk tappning, jag beställde jättegod potatis, bröd, oxfilé samt minikroppkakor. Allt smakade fantastiskt gott! Jag kan varmt rekommendera detta härliga ställe! Sedan åkte vi hem och slöade lite framför en rolig film (”The Switch”, kan också rekommenderas!).

Igår besökte vi IKEA och köpte lite småsaker till hemmet, bl a vackra lakan med rosor på… Sedan åkte vi hem och satte igång med projektet att börja möblera om åt barnen på ovanvåningen. Lite kaffe i solskenet hann vi också med. Ljuvligt!

Sådär… Det var väl ungefär det jag hunnit med sedan sist

Jag är förmodligen världens lyckligaste kvinna för närvarande – mannen i mitt liv har friat till mig och därför ska vi alltså gifta oss framöver (förmodligen till sommaren) Jag kunde inte låta bli att köpa en sådan där bröllopstidning häromdagen när vi var och handlade, allt för att komma i rätt stämning. Den innehåller allt från klänningstips till kostråd…  Man fick en planeringsguide på köpet dessutom, och efter att ha tittat i den så inser jag att vi ligger ljusår efter i planeringen. Det är tydligen inte möjligt att gifta sig om man inte börjat styra upp det hela minst 18 månader i förväg, visade det sig. Några mer eller mindre livsnödvändiga punkter på checklistan i guiden är:

*boka eventuell bröllopskoordinator  *boka transport  *köp in mappar och pärmar där ni kan samla allt som rör bröllopet   *bestäm temat för festen  *skriv körschema för dagen  *lämna in förlovningsringarna för putsning… osv i all oändlighet. Vissa saker (t ex att man ska skicka in ansökan om hindersprövning samt boka vigsel- och festlokal) känns ganska så relevanta i sammanhanget, men en hel del av punkterna måste jag säga känns mer som att de är till för att skapa någon form av hysteri. Eller är det jag som är för avslappnad i min inställning? Jag tycker någonstans att det viktigaste är att jag och M älskar varandra och har bestämt oss för att vilja gifta oss. DET är väl det stora, sedan spelar det inte riktigt lika stor roll vilken musik som spelas medan vi dricker kaffet eller hur väl servetterna matchar tårtan… Nog för att det ska bli jättekul att planera och fundera ut precis hur vi vill ha det, men ibland när man läser sådana här tidningar känns det som att det är själva bröllopet som är den stora händelsen, inte det faktum att två människor älskar varandra tillräckligt mycket för att bekräfta det för hela världen.

Nu har vi redan en plan för den stora dagen, en ytterst hemlig och rolig plan… Och visst kommer det att krävas en hel del planering innan vi är där… Men jag betvivlar att jag kommer att förvandlas till en bridezilla som enbart kommer att leva för bröllopet i några månaders tid. Nej, mitt ibland allt planerande, klädprovande och funderande pågår ju ändå det verkliga livet tillsammans med M och de fina barnen, och det vill jag inte missa en sekund av. Inte ens till förmån för funderingar kring huruvida liljor går att matcha med rosor eller tankar kring hur man placerar mosterns nya mans kusins faster på festen…

När jag startade min blogg i augusti förra året var det i första hand för att jag kände ett behov av att skriva av mig. Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift, och FB har väl inte direkt känts som rätt forum för inlägg av uppsatsstorlek… Så jag provade att skriva av mig här på bloggen, och det har fallit väl ut. Jag vågade inte hoppas att någon skulle läsa det jag skrivit, och ge så pass mycket feedback som jag fått, därför är jag extra glad och tacksam över varenda person som hittar hit och läser det jag skriver. (Och som promotar min blogg mer eller mindre medvetet, t ex med kommentarer som ”Men hallå, har du inte läst turboprinsessans blogg…???” [ska utläsas med förolämpad röst]. Det är för övrigt vårt nya favorituttryck i familjen…)

De gånger jag har skrivit av mig om jobbiga saker, t ex om exmaken eller falska vänner, har jag fått en fantastisk respons både på FB och privat. Det har gjort att jag mycket lättare kunnat skaka av mig de negativa känslorna och istället fokusera på det positiva i mitt liv. Som jag skrivit tidigare är min blogg ett forum där jag skriver vad jag känner och tänker, och mina vänner (och andra nyfikna) är mer än välkomna att läsa vad jag skrivit. Jag blir otroligt glad och stolt över varenda läsare som väljer att lägga några minuter på att läsa det jag skrivit. Dessutom har jag förstått att även en del av dem som betett sig märkligt mot mig eller mina nära inte kunnat hålla sig av nyfikenhet, utan gått in och läst vad jag skrivit (vilket har givit upphov till en del spännande diskussioner…). Det ser jag inte som ett problem, eftersom jag inte skriver saker som inte stämmer med verkligheten – jag står för allt som jag skriver här.

Så alla ni som av en eller annan anledning hittat hit: Tack för att ni finns! Det är ni som gör det extra kul att blogga!